Milbanks tes 38

Allt begär är gott så länge det är ett otåligt begär (ett begär efter mer) som drivs av oändlig brist, "målets" dragningskraft.

I dagens tes behandlar Milbank närmare Augustinus syn på begär, och passar på att korrigera ett av de mest problematiska misstagen i modern protestantisk teologi, den förmenta skillnaden mellan "eros" och "agape". Eros-kärlek beskrivs då som begärande kärlek, kärlek som motiveras av något i den man älskar; Agape-kärlek som givande kärlek som inte alls är beroende av några egenskaper hos den so älskas. Denna tes formulerades på 30-talet av den svenska lundateologen Anders Nygren och fick så stor genomslagskraft att den än idag förekommer i vigseltal i hela den protestantiska världen. Tyvär är idén helt åt skogen.

OK, där finns ett korn av sanning: Den kristna kärleken är annorlunda än den grekiska som hade ett element av att vilja äga som är frånvarande i den kristna tanken. Men att ur det göra en skillnad mellan eros och agape är helt fel. I NT nämns inte eros, utan agapo (älska) och agape (kärlek) används om alla former av kärlek, både dålig och bra. Till exempel står det att "fariseerna älskar att ha de bästa platserna i synagogan" Ordet är agapein och uttrycker väl just det Nygren menar eros står för.

Men det är inte bara ett semantiskt problem. Tanken är förstås att Guds kärlek är agape-kärlek, och att det är ett uttryck för Guds nåd att den inte är beroende av vår godhet. Mycket Lutherskt. Problemet är att verkligt existerande kärlek bland människor alltid innehåller ett element av begär, och därmed blir klassad som dålig kärlek.

Eftersom den tidiga kyrkan inte hade någon sådan här modern avsky mot begär tvingades Nygren beskriva hela den tidiga kyrkan (med undantag för Irenaeus) som mer eller mindre avfallen - den hade ersatt det kristna agape-motivet med det hedniska eros-motivet, eller i Augustinus fall, skapat en syntes av dem. Först med Luther gör det sanna kristna agape-motivet comeback.

Augustinus tänker givetvis inte alls i dessa termer. För honom är inte begär per definition onda utan frågan är hur våra begär är riktade och formade. Som Milbank skriver:

För Augustinus går kristendomen utöver detta genom att förena "målet" med "vägen", vilket betyder en ständigt pågående historisk bedömning av begäret som välordnat, inte bara med hänsyn till oändlig njutning, utan också genom ett särskillt selektivt mönster av begränsad använding.

I vårt begär, som då det är välordnat är riktat mot Gud själv, är Gud själv aktiv som den som drar oss till sig. ("målets dragningskraft"). Att vi alldrig blir tillfredställda - alltid vill ha mer av Gud, är det som man menar med deus semper major, Gud är alltid större.

För att beskriva de välordnade begären återvänder Milbank till bilden av musik:

Eros lämpliga förkärlek, de "rätta harmonierna" inom en musikalisk sekvens, svarar ensamt för att denna sekvens "fortsätter" mot det oändliga målet.

Hurudan musik Augustinus tänkte på vet jag inte, och jag misstänker att Milbank har klassisk musik i tanken, men jag tänker på hur det fungerar när jag "jammar" i mitt band, dvs improviserar. Så länge vi håller oss till en tonart, och en viss ackordföljd kan vi improvisera och hålla på "för evigt" (titta, jag börjar använda citationstecken som Milbank). Vårt spelande är ordnat, därför uppstår harmoni. Om någon av oss bara följde sin egen spontana vilja och spelade noter som inte passade ihop skulle det hela bryta samman.

Milbanks tes 37

Milbanks tankar blir allt mer komplexa, och det börjar vara svårt att upprätthålla det korta formatet och ändå uttrycka något väsentligt. Kontexten för dagens tes är en omfattande diskussion kring människosyn som kontrasterar den grekiska och i modeniteten förhärskande tanken att människan är en framför allt tänkande varelse (Jag tänker därför är jag) mot en kristen/Augustinsk syn som säger att människan framför allt är en begärande varelse (Jag älskar, därför är jag). Milbank pekar på att detta har trinitariska implikationer.

Medvetandet är bara upplyst av det gudomliga logos om också vår "föreliggande" [preceeding] energi och våra "frambrytande" [emergent] begär korresponderar mot Fadern respektive Anden.

I tes 36 konstaterade vi att kunskap för Augustinus är en process där Gud upplyser vårt sinne. Detta är alltså något som sker trinitariskt.

Vi vet vad vi vill veta och trots att allt begär är "välinformerat" begär formar begäret sanningen bortom varje logisk ordnings omedelbara implikationer, och återger så ett kristet logos som ett fortlöpande verk såväl som en "konstnärlig" process.

Krånglig översättning igen. Poängen är det som Milbank säger först - vi vet det vi vill veta, dvs begär föregår kunskap. Begär är visserligen inga kaoskrafter utan påverkade av vår kunskap, så att det finns en växelverkan mellan begär och kunskap, men det är ändå våra begär som formar sanningen, i en process som är konstnärlig. Detta är alltså Augstinus tankar, och Milbank visar att de sammanfaller med den mera uppluckrade synen på sanning som förekommer i det postmoderna. Till sist ytterligare en av Augustinus grundtankar:

Om allt som "är" dessutom är gott och sant kan ingen positiv verklighet vara falsk some ett "misstag", eller som "icke-korrespondens", utan bara falsk enbart som en bristfällig närvaro som inbegriper bristen i ett olämpligt begär. Det är alltså begäret, inte grekisk "kunskap", som förmedlar verkligheten till oss.

När något är falskt handlar det alltså om att något inte i tillräckligt hög grad är upplyst av den treenige Guden, vilket alltså inte bottnar i ett missförstånd eller något språkligt misstag, utan i ett begär som är fel riktat. Vi har alla begär och de är alltid på, men de kan vara riktade på olika saker - om man hårddrar det, antingen på oss själva eller på Gud. Falskhet handlar om missriktade begär, inte om att våra begrepp inte korresponderar med verkligheten. Om vi inte förmår förhålla oss till verkligheten på ett sätt som är sant beror det på att vi begär fel, inte tänker fel.

Milbanks tes 36

Vi börjar komma in på slutrakan på den här kursen - det gäller nu för er att välja vilka tänkare ni ännu vill hinna bekanta er med, gärna på grundval av andra deltagares inlägg. Kom också ihåg att ni skall rösta fram den bästa bloggen - vi återkommer till det efter Påsk.

I Milbanks artikel är slutrakan ett motlut - själv har jag fallit av någonstans här när jag läst den tidigare, vi skall se om det går bättre den här gången.

Milbank beskriver Augustinus psykologi, i termer som jag associerar med Deleuze, Badiou och det gänget, som jag alltså inte läst. Målet är treenighetsläran. Jag har bara läst knappt halva Guds Stad (jag tar mig igenom den långsamt), så min kännedom om Augustinus är inte heller den bästa, men jag gör så gott jag kan med vad jag har. Början är i alla fall rätt klar.

Det mänskliga medvetandet "korresponderar" inte med verkligheten, utan uppkommer i en process som ger upphov till "betydelseeffekter".

Alltså i motsats till den moderna bildteorin är människans medvetande inte ett avbildande av en verklighet "där ute", utan medvetandet uppkommer i sinnets möte med verkligheten, upplevd som meningsfull. Enligt Augustinus är detta är sätt som Gud verkar vi världen, ett eko av Faderns skaparkraft.

När vi formulerar denna mening gör vi den till en del av språket är detta en "sanningshändelse". Sanning är alltså nåt som "händer" oss, inte en korrespondans mellan utsaga och verklighet. Tänk igenom detta en stund - det är en idag populär ståndpunkt som jag känner en viss attraktion till. Hos Augustinus är vårt beskrivande av verkligheten alltså inte ett beskrivande av något som finns där före vi beskriver det, utan det handlar om en process där Gud "upplyser" oss, där

kunskapen "kommer till ytan" som en lärandeprocess, vilken är sann om den är gudomligt "upplyst" - den är inte en kunskap om ett objekt utanför den processen (Gud är denna process, i dess oändliga rikedom).

Milbanks tes 35

Dagens tes är extremt kryptisk, Milbank hänvisar till Deleuze som jag inte läst, så jag vet inte riktigt vad jag ska säga...

"Att vara Treenighetens avbild" betyder att "människor" är ögonblick av särskilt intensiv och adaptiv "återerinring" i den temporala processen, även om en sådan återerinring är grundläggande för den temporala processen i sig. Ett närvarande ögonblick "är" i sitt upprepande kvarhållande av det förgångna, men i denna "hågkomst" undflyr det på en nivå det temporala kontinuumet och slutar som en "betydelse" som har en fri förmåga till anpassning och utbredning.

Alla ord inom citat är referenser till begrepp hos Deleuze utom det första som kommer från Augustinus, så när man inte känner till det innehåll Deleuze sätter i dessa begrepp är det svårt att förstå vad som är meningen här. Så vitt jag förstår det säger Milbank helt enkelt att människan i sin förmåga att minnas (som Milbank varit inne på) utgör en avbild av Gud som treenig som beskriven i tes 33. Det här är en grundläggande Augustiniansk poäng, att människan i sitt själsliv liknar treenigheten. Den andra meninginen säger, tror jag, att vi använder sådan minnen för att ge sådant som händer mening, oberoende när det händer...

Lite lost här, kanske bra att även läraren på kursen gör denna erfarenhet... ;)

Milbanks tes 34

Gud som treenighet är följaktligen själv gemenskap, till och med en "gemenskap i förändring" [community in process], oändligt förverkligad, bortom varje fattbar motsättning mellan "fullkomlig aktualitet" och "fullkomlig potentialitet". En trinitarisk ontologi kan därför vara en differentiell ontologi på ett sätt som överträffar den aristoteliska actus purus.

Den första delen av denna tes är ganska klar, men mycket viktig. Allt det tal om gemenskap som har föregått denna tes för alltså fram till denna tanke, att Gud själv är gemenskap. Och en gemenskap som är levande, inte en statisk, teoretisk gemenskap. Sedan börjar Milbank polemisera med Aristoteles - eller snarare den teologi som bygger på honom, snarare än på Augustinus.

Detta är numera trinitariskt allmängods, och inte unikt för Milbank. Han har emellertid mycket mera att säga om treenigheten.

Milbanks tes 33

Idag måste jag ge en egen översättning - jag undrar om det eventuellt är så att den svenska översättningen i boken går tillbaka på en tidigare version av Milbanks artikel.

Treenighetsläran utrycker tron at Gud är, "i sig själv", även om han också negativt går utöver detta, i kontinuitet med hur vi har föreställt oss att han förhåller sig till mänsklighetens historia. Här föreställer vi oss att talat en gång ett Ord, som förenar alla andra ord, och att han kontinuerligt åstadkommer en yttersta förening av alla andra ord genom att artikulera ett mångfaldigt svar på detta ena Ord.

Om vi översätter "tillbaka" till mera traditionellt språk, Gud Fadern uttalar sitt skapande Ord och världen blir till. Detta skaparord är Gud Son, som blir människa, och sammanfattar allt som skapat är i sig själv i Guds Ord, logos. Han grundar Kyrkan, som i den Helige Andes enhet formulerar en mängd olika svar på detta ord.

Här finns alltså två "skillnader" som Milbank uttrycker det, dels mellan Gud som uttalar Ordet, och Ordet självt, mellan Fadern och Sonen; dels den mellan Ordet som blev uttalat, och tolkningen av detta Ord, dvs. en skillnad mellan Sonen och Anden. Denna andra skillnad är nödvändig, annars skulle vi tänka oss Gud som en enskilld individ, ungefär som en människa som kan agera, och vars handlande går tillbaka på ett förnuft. Men det att även tolkandet av denna handling ingår i Gud själv innebär att Gud inte är som en människa (om en människa nu verkligen är sådan), utan något mycket mera dynamiskt, Någon som omfattar mycket mera än det en "person" kan åstadkomma.

Detta är nu abstrakt, Milbank förklarar vad det innebär i kommande teser. Stay tuned!

Milbanks tes 32

En konsekvens av det som sades i tes 31.

Om det onda i sanning övervunnits i den perfekta harmoni som genomsyrar Kristi liv i gemenskapen med sina efterföljare, liksom i denna gemenskaps språk om vilket vi erinrar oss, så innebär detta inte att vi härigenom besitter något slags gnosis, i betydelsen av en given formelartad visdom som vi måste recitera ellet magiskt åkalla. Tävrtom tillåter oss detta språk att undfly den dominerande verkan från mänskliga diskurser som utan undantag inordnar alla skillnader och nya tilldragelser i befintliga kategorier.

Alltså, det att kristendomen utgör ett språk, ett sätt att tala om verkligheten inklusive Gud, snarare än fasta formler som försöker beskriva verkligeheten, gör att kristendomen kan undvika den rigiditet som alla tankesystem leder till, där allt ordnas in till ett enhetligt mönster där skillnader tonas ner, och nya händelser inte blir begripliga.

Försoning betyder att förändringen tillåts flöda igen, att logos verkligen bara talar med sin verkliga avsikt i de ständigt nya formuleringarna av vårt svar. Den heliga Anden är förbunden med denna mångfald av gensvar. Men de formar alla den kontinuerliga entheten i Kristi kropp.