tisdag 9 mars 2010

Milbanks tes 20

Citerar texten i sin helhet.
Under denna nomadhistorias lopp förvandlas också offret. I kristendomen slutligen framställs Gud som om han endast bad oss att offra vår egen fria vilja, i ett återgäldande av kärlek till honom. Det handlar inte längre alls om någon självdestruktion eller självklyvnad, utan snarare om ett självförverkligande, ett offer som samtidigt är vårt mottagande av varats fullhet. Det handlar om att ta emot Gud: om "gudomliggörelse".
("varat" borde igen vara med stor bokstav)

Nu kom vi in på knepigare ämnen. Jag antar att många idag skulle säga att, ok, klart att det är bättre än att offra djur och människor, men att "offra sin fria vilja" låter också ganska otrevligt... Milbanks kommer att fördjupa detta framöver, men här är kristendomen nog benhård. Det sanna livet så som kristendomen förstår det - Varats fullhet, frälsningen, gudomliggörelsen, vad du än vill kalla den, nås bara genom att man offrar något av sig själv, det vill säga den aspekt av ens frihet som innebär möjligheten att vända sig bort från Gud.

Att detta inte är något lätt eller okomplicerat blir klart i följande teser.

måndag 8 mars 2010

Milbanks tes 19

Idag bara ett förtydligande av det Milbank sade i tes 18. Det finns ett samband mellan förmodern religion och postmodernism, ett slagt dialektiskt förhållande, i syn på våld och exkluderandet av den andre. Här är bibeln på en annan linje då mani den kan
spåra den långsamma utvecklingen av ett motstånd mot den våldsfaktor som är utmärkande för alla mänskliga normer. Bibeln övertar gradvis syndabockens roll och börjar fördöma all hämnd mot dem som i första ledet våldsamt uteslutit sina bröder (Guds beskydd av Kain).
Här är Milbank otydlig, han skriver "It [the Bible) gradually takes the part of the scapegoat". Jag undrar om det inte bör tolkas som att "den gradvis ställer sig på syndabockens sida", snarare än den översättning Lindsten ger, som är obegriplig.

Som ni förstår är detta resonemang en inledning till en Kristologi, som Milbank utför i dialog med en omfattande postmodern diskussion kring offer och just syndabocken.

fredag 5 mars 2010

Milbanks tes 18

Den form av dualism som Milbank beskrev i den förra tes mellan kaos och ordning, beskrivs som hednisk och förmodern. Nu pekar han på ett samband mellan den typ av förmodern hedendom och postmodern hedendom (många postmodernister tänker sig vara nya hedningar), men här finns en skillnad. I postmodernismen dekonstrueras denna skillnad mellan harmoni och kaos genom att man pekar på något mera grundläggande som föregår både lugnet innanför och kaoset utanför.

Eftersom kristendomen inte tror på denna dualism är den inte möjlig att dekontruera på detta sätt.

(Håll ut, det här börjar betyda något så småningom!) :)

torsdag 4 mars 2010

Milbanks tes 17

Direkt fortsättning på föregående. "Syndabockens" logik är inte den mångfalld av skillnader som Milbank förknippar med kyrkan utan dualistisk: det inkluderade och det exkluderade. Och så länge något är exkluderat finns det hela tiden nya konflikter "utanför stadsmurarna". Detta kallar Milbank för en traditionell typ av våld. Rättslig monoteism (legal monotheism) är fångat i ett sådant tänkande, och Kristendomen missförstår sig ofta som just en sådan rättslig monoteism, men tydligt exkluderande natur.

Men kristendomen motsäger sig alla former av våld.
[D]et förmoderna våldet i form av lagen, det moderna våldet i form av normer och subjektiva "rättigheter" liksom det postmoderna våldet som är total avsaknad av normer.
Milbank menar att man i Bibeln ser ett gradvis avståndstagande från dessa typer av dualistiskt våld. Kristendomens tro på skapelse ur intet emotsäger den bild av verkligheten som bygger på ett ordnat "innanför" mot ett kaos "utanför" i konflikt med Gud. Enligt kristen skapelsetro finns det inget utanför. Men om man skall hålla sig till en strikt monoteism blir även detta problematiskt eftersom Gud då blir självtillräcklig, utan öppenhet för den andre och därmed utan kärlek. Så pekar Milbank framåt mot treenighetsläran.

onsdag 3 mars 2010

Milbank tes 16

Nu inleder Milbank en ny tråd, där han utvecklar tanken om kristendomen som en anti-våldspraktik, genom att undersöka synen på offer. Tankeräckan leder så småningom fram till en diskussion kring Jesu frälsargärning.

I denna tes har Milbank egentligen inte någon poäng utan inleder bara resonemanget genom en religionshistorisk beskrivning av "syndabockstemat" som alltså finns i många religioner. Tanken att gemenskapens skuld överförs på något (ursprungligen en människa -> människoofffer) som sedan offras/exkluderas för att gemenskapen skall hållas ren. Även om människooffer försvinner tidigt ur de flesta religioner finns tanken kvar att de som stupar i heliga krig utför en sådan funktion. Också "den rena asketiska själen som blivit likgiltig inför störande sinnesrörelser" kopplar Milbank in här, jag är inte riktigt på det klara med varför, det kanske visar sig senare.

tisdag 2 mars 2010

Milbanks tes 15

Denna tes är antagligen det bästa Milbank har skrivit, så jag citerar den i sin helhet fast den är ganska lång:
Ett sätt att försöka säkra freden är att dra gränser runt "detsamma" och utesluta "det andra"; att främja vissa praktiker och vägra erkänna alternativ. Detta kännetecknar de flesta statsformer och de flesta religioner. Men kyrkan har missförstått sig själv när den gör likadant. För poängen med att ersätta lagen [supersession of the law] är att ingenting som är verkligt positivt blir exkluderat - inte någon som helst skillnad - utan bara det negativa, det som förnekar och för bort från varat, eller, med andra ord, det våldsamma. Det är emellertid sant att kristna förnimmer ett våld som inte normalt erkänns som våld, nämlighen allt som hämmar en persons förmåga att älska och föreställa sig den gudomliga skönheten. Detta hämmande betraktas som att det har sitt ursprung i godtycke. Men det rör sig inte om någon egentlig exklusion; kristendomen skall inte dra gränser, och kyrkan är den paradoxen: en stad av nomader.
Meningen i mitten är igen svåröversatt, så här lyder originalet:
For the point of the supersession of the law is that nothing really positive is excluded - no difference whatsoever - but only the negative, that which denies and takes away from Being: in other words, the violent.
Milbank pekar i denna text på det som är utmärkande för de flesta mänskliga gemenskaper: att de skiljer på vi och dom. Även kristna gör ofta detta, men Milbank menar alltså att kyrkan missförstår sig själv när den gör så. Paulus tal om att Kristus är lagens slut tolkar Milbank alltså just som att det inte längre är möjligt att definiera gemenskapen så. Att ha gemenskap i Kristus, är inte att exkludera det som är utanför, för allting som verkligen finns till ("really positive") är Guds, som har skapat det. Det som finns utanför är endast det negativa, det destruktiva, det våldsamma, och här stöder sig Milbank på den definition av ondska som brukar tillskrivas Augustinus, dvs det onda är brist på det goda, i sig är det ingenting. Olycklit är att översättningen tappat bort den stora bokstaven på "varat" - den signalerar kopplingen mellan "Being" och Gud.
Så kristendomen är alltså en gemenskap som inte bygger på något våld, inte ens det våld som upprättandet av gränser mellan vi och dom innebär. (I motsats till Hauerwas är Milbank dock inte pacifist - hans tes är att i vissa situationer är det mera våldsamt att passivt betrakta våld utan att ingripa) Men för kristna är det också det en form av våld, att "hämma en persons förmåga att älska och föreställa sig den gudomliga skönheten". Detta är en typ av våld som är inbyggt i det sekulära - tänk på alla sekulära bortförklaringar av kärlekens om inners inne egoistisk, eller motiverad av rädsla eller bara en kemisk obalans i hjärnan osv. Sådant tänkande tar kyrkan avstånd från. Men det är inte avståndtagandet som sådant som definierar kyrkan utan just dess gränslöshet: en stad av nomader.

Den viktigaste implikationen av detta sätta att se på kyrkan är att kyrkan verkligen sviker sitt innersta väsen när den på olika sätt utesluter olika grupper av människor. Jag behöver säkert inte ge något exempel.

måndag 1 mars 2010

Milbanks tes 14

Det Milbank gör i denna artikel är alltså att skissa på en teologi som tar sin utgångspunkt i kyrkan, i stället för i ett teoretiskt resonemang kring Guds egenskaper eller människans natur. I denna tes pekar han på att Augustinus gör något liknande när för honom allt tal om Gud är "omöjlig att skilja från tanken på himmelriket, på ord och 'musikaliska lagar' som kommer från himmelriket".

Augustinus tal om två städer, den himmelska och den jordiska innebär just detta som Milbank har försökt redogöra för i de föregående teserna, att den himmelska staden är verklig fred, men närvarande i den fallna världen, och därmed aldrig helt skiljbar från den.

---

Och så får vi väl alla passa på att gratulera Jana vars tystnad på denna kurs har fått sin lyckliga förklaring!