Milbanks tes 42

Jag skall resa bort imorgon, så jag måste ta den sista tesen nu.

Skapelsen befinns alltid vara en given "ordning", men stadd i utveckling. Som Guds gåva tillhör skapelsen också Gud, den är i Gud (tillsammans med oändligheten av alla artikulationer som kan finnas) som logos. Men befintiliga harmonier, befintiliga "utsträckningar" av tid och rum, ger ständigt upphov till nya "intentioner", till Andens förehavanden för att främja kreativa uttryck, nya temporala undersökningar av skapelse ex nihilo, som människor högst medvetet deltar i.

Detta sammanfattar vad Milbank velat komma fram till i denna lilla sammanfattning av den kristna teologin. Guds ordning är inte statisk utan levande, den omformas ständigt i nya harmonier, precis som ett musikstycke som ständigt förändras. Denna dynamik möjligörs av Guds treenighet - för att pressa bilden lite kunde man säga att musik kräver att det finns ljud (fadern) ett tonsystem (sonen som logos) och en kreativitet i användandet av dessa toner (Anden). Vi människor deltar i detta skapande, som är ex nihilo efter som det är Guds skapande vi deltar i. Detta säger förstås en hel del om betydelsen av mänskligt skapande, men den poäng Milbank vill göra är just att vårt skapande sker som ett deltagande i Gudsskapande, det är inte skillt från Gud.

Det sätt på vilket erkännandet av en transcendent/ontologisk möjlighet till "deltagande" gestaltas sker just i tilliten att vi ständigt kan se det estetiskt "rätta" tillägget, när det uppstår, i våra lingvistiska och symboliska skapelser (som med sitt specifika innehåll är ett kriterium för att kunna godkänna oss själva). Och så översätts för oss "tro på den treeniga Guden".

Här landar vi alltså: i en slags utsaga om vad det är att tro på den treeniga Guden. Att tro är att delta i detta ständiga skapande, att lära sig känna igen de rätta tonerna som bidrar till att försköna harmonin - och att finns sitt eget värde i denna förmåga. Så det Milbank talar om är givetvis inte bara det vi vanligen tänker på med kreativitet -utan hela det sätt vi lever våra liv. Om man vill formulera det som en uppfodran, vilket Milbank inte gör: Lever du ditt liv så att du bidrar till skönheten i Guds skapelse? I så fall är du "i" Gud. Men kanske också tvärtom - men då får man vara försiktig så man inte tar det som en utväg för att bortse från det Milbank sagt: Lever du i gemenskap med Gud - då bidrar du till skapelsens skönhet.