Ibland kommer man på det man vill säga för sent.
Diskussionen kring var vi hittar dessa människor som kan fungera som mästare i den kristna livet, människorna som har förmågan att lära oss fungera moraliskt, tycks mig vara frågan om hur vi känner igen helighet.
(Tyngdpunkten igår blev för mycket på officiella ämbetsutövare - även om dessa säkert också behöver vår respekt etc.)
I kyrkans historia, om vi undantar lutherdomen då, så har alltid helgonen spelat denna roll. Då tänker jag närmast på levande helgon. Helgon är helt enkelt kyrkans namn på de som har den erfarenhet som krävs för att vägleda andra. Samtidigt måste man vara försiktig, för det här är en relativ sak, och talet om helgon ger oss ofta bilden av något absolut, fullkomligt. Så behöver det inte alls vara, huvudsaken är att den som leder har gått lite längre på vägen.
Så hur känner vi igen helighet idag? Heliga är människor som förvärvat ett visst mått av de kristna dygderna (vi får ta det på en annan kurs), och jag tror att idag är ingen dygd viktigare än gästfriheten, förstått som förmågan att skapa gemenskap. Den typen av människor gäller det att hålla upp ögonen för, där "lär" man sig massor. Jag sätter "lära" inom citationstecken för det känns ju inte så, utan man bara gläds över att inkluderas i gemenskapen. Samtidigt är mötet med sådana människor utmanande, man ser sina egna brister. Sällan dock så, tycker jag, att man känner sig misslyckad, utan snarare så att man ser sin egen väg bättre.
Tack för en fin kurs, och lycka till med läsningen!
Greatest Hits
4 år sedan
Tack för denna klargöring.
SvaraRaderaUtgående från Hauerwas kapitel som vi läst så undrar jag om vi kunde gå lite djupare på vad både han och du menar att mästerskepet är "en relativ sak"? På s. 106 i After Christendom påpekar Hauerwas att "it is modenity's presumption that any moral conviction or truth must be timeless". Skulle du vilja kommentera angående mästerskapets relativa natur/tidsbundenhet? Måste vi hitta alla våra mästare i samtiden, eller kan vi sträcka oss bakåt i tiden för att hitta dem?
För övrigt tog jag med mig i mina egna funderingar definitionen av gästfrihet som gemenskapsskapande. Den gillar jag.
Jag menade att mästarskap är relativt till en själv - dvs man behöver bara någon som gått lite längre än en själv, inte nödvändigvis än som gått längst i hela världen.
SvaraRaderaMAn kan ju hittar förebilder var som helst och det kan vara väldigt nyttigt, men jag tänker mig att verkligt levande mästare kan säga sådant som döda inte kan - till exempel när man har en falsk bild av sig själv.