Kurssammanfattning

Kursen är nu avslutad - jag skall försöka få bedömningarna klara denna vecka, men jag vågar inte lova - jag har en väldigt fullspäckad vecka framför mig. Men jag vill redan nu ge lite allmän feedback.

Min utgångspunkt för denna kurs var dels att utmana er - det material ni studerat är på en mycket hög nivå, snarare doktorandnivå en cum-laude. Dels ville jag skapa en kurs där undervisningsformen motsvarade innehållet. Då tänker jag inte så mycket på att använda modernare teknik (material i ljud och videoform, bloggar) som just möjlighet att välja material själv, och att själva skapa former för reflektion kring materialet.

Överlag måste jag säga att ni presterat över mina förväntingar. Som i alla kurser finns det en spridning mellan studenterna, men de toppar ni nåt i vissa av era texter når man nästan aldrig på andra kurser. Ni har slagit mig med häpnad flera gånger med era ambitiösa, intelligenta och kreativa inlägg. Av denna orsak måste jag justera vitsordsskalan neråt för att få rum med ett nytt högsta vitsord. På de tidigare kurserna har A betydigt ungefär "Självständigt och kritiskt kunnat tillägna sig litteraturen. På denna kurs blir det B - A betyder här "Genuint kreativt förhållningssätt till kursens tematik." (så om du får C på denna kurs motsvarar det B i de tidigare osv.) När jag bedömer er kommer jag att beakta aktivitet (både hur mycket material ni verkat ha tillägnat er och hur mycket ni skrivit), nivån på det ni skrivit, och er aktivitet i att kommentera andra bloggar.

Jag är glad över att ni har gripit er an så olika typer av material, och att ni har insett att allt inte är för alla. Jag tycker själv inte alls om alla de tänkare vi behandlat (vid det här laget är det säkert klart vilka). Intressant är också hur vissa, t.ex Coakley delat er. Överlag uppfattar jag denna kurs som ett bevis för att det är möjligt att behandla aktuell teologi även i teologiska grundstudier - vilket många lärare inte anser.

Bäst är att åtminstone vissa av er frimodigt har använt er av material som jag inte gett er - letat vidare i de författares produktion som ni tyckt om eller relaterat det till helt andra saker, som filmer och tv-program. Denna attityd är otroligt viktig för den som idag vill studera teologi på riktigt - det går inte idag att bara vänta sig att man skall serveras en teologisk utbildning. Man måste själv vara aktiv. (Om detta är en bra eller dålig sak kan diskuteras - och diskuteras mycket i posmodern teologi).

Jag vill ännu uppmana er att gå in på moodle sidan och dels rösta på den bästa bloggen (ställningen är i detta nu delad) och fylla i feedbackformuläret som nu är öppet. Jag meddelar vem som vann i samband med att jag mailar era vitsord.

I övrigt vill jag bara tacka er - jag har lärt mig massor på denna kurs - vissa av de tänkare ni behandlat har jag bara läst flyktigt tidigare och jag har därför fått ut mycket av era tankar. Speciellt vill jag tacka Olav, Jussi, Jana, Margit och Juhani x2 som hängt med i hela detta block - det har varit en verklig förmån att få studera med er under dessa kurser. Jag hoppas vi stöter på varandra igen i framtiden - varför inte i TF:s korridorer?

Rösta fram den bästa bloggen!

Nu kan du gå in på moodle-sidan och rösta på den blogg du tycker bäst om - du får använda vilka kriterier du vill.

Kursen avslutas på söndag, och även om jag nu är klar med Mibank, så kommer jag ännu att kommentera lite och sammanfatta i början av nästa vecka, så kom gärna förbi och läs det.

Jag hoppas att det dyker upp ett feedback-formulär på moodle sidan också - använd gärna fältet för övriga kommentarer för att beskriva err upplevelse av denna kurs upplägg (fri litteratur och bloggar). Om formuläret inte dyker upp, så kan ni också kommentera här eller direkt till mig per e-post.

Milbanks tes 42

Jag skall resa bort imorgon, så jag måste ta den sista tesen nu.

Skapelsen befinns alltid vara en given "ordning", men stadd i utveckling. Som Guds gåva tillhör skapelsen också Gud, den är i Gud (tillsammans med oändligheten av alla artikulationer som kan finnas) som logos. Men befintiliga harmonier, befintiliga "utsträckningar" av tid och rum, ger ständigt upphov till nya "intentioner", till Andens förehavanden för att främja kreativa uttryck, nya temporala undersökningar av skapelse ex nihilo, som människor högst medvetet deltar i.

Detta sammanfattar vad Milbank velat komma fram till i denna lilla sammanfattning av den kristna teologin. Guds ordning är inte statisk utan levande, den omformas ständigt i nya harmonier, precis som ett musikstycke som ständigt förändras. Denna dynamik möjligörs av Guds treenighet - för att pressa bilden lite kunde man säga att musik kräver att det finns ljud (fadern) ett tonsystem (sonen som logos) och en kreativitet i användandet av dessa toner (Anden). Vi människor deltar i detta skapande, som är ex nihilo efter som det är Guds skapande vi deltar i. Detta säger förstås en hel del om betydelsen av mänskligt skapande, men den poäng Milbank vill göra är just att vårt skapande sker som ett deltagande i Gudsskapande, det är inte skillt från Gud.

Det sätt på vilket erkännandet av en transcendent/ontologisk möjlighet till "deltagande" gestaltas sker just i tilliten att vi ständigt kan se det estetiskt "rätta" tillägget, när det uppstår, i våra lingvistiska och symboliska skapelser (som med sitt specifika innehåll är ett kriterium för att kunna godkänna oss själva). Och så översätts för oss "tro på den treeniga Guden".

Här landar vi alltså: i en slags utsaga om vad det är att tro på den treeniga Guden. Att tro är att delta i detta ständiga skapande, att lära sig känna igen de rätta tonerna som bidrar till att försköna harmonin - och att finns sitt eget värde i denna förmåga. Så det Milbank talar om är givetvis inte bara det vi vanligen tänker på med kreativitet -utan hela det sätt vi lever våra liv. Om man vill formulera det som en uppfodran, vilket Milbank inte gör: Lever du ditt liv så att du bidrar till skönheten i Guds skapelse? I så fall är du "i" Gud. Men kanske också tvärtom - men då får man vara försiktig så man inte tar det som en utväg för att bortse från det Milbank sagt: Lever du i gemenskap med Gud - då bidrar du till skapelsens skönhet.

Milbanks tes 41

Citerar tesen i dess helhet.

"Vägen", som är frälsande, är bara den följdriktiga skapelsehändelsen. Det är därför Augustinus har rätt när han tänker att den "ekonomiska" trinitariska serien som utgörs av Fadersrösten - Kristus - Kyrkan för oss avslöjar en trinitarisk ontologi som tillåter oss att beskriva den universella mänskliga händelsen i och genom tiden. I denna framställning av deltagande i treenigheten (framställd som "treeniga spår" i själen) upprätthålls den historiska förmedlingen av treenigheten mer av Augustinus än av andra, just eftersom han gör denna process till den metahistoriska kontexten för all historisk verklighet, och så klokt och nödvändigtvis skymmer dess singularitet: den är inte bara en enda uppenbarelsehändelse inom en ordning som egentligen är fullkomligt annorlunda.

Milbanks ärende i denna tes är att argumentera mot ett vanligt påstående att Augustinus treenighetslära är bristfällig eftersom han närmast skulle se treenigheten som ett återkommande mönster t.ex. i människosjälen. I motsats till detta menar Milbank (och jag tror han har rätt) att Treenighetsläran för Augustinus helt enkelt uttrycker något om hur allt varande är uppbygt och hur historien fungerar, så att allt som händer läses i ett trinitariskt perspektiv. Guds treenighet innebär att allt Gud gör och skapar är färgat av denna treenighet. Därför är Kyrkan, förstådd så som Milbank besktivit den i de föregående teserna, en naturlig fortsättning på Guds skapande.

Milbanks tes 40

Det är för frestande att idag börja i den lätta ändan av dagens långa tes:

Debatter om uppståndelsens historicitet med "liberala versus konservativa" och så vidare har ingen plats i postmodern teologi.

Kanske man kunde säga att hela orsaken till att den kurs överhuvudtaget existerar finns i detta löfte. Men hur kom vi hit?

Som vi har sett innebär treenighetsläran för Milbank "inklusionen av det tolkande svaret" i kristendomens Gudsbild. Detta tolkande är "vägen" som är en gemenskap, kyrkan. Fortsättningsvis vänder sig Milbank mot en teologi som försöker fånga in Gud och sätta Gud på formel. Eftesom vägen är en gemenskap

[finns det] en historisk Kristushändelse inte bara som en avbild av Fadern, utan också som en relation till Fadern, vilken är osynlig och verkligen bara "föreställd" i språket, som enbart kan göras närvarande som relaitioner inom kyrkan och som inkluderar dess "ursprungliga" relation till Jesus i hans egen relation med den traditionella föreställningen om en Fader-Gud.

I Kristi död och uppståndelse etc. är det inte bara så att vi som psalmen säger "ser vi vem Gud är". Det är därutöver så att vi genom denna händelse i historien har en relation med Gud, som vi språkligt bara kan beskriva, men i verkliga relationer kan upprepa och bindas samman i inom Kyrkan, eftersom Kyrkan är fortsättningen på den gemenskap som lärjungarna hade med Jesus.

Att gå "vägen" är att rikta in sina begär så att man blir en del av det "konstverk" som är denna fullkomliga gemenskap med Gud, en "kontinuerlig muslialisk serie".

Följaktligen är Kristus vägen, men det är också Kyrkan, och båda är "verkliga" som kulturella "meningshändelser".

Poängen är alltså inte att diskutera Kristi uppståndelse som en historisk händelse. Eftersom kyrkan finns har Kristus uppstått (på något vis), annars är Kyrkan obegriplig. Därför är både den liberala och den konservativa positionen ett misstförstånd av kristen historiesyn.

Milbanks tes 39

"Vägen" är inte teoretiskt känd utan måste konstitueras genom omdömet i den upprepade kontruktionen och iakttagandet av exempel, vilka inte kan bli bokstavligt imiterade om de skall bli genuint "upprepade".

Denna första mening i dagens långa tes innehåller två poänger. För det första att vägen inte är teoretiskt känd. Det vill säga, kristendomen kan inte reduceras till en teori om vare sig verkligheten, Gud eller människan. Kristendomen är något pågående som vi gör, inte något vi primärt tänker. I stället är den ett upprepande (en Derrida-laddad term) av de förebilder som "gått vägen före oss", och detta är den andra poängen - det går inte att exakt imitera, det vore att förfalska - jämför med en konstnär som gör en kopia av en annan konstnärs verk - en förfalskning, med en som gör en tolkning, låter sig inspireras - det senare fallet kan vara en sann upprepning.

Så vad betyder det att "upprepa" Kristus? Milbank säger att Kristus som grundare av kyrkan inte bara är den som först gått vägen, utan också

kyrkans fullt realiserade kollektiva karaktär som ännu skall komma, och han kommer själv att innefatta all kosmisk verklighet.

(Kosmisk har new-age-övertoner på svenska - Milbank använder det helt enkelt i sin grekiska betydelse: allt som är skapat.)

Igen gör alltså Milbank rörelsen bort från det indivudella mot det kyrkliga - det är kyrkan i sin eskatologiska fullkomning som upprepar Kristi liv. Milbank beskriver det som ett mönster - vi individer spelar en roll att bidra till att Kyrkan upprepar det mönster som finns i Jesu liv.

Korrespondensen mellan Kristus och Gud, eller logos identitet med hela hans "livsmönster" (vilket är vad persona verkligen inbegriper, inte något fysiskt "element"), blir bara begriplig inom den större kontexten av den kyrkliga "vägens" korrespondens med Gud.

Alltså: Det "gemensamma" mellan Fadern och Sonen i treenigheten, och det "gemensamma" mellan gudomligt och mänskligt i Kristus, motsvarar det "gemensamma" mellan Gud och Kyrkan. Ingen enskilld individ kan bli så lik Gud. Och här gör Millbank en viktig poäng om kristen människosyn:

För våra livs "mönster" eller "sammanhang" tillhör aldrig oss själva, de "fullbordas" inte vid vår död, utan kan upprepas, och till och med förverkligas mer fullkomligt, av andra. Detta är i högsta grad sant för ett mönster som anses vara kanoniskt normativt, som eskatologiskt sammanfallande med allas våra identiteter, såsom allomfattande möjligt att upprepa och därmed som "gudomligt".

Som de säger i Fight Club: "You're not a precious little snowflake". Människans högsta värdighet består inte i hennes individuella unikhet - vilket är vad vår kultur säger oss - utan i vår förmåga att upprepa detta livsmönster och därmed bli del av ett större mönster: kyrkan som är lik Gud.