Milbanks tes 41

Citerar tesen i dess helhet.

"Vägen", som är frälsande, är bara den följdriktiga skapelsehändelsen. Det är därför Augustinus har rätt när han tänker att den "ekonomiska" trinitariska serien som utgörs av Fadersrösten - Kristus - Kyrkan för oss avslöjar en trinitarisk ontologi som tillåter oss att beskriva den universella mänskliga händelsen i och genom tiden. I denna framställning av deltagande i treenigheten (framställd som "treeniga spår" i själen) upprätthålls den historiska förmedlingen av treenigheten mer av Augustinus än av andra, just eftersom han gör denna process till den metahistoriska kontexten för all historisk verklighet, och så klokt och nödvändigtvis skymmer dess singularitet: den är inte bara en enda uppenbarelsehändelse inom en ordning som egentligen är fullkomligt annorlunda.

Milbanks ärende i denna tes är att argumentera mot ett vanligt påstående att Augustinus treenighetslära är bristfällig eftersom han närmast skulle se treenigheten som ett återkommande mönster t.ex. i människosjälen. I motsats till detta menar Milbank (och jag tror han har rätt) att Treenighetsläran för Augustinus helt enkelt uttrycker något om hur allt varande är uppbygt och hur historien fungerar, så att allt som händer läses i ett trinitariskt perspektiv. Guds treenighet innebär att allt Gud gör och skapar är färgat av denna treenighet. Därför är Kyrkan, förstådd så som Milbank besktivit den i de föregående teserna, en naturlig fortsättning på Guds skapande.