"Vägen" är inte teoretiskt känd utan måste konstitueras genom omdömet i den upprepade kontruktionen och iakttagandet av exempel, vilka inte kan bli bokstavligt imiterade om de skall bli genuint "upprepade".Denna första mening i dagens långa tes innehåller två poänger. För det första att vägen inte är teoretiskt känd. Det vill säga, kristendomen kan inte reduceras till en teori om vare sig verkligheten, Gud eller människan. Kristendomen är något pågående som vi gör, inte något vi primärt tänker. I stället är den ett upprepande (en Derrida-laddad term) av de förebilder som "gått vägen före oss", och detta är den andra poängen - det går inte att exakt imitera, det vore att förfalska - jämför med en konstnär som gör en kopia av en annan konstnärs verk - en förfalskning, med en som gör en tolkning, låter sig inspireras - det senare fallet kan vara en sann upprepning.
Så vad betyder det att "upprepa" Kristus? Milbank säger att Kristus som grundare av kyrkan inte bara är den som först gått vägen, utan också
kyrkans fullt realiserade kollektiva karaktär som ännu skall komma, och han kommer själv att innefatta all kosmisk verklighet.(Kosmisk har new-age-övertoner på svenska - Milbank använder det helt enkelt i sin grekiska betydelse: allt som är skapat.)
Igen gör alltså Milbank rörelsen bort från det indivudella mot det kyrkliga - det är kyrkan i sin eskatologiska fullkomning som upprepar Kristi liv. Milbank beskriver det som ett mönster - vi individer spelar en roll att bidra till att Kyrkan upprepar det mönster som finns i Jesu liv.
Korrespondensen mellan Kristus och Gud, eller logos identitet med hela hans "livsmönster" (vilket är vad persona verkligen inbegriper, inte något fysiskt "element"), blir bara begriplig inom den större kontexten av den kyrkliga "vägens" korrespondens med Gud.Alltså: Det "gemensamma" mellan Fadern och Sonen i treenigheten, och det "gemensamma" mellan gudomligt och mänskligt i Kristus, motsvarar det "gemensamma" mellan Gud och Kyrkan. Ingen enskilld individ kan bli så lik Gud. Och här gör Millbank en viktig poäng om kristen människosyn:
För våra livs "mönster" eller "sammanhang" tillhör aldrig oss själva, de "fullbordas" inte vid vår död, utan kan upprepas, och till och med förverkligas mer fullkomligt, av andra. Detta är i högsta grad sant för ett mönster som anses vara kanoniskt normativt, som eskatologiskt sammanfallande med allas våra identiteter, såsom allomfattande möjligt att upprepa och därmed som "gudomligt".Som de säger i Fight Club: "You're not a precious little snowflake". Människans högsta värdighet består inte i hennes individuella unikhet - vilket är vad vår kultur säger oss - utan i vår förmåga att upprepa detta livsmönster och därmed bli del av ett större mönster: kyrkan som är lik Gud.
Vägen är inte teoretiskt känd.... är inte detta det som Caputo också talar om i sin bok? Vägen är inte färdig och har inte alltid samma vägskyltar men man siktar mot samma mål.
SvaraRaderaVägen är ett centralt begrepp i Bibeln. Vägen är visad och färdig fr.o.m. Kristus. Det finns talrika bibelställen som diskuterar vägen, oftast med symbolvärde. Här några exempel bland de många fler som jag uppfattar som centrala: Gen 4, Ex 14, Jes 19, Jes 53, Ps 23, Ps 91, Matt 7, Matt 10, Luk 10, Luk 23, Joh 12, Joh 14, Apg 9, Upp 21 (evangelietexterna ofta med par). Milbank har rätt i att dessa bibelställen är inte geografiska beskrivningar av vägen - utan det är fråga om hjärtats inställning, vandring som kristen.
SvaraRaderavägen, sanningen, livet... Människan i den kristna tron som en del av något större än hon själv. Kyrkan som en förenande berättelse. Ibland tror jag att jag kommit underfund med något, men i nästa stund så dyker det upp nya frågor...
SvaraRaderaMargit - ja här kommer de på sätt och vis varandra nära, men skillanden är samtidigt stor. Om jag har förstått Caputo rätt (och det är inte säkert, jag har bara läst den där ena boken av honom, inte hans mera berömda "On Religion" är hans poäng snarast att individen själv måste tolka och följa sitt eget huvud - för honom är kyrkan en uppsättning färdiga tolkningar. Milbank kritiserar denna syn på individen (och här är Caputo paradoxalt modern, även om han är så starkt påverkad av Derrida som mer än någon annan arbetat med att lösa up det moderna individbegreppet) och betonar att det är just kyrkan som ständigt (i den Helige Andes enhet) tolkar Vägen.
SvaraRaderaVar noggrann med att läsa att Milbank skriver att vägen inte är *teoretiskt* känd. Hans poäng är inte att vi på någor Mark C Taylorskt manér "irrar", utan att vägen inte går att beskriva i formen av en teori - när vi beskriver den gör vi det som berättelser och som kyrkans ständiga upprepande av dessa berättelser i sin liturgi (Glad påsk!).
Christina: Ibland är sådana glimtar viktigare än att greppa en tanke stadigt!
Det är ju intressant när du Patrik säger att kristendomen inte kan "reduceras till en teori om vare sig verkligheten, Gud eller människan."
SvaraRaderaVägen ses som en gemenskap (här kommer Milbans "socialism" fram). Kristus har visat vägen, nu är det vår tur att gå den vägen. Kristus själv är både en avbild av Gud och en relation (sonens relation till fadern)till honom.
Genom att vandra i Kristi spår, genom att göra kyrkan till den gemenskap för alla, som den borde vara, så kan vi nå ett jämlikare och bättre samhälle i framtiden. Vackert, inte sant?