Milbanks tes 7

Jag ser att de flesta av er har kommit bra igång med läsandet och skrivandet. Har nu kommit hem från ett symposium i Oslo där vi stött och blött förhållandet mellan teologi och postmodernitet i ett par intensiva dagar.

I tes 7 för Milbank i ett annat perspektiv, nämligen sin syn på teologi.

Den kristna Guden kan inte längre tänkas som en Gud som i första hand skådats, utan snarare som en Gud som först tillbetts, först föreställts, först inspirerat till vissa handlingar, först benämnts, som som vi alltid redan tänk kring, objektiverat, även om det oundivikligen bristfälliga med denna objektivering måste göras tydligt.

Det här handlar om det som man kallar teologins vändning till praktiken. I moderniteten tänkte man sig gärna (och igen, den här tanken omfattas av både konservativa och liberala) att läran är normativ för praktiken. Gemensamt för en lång rad olika postmoderna teologier är att man vänder på detta förhållande och tänker sig att det som kyrkan gör är normerande för reflektionen. Man brukar till exempel prata om "first theology" som är gudstjänstfirandet och "second theology" som är den teologiska reflektionen kring detta firande. Den franske katolske filosofen Jean-Luc Marion går så långt att han säger att bara biskopen (som den som presiderar över nattvardsfirandet) kan vara teolog i egentlig mening. Dvs det är i de kristna handlingarna som kristendomens kärna ligger, inte i teoretiska formuleringar av denna kärna.

Milbanks tes 6

Här konstaterar Milbank bara att det resonemang han fört i de första teserna leder till att postmodern teologi inte börjar med någon redogörelse för subjektet och därmed är fri från diverse teorier om människan (Freud, Marx Sociologin). Men den postmoderna vägen är inte utan utmaningar. Seriös postmodern teologi måste ta på allvar att historien inte heller är något fast och klart utan att det sätt vi beskriver historien också är påverkat av vårt perspektiv, en "genomgripande perspektivistisk historicism, vilket är vad intellektuell postmodernism egentligen handlar om".

Så ställer han en fråga som han kommer att ta sig an härefter:

Om kristendomen bara är ett av många möjliga perspektiv, varför då tro på något av dem? Är inte varje perspektiv en maktstrategi, varje diskurs ett medel för att befästa just den diskursen? Postmodernismen tycks leda till nihilism (förnekandet av alla värden, PH:s anmärkning), låt vara av en "positiv" sort, och hylla tillfälligheter och godtycke som det verkligt goda.

Jag skall på en resa de närmaste dagarna så jag återkommer på måndag.

Milbanks tes 5

Nu börjar det bli krångligt på allvar. Tes fem kan sägas behandla förhållandet mellan det enskillda och det allmänna. Eftersom den yttre världen ("externaliteten", betydligt mera krångligt ord på svenska en på engelska) inte är något fast och givet utan något som ständigt förändras i.o.m. att det nätverk av relationer där vi själva ingår och som skapar denna värld kan den beskrivas som en process.

Milbank hävdar att alla kulturer och "religioner" ser sin verklighet som en del av denna process som helhet (I kristendomen den skapade världen som ingående i evigheten). I den sekulära postmodernismen erkänner man detta "som ett spel". Och hår kommer Milbanks centrala påstående. Även att på ett postmodernistiskt vis hävda att allt vi säger och gör är godtyckligt, dvs inte grundat i någon "evighet", är i sig en spekulation om förhållandet mellan det enskillda och det allmänna.

Därför kan vi sätta upp den kristna spekulationen om att livet i denna värld avspeglar än verklig evighet som är Guds liv som på alla sätt jämnbördig med den postmodernistiska ståndpunkten. Bägge är på samma sätt ogrundade och omöjliga att bevisa.

På det sättet blir för Milbank den yttre världen igen utgångspunkten för teologin, som i det förmoderna, men nu "i form av en nödvändig 'fiktion' som rör den osedda relationen mellan tid och evighet och inte som en redogörelse för en 'observation' av denna relation." En fiktion i denna mening inte som någon påhittat utan som en berättelse som vi behöver för att kunna förstå vårt liv.

Så menar sig Milbank kunnat visa att den som accepterar postmodernismen också måste acceptera kristendomen som ett fullgott alternativ. Milbank har mera att säga om detta så vi får återkomma till förhållandet mellan dessa två alternativ.

Milbanks tes 4

Tack för senast! Hoppas närstudiedagen var givande - ni kan gärna beskriva era intryck i era bloggar!

Tes fyra inleds med en fras som blivit utmärkande för radikalortodoxin:

Det företräde som ges åt strukturella relationer tillåter teologin att göra en sorts halvvändning tillbaka till förmoderniteten.

I motsats till det moderna, tar en postmodern teologi alltså inte sin utgångspunkt i subjektet (eftersom det inte kan anses vara stabilt utan bestämt av den berättelse det ingår, se tes 3), utan i stället talar teologin om det som är utanför subjektet. Men det är inte fråga om en direkt återgång till det förmoderna, som såg världen som en "organiserad rumslig värld av substanser, släkten och arter". Här visar Milbank hur radikalortodoxin är påverkad av den moderna och postmoderna filosofin, så hellre ser världen som något i ständig omgestaltning, som ett nätverk av relationer som ständingt omförhandlas och omformas.

Medan den förmoderna teologin alltså strävade efter att beskriva denna yttre värld, att i språket "representera" den, strävar den postmoderna teologin att aktivt delta i denna process (för att föregripa tes 5) och påverka hur "världen" fungerar och ..ja, skapas.

Milbanks tes 3

Så långt är det ganska klart. Tes nummer tre behöver man nog läsa igenom ett par gånger för att få grepp om.

Inom postmoderniteten finns oändligt många möjliga versioner av sanning, vilka inte går att skilja från särskillda berättelser. Objekt och subjekt är vad de är så som de framställs i en berättelse.

Vad är då detta? Att det finns oändligt många möjliga sanningar är väl det man ofta vulgärt förknippar med postmodernt tänkande. Jfr Manic Street Preacher's albumtitel "This is my truth, show me yours". Men det är inte den poängen Milbank vill göra här, utan just hävda att dessa olika sanningar är förankrade i olika berättelser. Vad betyder detta?

Man flaggar idag, så låt mig ta Finlands flagga som exempel. Vilken är sanningen om Finlands flagga. Är det en symbol för det med blod vunna fosterlandet? En symbol för en modern välfärdsstat? Eller för en kultur? Ett "brand"? Eller kanske en symbol för nationalstatens förtryck av dess medborgare? Även om vi själva knappast omfattar alla dessa "sanningar" kan vi säkert tänka oss att det finns människor som anser att alla dessa är sanna.

Poängen här är alltså att vilken "sanning" man tror på beror på vilken berättelse man sätter in den i. Ingår sanningen i en nationalromatisk berättelse om ett "folk" och dess "frihet"? Eller i en berättelse om en stat som konkurrerar med andra stater? Eller i en klasskampsberättelse? Osv.

En berättelse karaktäriseras av att det finns ett subjekt i den, en huvudperson. I dessa exemplen är subjektet inte det samma, ("folket", staten eller klassen), men objektet, flaggan är detsamma. Den postmoderna poäng Milbank vill göra är att dessa subjekt och objekt inte kan tänkas skillda från den berättelse man sätter in dem i, utan det är just det sätt de förhåller sig till varandra i en viss berättelse som gör dem till vad de är.

Vilken relevans det här har för teologin får vi se i nästa tes.

Milbanks tes 2

"Med detta slut upphör också teologins moderna predikament" skriver Milbank. Han gör två poänger. För det första behöver teologin i det postmoderna inte lämngre arbeta utgående från de ramar som det sekulära vetenskapssamfundet accepterar utan kan - i likhet med andra vetenskaper - arbeta utgående från sin egen logik. Så kan teologin åter bli ett "tal om Gud" i stället för "tal om tal om Gud". Vi kommer att närmare diskutera vad dessa sekulära ramar innebär på närstudieträffen på lördag.

För det andra menar Milbank att den moderna teologins utgångspunkt - subjektet (den subjektiva tron, erfarenheten, upplevelsen, moralen osv) inte mera kan utgöra en "grund" på vilken man kan bygga teologi. Även detta kunde uppfattas som ett hot - och är det mot den typ av modern teologi som Milbank kritiserar. Men Milbank menar att just genom att överge denna falska grund kan teologin tala om Gud på ett sätt som inte reducerar Gud till en aspekt av människan, utan kan vara genuint transcendent.

Millbanks tes nr 1

I denna serie kommer jag blogga mig igenom Milbanks artikel Postmodern kritisk augustinianism: En Kortfattad summa i fyrtiotvå svar på frågor som inte ställts. Artikeln finns i Sigurdsom & Svennungson (red.): Postmodern teologi, en introduktion. Kommentera gärna och ställ frågor om något fröblir oklart.

Så här skriver Millbank i det första "svaret":

Modernitetens slut, som ännu inte är fullbordat utan fortsatt pågår, innebär slutet på ett enhetligt sanningssystem byggt på ett universellt förnuft som talar om för oss hur verkligheten är.

Väldigt mycket viktigt i denna mening. För det första begreppet postmodern, som alltså inte skall förstå som något som kommer i tid efter moderniteten, som en era, utan snarare handlar om en förändring i sättet att tänka som ifrågasätter grundläggande aspekter av modernitetens sätt att tänka. Denna förändring pågår, och vi är idag samtidigt moderna och postmoderna, i olika aspekter av våra liv och våra sätt att tänka.

Den mest grundläggande förändringen som Millbank lytfter fram är att förnuftet inte längre ses som något självklart och tillgängligt för alla, utan de "sanningar" som vi kommer fram till med förnuftet är beroende av vem vi är, av vår historia, av vår position i samhället osv. Detta innebär att vi inte längre kan eftersträva ett "enhetligt sanningssystem" som alla borde omfatta.

Detta är grunden för att postmodernismen ofta anklagas för att vara relativistisk, och i vissa fall är det sant, men åtminstone för Milbank handlar detta inte om ett program utan en beskrivning av vår situation. Vi kan inte längre åberopa ett allmänt förnuft för att etablera vad som är sanning. Som vi skall se ser inte Milbank detta som ett hot för den kristna teologin, utan som en möjlighet.