Milbanks tes 36

Vi börjar komma in på slutrakan på den här kursen - det gäller nu för er att välja vilka tänkare ni ännu vill hinna bekanta er med, gärna på grundval av andra deltagares inlägg. Kom också ihåg att ni skall rösta fram den bästa bloggen - vi återkommer till det efter Påsk.

I Milbanks artikel är slutrakan ett motlut - själv har jag fallit av någonstans här när jag läst den tidigare, vi skall se om det går bättre den här gången.

Milbank beskriver Augustinus psykologi, i termer som jag associerar med Deleuze, Badiou och det gänget, som jag alltså inte läst. Målet är treenighetsläran. Jag har bara läst knappt halva Guds Stad (jag tar mig igenom den långsamt), så min kännedom om Augustinus är inte heller den bästa, men jag gör så gott jag kan med vad jag har. Början är i alla fall rätt klar.

Det mänskliga medvetandet "korresponderar" inte med verkligheten, utan uppkommer i en process som ger upphov till "betydelseeffekter".

Alltså i motsats till den moderna bildteorin är människans medvetande inte ett avbildande av en verklighet "där ute", utan medvetandet uppkommer i sinnets möte med verkligheten, upplevd som meningsfull. Enligt Augustinus är detta är sätt som Gud verkar vi världen, ett eko av Faderns skaparkraft.

När vi formulerar denna mening gör vi den till en del av språket är detta en "sanningshändelse". Sanning är alltså nåt som "händer" oss, inte en korrespondans mellan utsaga och verklighet. Tänk igenom detta en stund - det är en idag populär ståndpunkt som jag känner en viss attraktion till. Hos Augustinus är vårt beskrivande av verkligheten alltså inte ett beskrivande av något som finns där före vi beskriver det, utan det handlar om en process där Gud "upplyser" oss, där

kunskapen "kommer till ytan" som en lärandeprocess, vilken är sann om den är gudomligt "upplyst" - den är inte en kunskap om ett objekt utanför den processen (Gud är denna process, i dess oändliga rikedom).

Milbanks tes 35

Dagens tes är extremt kryptisk, Milbank hänvisar till Deleuze som jag inte läst, så jag vet inte riktigt vad jag ska säga...

"Att vara Treenighetens avbild" betyder att "människor" är ögonblick av särskilt intensiv och adaptiv "återerinring" i den temporala processen, även om en sådan återerinring är grundläggande för den temporala processen i sig. Ett närvarande ögonblick "är" i sitt upprepande kvarhållande av det förgångna, men i denna "hågkomst" undflyr det på en nivå det temporala kontinuumet och slutar som en "betydelse" som har en fri förmåga till anpassning och utbredning.

Alla ord inom citat är referenser till begrepp hos Deleuze utom det första som kommer från Augustinus, så när man inte känner till det innehåll Deleuze sätter i dessa begrepp är det svårt att förstå vad som är meningen här. Så vitt jag förstår det säger Milbank helt enkelt att människan i sin förmåga att minnas (som Milbank varit inne på) utgör en avbild av Gud som treenig som beskriven i tes 33. Det här är en grundläggande Augustiniansk poäng, att människan i sitt själsliv liknar treenigheten. Den andra meninginen säger, tror jag, att vi använder sådan minnen för att ge sådant som händer mening, oberoende när det händer...

Lite lost här, kanske bra att även läraren på kursen gör denna erfarenhet... ;)

Milbanks tes 34

Gud som treenighet är följaktligen själv gemenskap, till och med en "gemenskap i förändring" [community in process], oändligt förverkligad, bortom varje fattbar motsättning mellan "fullkomlig aktualitet" och "fullkomlig potentialitet". En trinitarisk ontologi kan därför vara en differentiell ontologi på ett sätt som överträffar den aristoteliska actus purus.

Den första delen av denna tes är ganska klar, men mycket viktig. Allt det tal om gemenskap som har föregått denna tes för alltså fram till denna tanke, att Gud själv är gemenskap. Och en gemenskap som är levande, inte en statisk, teoretisk gemenskap. Sedan börjar Milbank polemisera med Aristoteles - eller snarare den teologi som bygger på honom, snarare än på Augustinus.

Detta är numera trinitariskt allmängods, och inte unikt för Milbank. Han har emellertid mycket mera att säga om treenigheten.

Milbanks tes 33

Idag måste jag ge en egen översättning - jag undrar om det eventuellt är så att den svenska översättningen i boken går tillbaka på en tidigare version av Milbanks artikel.

Treenighetsläran utrycker tron at Gud är, "i sig själv", även om han också negativt går utöver detta, i kontinuitet med hur vi har föreställt oss att han förhåller sig till mänsklighetens historia. Här föreställer vi oss att talat en gång ett Ord, som förenar alla andra ord, och att han kontinuerligt åstadkommer en yttersta förening av alla andra ord genom att artikulera ett mångfaldigt svar på detta ena Ord.

Om vi översätter "tillbaka" till mera traditionellt språk, Gud Fadern uttalar sitt skapande Ord och världen blir till. Detta skaparord är Gud Son, som blir människa, och sammanfattar allt som skapat är i sig själv i Guds Ord, logos. Han grundar Kyrkan, som i den Helige Andes enhet formulerar en mängd olika svar på detta ord.

Här finns alltså två "skillnader" som Milbank uttrycker det, dels mellan Gud som uttalar Ordet, och Ordet självt, mellan Fadern och Sonen; dels den mellan Ordet som blev uttalat, och tolkningen av detta Ord, dvs. en skillnad mellan Sonen och Anden. Denna andra skillnad är nödvändig, annars skulle vi tänka oss Gud som en enskilld individ, ungefär som en människa som kan agera, och vars handlande går tillbaka på ett förnuft. Men det att även tolkandet av denna handling ingår i Gud själv innebär att Gud inte är som en människa (om en människa nu verkligen är sådan), utan något mycket mera dynamiskt, Någon som omfattar mycket mera än det en "person" kan åstadkomma.

Detta är nu abstrakt, Milbank förklarar vad det innebär i kommande teser. Stay tuned!

Milbanks tes 32

En konsekvens av det som sades i tes 31.

Om det onda i sanning övervunnits i den perfekta harmoni som genomsyrar Kristi liv i gemenskapen med sina efterföljare, liksom i denna gemenskaps språk om vilket vi erinrar oss, så innebär detta inte att vi härigenom besitter något slags gnosis, i betydelsen av en given formelartad visdom som vi måste recitera ellet magiskt åkalla. Tävrtom tillåter oss detta språk att undfly den dominerande verkan från mänskliga diskurser som utan undantag inordnar alla skillnader och nya tilldragelser i befintliga kategorier.

Alltså, det att kristendomen utgör ett språk, ett sätt att tala om verkligheten inklusive Gud, snarare än fasta formler som försöker beskriva verkligeheten, gör att kristendomen kan undvika den rigiditet som alla tankesystem leder till, där allt ordnas in till ett enhetligt mönster där skillnader tonas ner, och nya händelser inte blir begripliga.

Försoning betyder att förändringen tillåts flöda igen, att logos verkligen bara talar med sin verkliga avsikt i de ständigt nya formuleringarna av vårt svar. Den heliga Anden är förbunden med denna mångfald av gensvar. Men de formar alla den kontinuerliga entheten i Kristi kropp.

Milbanks tes 31

Nu skiftar Milbank bild, och börjar prata om kristendomen som ett språk i stället för en berättelse. Dessa är kompletterande bilder. Dagens tes i sin helhet:

I minnet av Kristus erhåller vi frälsningens språk, inte formler för hur vi skall använda det språket. Kyrkan måste på ett kreativt sätt skapa sitt eget gensvar till Kristus för det universella offer hon har att utföra. Detta är skälet till att det finns ett verk av Anden som kan särskiljas från Sonens, även om detta svar självt är idealt och oändligt uppfyllt inom själva gudomen.

Först vill jag påminna om att det offer Milbank här talar om är kyrkan som förverkligandet av en fullkomlig gemenskap (tes 24).

I övrigt börjar Milbank nu på allvar ta sig an treenighetsläran. Den första distinktionen är viktig. Evageliet ger oss ett språk, ett sätt att tala om frälsningen, det säger oss inte vad vi skall säga. Kyrkans tal om Gud kan alltså inte reduceras till att återberätta bibeln, utan att använda dessa berättelser för att tala om Gud i den tid hon lever i. Men språker som bild är nog vidare här, det innefattar allt kyrkan gör. Allt detta blir ett språk på vilket kyrkan svarar Kristus.

Men det här är inte en ren dialog, där Gud talar först och människorna svarar sedan. Gud är delaktig även i kyrkans gensvar, i den Helige Andes närvaro.

Milbanks tes 30

Milbank fortsätter diskutera inkarnationsläran. Jag måste ärligt säga att denna tes är rätt vag för mig, men det kanske beror på att det han försöker uttrycka inte är lätt att uttrycka i ord.

[Inkarnationslärans] verkliga bekräftande ligger i att den tillåter oss att föreställa oss en fridfull, fullkomligt barmhärtig Gud som inte kan tvinga oss men ändå inte kan släppa taget om oss.

Detta är en vacker beskrivning av den kristna gudsbilden, men sambandet förblir mig lite oklart. Någon annan som har förslag? Den sista delen i tesen är klarare.

Likaså genom att föra oss tillbaka mot berättelsen, genom att blinda oss till tillfälligheternas spel, antyder den att gudomlig godhet inte är någon allmän avsikt, utan alltid något som antar en mycket specifik "form", något som är omöjligt att skilja från estetisk harmoni.

Väldigt fri översättning igen. "Also, by returning us to the narrative, by tying us to contingency, it suggests that divine goodness is no generalized intention". Det att Gud blev människa innebär att vi för att tala om Gud hela tiden förs tillbaka till berättelsen om Jesus och därmed till livet i hela dess oberäknelighet - teologin kan inte vara en metafysisk teoribildning utan historia, kött och blod. Guds godhet är inte vad som helst "gott" det är denna specifika handling med mänskligheten. Och denna specifika berättelse om hur Gud handlar med sin värld uttrycker en harmonisk skönhet som vida överstiger t.ex. en sekulär berättelse om världen.