Diskussion mellan John Milbank och Stanley Hauerwas

En mycket intressant och aktuell diskussion mellan två giganter i nutida teologi. De talar bland annat om varför de inte blivit (romerska) katoliker, om den pågående(?) "intelektuella väckelsen" i nordamerikansk och europeisk teologi och dess förhållande till den karismatiska väckelsen i syd, och om kontakten mellan teologi och sekulära tänkare.

Milbank: "The secular world is never interested in liberal theology, why would they be?"

Huerwas: "Most types of lust today are forms of greed. You just never get enough."

Om skillnaden mellan deras teologiska metoder:
Hauerwas: "Well, John wants to win, I just want to survive..."
Milbank: "Oh, I definitely want to win. There is nothing wrong with winning. ... I do want to win but I probably won't survive..."

Inte så mycket politisk teologi, men tillräckligt för fyra poäng för den som lyssnar och bloggar.

Milbanks tes 42

Jag skall resa bort imorgon, så jag måste ta den sista tesen nu.

Skapelsen befinns alltid vara en given "ordning", men stadd i utveckling. Som Guds gåva tillhör skapelsen också Gud, den är i Gud (tillsammans med oändligheten av alla artikulationer som kan finnas) som logos. Men befintiliga harmonier, befintiliga "utsträckningar" av tid och rum, ger ständigt upphov till nya "intentioner", till Andens förehavanden för att främja kreativa uttryck, nya temporala undersökningar av skapelse ex nihilo, som människor högst medvetet deltar i.

Detta sammanfattar vad Milbank velat komma fram till i denna lilla sammanfattning av den kristna teologin. Guds ordning är inte statisk utan levande, den omformas ständigt i nya harmonier, precis som ett musikstycke som ständigt förändras. Denna dynamik möjligörs av Guds treenighet - för att pressa bilden lite kunde man säga att musik kräver att det finns ljud (fadern) ett tonsystem (sonen som logos) och en kreativitet i användandet av dessa toner (Anden). Vi människor deltar i detta skapande, som är ex nihilo efter som det är Guds skapande vi deltar i. Detta säger förstås en hel del om betydelsen av mänskligt skapande, men den poäng Milbank vill göra är just att vårt skapande sker som ett deltagande i Gudsskapande, det är inte skillt från Gud.

Det sätt på vilket erkännandet av en transcendent/ontologisk möjlighet till "deltagande" gestaltas sker just i tilliten att vi ständigt kan se det estetiskt "rätta" tillägget, när det uppstår, i våra lingvistiska och symboliska skapelser (som med sitt specifika innehåll är ett kriterium för att kunna godkänna oss själva). Och så översätts för oss "tro på den treeniga Guden".

Här landar vi alltså: i en slags utsaga om vad det är att tro på den treeniga Guden. Att tro är att delta i detta ständiga skapande, att lära sig känna igen de rätta tonerna som bidrar till att försköna harmonin - och att finns sitt eget värde i denna förmåga. Så det Milbank talar om är givetvis inte bara det vi vanligen tänker på med kreativitet -utan hela det sätt vi lever våra liv. Om man vill formulera det som en uppfodran, vilket Milbank inte gör: Lever du ditt liv så att du bidrar till skönheten i Guds skapelse? I så fall är du "i" Gud. Men kanske också tvärtom - men då får man vara försiktig så man inte tar det som en utväg för att bortse från det Milbank sagt: Lever du i gemenskap med Gud - då bidrar du till skapelsens skönhet.

Milbanks tes 41

Citerar tesen i dess helhet.

"Vägen", som är frälsande, är bara den följdriktiga skapelsehändelsen. Det är därför Augustinus har rätt när han tänker att den "ekonomiska" trinitariska serien som utgörs av Fadersrösten - Kristus - Kyrkan för oss avslöjar en trinitarisk ontologi som tillåter oss att beskriva den universella mänskliga händelsen i och genom tiden. I denna framställning av deltagande i treenigheten (framställd som "treeniga spår" i själen) upprätthålls den historiska förmedlingen av treenigheten mer av Augustinus än av andra, just eftersom han gör denna process till den metahistoriska kontexten för all historisk verklighet, och så klokt och nödvändigtvis skymmer dess singularitet: den är inte bara en enda uppenbarelsehändelse inom en ordning som egentligen är fullkomligt annorlunda.

Milbanks ärende i denna tes är att argumentera mot ett vanligt påstående att Augustinus treenighetslära är bristfällig eftersom han närmast skulle se treenigheten som ett återkommande mönster t.ex. i människosjälen. I motsats till detta menar Milbank (och jag tror han har rätt) att Treenighetsläran för Augustinus helt enkelt uttrycker något om hur allt varande är uppbygt och hur historien fungerar, så att allt som händer läses i ett trinitariskt perspektiv. Guds treenighet innebär att allt Gud gör och skapar är färgat av denna treenighet. Därför är Kyrkan, förstådd så som Milbank besktivit den i de föregående teserna, en naturlig fortsättning på Guds skapande.

Milbanks tes 40

Det är för frestande att idag börja i den lätta ändan av dagens långa tes:

Debatter om uppståndelsens historicitet med "liberala versus konservativa" och så vidare har ingen plats i postmodern teologi.

Kanske man kunde säga att hela orsaken till att den kurs överhuvudtaget existerar finns i detta löfte. Men hur kom vi hit?

Som vi har sett innebär treenighetsläran för Milbank "inklusionen av det tolkande svaret" i kristendomens Gudsbild. Detta tolkande är "vägen" som är en gemenskap, kyrkan. Fortsättningsvis vänder sig Milbank mot en teologi som försöker fånga in Gud och sätta Gud på formel. Eftesom vägen är en gemenskap

[finns det] en historisk Kristushändelse inte bara som en avbild av Fadern, utan också som en relation till Fadern, vilken är osynlig och verkligen bara "föreställd" i språket, som enbart kan göras närvarande som relaitioner inom kyrkan och som inkluderar dess "ursprungliga" relation till Jesus i hans egen relation med den traditionella föreställningen om en Fader-Gud.

I Kristi död och uppståndelse etc. är det inte bara så att vi som psalmen säger "ser vi vem Gud är". Det är därutöver så att vi genom denna händelse i historien har en relation med Gud, som vi språkligt bara kan beskriva, men i verkliga relationer kan upprepa och bindas samman i inom Kyrkan, eftersom Kyrkan är fortsättningen på den gemenskap som lärjungarna hade med Jesus.

Att gå "vägen" är att rikta in sina begär så att man blir en del av det "konstverk" som är denna fullkomliga gemenskap med Gud, en "kontinuerlig muslialisk serie".

Följaktligen är Kristus vägen, men det är också Kyrkan, och båda är "verkliga" som kulturella "meningshändelser".

Poängen är alltså inte att diskutera Kristi uppståndelse som en historisk händelse. Eftersom kyrkan finns har Kristus uppstått (på något vis), annars är Kyrkan obegriplig. Därför är både den liberala och den konservativa positionen ett misstförstånd av kristen historiesyn.

Milbanks tes 39

"Vägen" är inte teoretiskt känd utan måste konstitueras genom omdömet i den upprepade kontruktionen och iakttagandet av exempel, vilka inte kan bli bokstavligt imiterade om de skall bli genuint "upprepade".

Denna första mening i dagens långa tes innehåller två poänger. För det första att vägen inte är teoretiskt känd. Det vill säga, kristendomen kan inte reduceras till en teori om vare sig verkligheten, Gud eller människan. Kristendomen är något pågående som vi gör, inte något vi primärt tänker. I stället är den ett upprepande (en Derrida-laddad term) av de förebilder som "gått vägen före oss", och detta är den andra poängen - det går inte att exakt imitera, det vore att förfalska - jämför med en konstnär som gör en kopia av en annan konstnärs verk - en förfalskning, med en som gör en tolkning, låter sig inspireras - det senare fallet kan vara en sann upprepning.

Så vad betyder det att "upprepa" Kristus? Milbank säger att Kristus som grundare av kyrkan inte bara är den som först gått vägen, utan också

kyrkans fullt realiserade kollektiva karaktär som ännu skall komma, och han kommer själv att innefatta all kosmisk verklighet.

(Kosmisk har new-age-övertoner på svenska - Milbank använder det helt enkelt i sin grekiska betydelse: allt som är skapat.)

Igen gör alltså Milbank rörelsen bort från det indivudella mot det kyrkliga - det är kyrkan i sin eskatologiska fullkomning som upprepar Kristi liv. Milbank beskriver det som ett mönster - vi individer spelar en roll att bidra till att Kyrkan upprepar det mönster som finns i Jesu liv.

Korrespondensen mellan Kristus och Gud, eller logos identitet med hela hans "livsmönster" (vilket är vad persona verkligen inbegriper, inte något fysiskt "element"), blir bara begriplig inom den större kontexten av den kyrkliga "vägens" korrespondens med Gud.

Alltså: Det "gemensamma" mellan Fadern och Sonen i treenigheten, och det "gemensamma" mellan gudomligt och mänskligt i Kristus, motsvarar det "gemensamma" mellan Gud och Kyrkan. Ingen enskilld individ kan bli så lik Gud. Och här gör Millbank en viktig poäng om kristen människosyn:

För våra livs "mönster" eller "sammanhang" tillhör aldrig oss själva, de "fullbordas" inte vid vår död, utan kan upprepas, och till och med förverkligas mer fullkomligt, av andra. Detta är i högsta grad sant för ett mönster som anses vara kanoniskt normativt, som eskatologiskt sammanfallande med allas våra identiteter, såsom allomfattande möjligt att upprepa och därmed som "gudomligt".

Som de säger i Fight Club: "You're not a precious little snowflake". Människans högsta värdighet består inte i hennes individuella unikhet - vilket är vad vår kultur säger oss - utan i vår förmåga att upprepa detta livsmönster och därmed bli del av ett större mönster: kyrkan som är lik Gud.

Milbanks tes 38

Allt begär är gott så länge det är ett otåligt begär (ett begär efter mer) som drivs av oändlig brist, "målets" dragningskraft.

I dagens tes behandlar Milbank närmare Augustinus syn på begär, och passar på att korrigera ett av de mest problematiska misstagen i modern protestantisk teologi, den förmenta skillnaden mellan "eros" och "agape". Eros-kärlek beskrivs då som begärande kärlek, kärlek som motiveras av något i den man älskar; Agape-kärlek som givande kärlek som inte alls är beroende av några egenskaper hos den so älskas. Denna tes formulerades på 30-talet av den svenska lundateologen Anders Nygren och fick så stor genomslagskraft att den än idag förekommer i vigseltal i hela den protestantiska världen. Tyvär är idén helt åt skogen.

OK, där finns ett korn av sanning: Den kristna kärleken är annorlunda än den grekiska som hade ett element av att vilja äga som är frånvarande i den kristna tanken. Men att ur det göra en skillnad mellan eros och agape är helt fel. I NT nämns inte eros, utan agapo (älska) och agape (kärlek) används om alla former av kärlek, både dålig och bra. Till exempel står det att "fariseerna älskar att ha de bästa platserna i synagogan" Ordet är agapein och uttrycker väl just det Nygren menar eros står för.

Men det är inte bara ett semantiskt problem. Tanken är förstås att Guds kärlek är agape-kärlek, och att det är ett uttryck för Guds nåd att den inte är beroende av vår godhet. Mycket Lutherskt. Problemet är att verkligt existerande kärlek bland människor alltid innehåller ett element av begär, och därmed blir klassad som dålig kärlek.

Eftersom den tidiga kyrkan inte hade någon sådan här modern avsky mot begär tvingades Nygren beskriva hela den tidiga kyrkan (med undantag för Irenaeus) som mer eller mindre avfallen - den hade ersatt det kristna agape-motivet med det hedniska eros-motivet, eller i Augustinus fall, skapat en syntes av dem. Först med Luther gör det sanna kristna agape-motivet comeback.

Augustinus tänker givetvis inte alls i dessa termer. För honom är inte begär per definition onda utan frågan är hur våra begär är riktade och formade. Som Milbank skriver:

För Augustinus går kristendomen utöver detta genom att förena "målet" med "vägen", vilket betyder en ständigt pågående historisk bedömning av begäret som välordnat, inte bara med hänsyn till oändlig njutning, utan också genom ett särskillt selektivt mönster av begränsad använding.

I vårt begär, som då det är välordnat är riktat mot Gud själv, är Gud själv aktiv som den som drar oss till sig. ("målets dragningskraft"). Att vi alldrig blir tillfredställda - alltid vill ha mer av Gud, är det som man menar med deus semper major, Gud är alltid större.

För att beskriva de välordnade begären återvänder Milbank till bilden av musik:

Eros lämpliga förkärlek, de "rätta harmonierna" inom en musikalisk sekvens, svarar ensamt för att denna sekvens "fortsätter" mot det oändliga målet.

Hurudan musik Augustinus tänkte på vet jag inte, och jag misstänker att Milbank har klassisk musik i tanken, men jag tänker på hur det fungerar när jag "jammar" i mitt band, dvs improviserar. Så länge vi håller oss till en tonart, och en viss ackordföljd kan vi improvisera och hålla på "för evigt" (titta, jag börjar använda citationstecken som Milbank). Vårt spelande är ordnat, därför uppstår harmoni. Om någon av oss bara följde sin egen spontana vilja och spelade noter som inte passade ihop skulle det hela bryta samman.

Milbanks tes 37

Milbanks tankar blir allt mer komplexa, och det börjar vara svårt att upprätthålla det korta formatet och ändå uttrycka något väsentligt. Kontexten för dagens tes är en omfattande diskussion kring människosyn som kontrasterar den grekiska och i modeniteten förhärskande tanken att människan är en framför allt tänkande varelse (Jag tänker därför är jag) mot en kristen/Augustinsk syn som säger att människan framför allt är en begärande varelse (Jag älskar, därför är jag). Milbank pekar på att detta har trinitariska implikationer.

Medvetandet är bara upplyst av det gudomliga logos om också vår "föreliggande" [preceeding] energi och våra "frambrytande" [emergent] begär korresponderar mot Fadern respektive Anden.

I tes 36 konstaterade vi att kunskap för Augustinus är en process där Gud upplyser vårt sinne. Detta är alltså något som sker trinitariskt.

Vi vet vad vi vill veta och trots att allt begär är "välinformerat" begär formar begäret sanningen bortom varje logisk ordnings omedelbara implikationer, och återger så ett kristet logos som ett fortlöpande verk såväl som en "konstnärlig" process.

Krånglig översättning igen. Poängen är det som Milbank säger först - vi vet det vi vill veta, dvs begär föregår kunskap. Begär är visserligen inga kaoskrafter utan påverkade av vår kunskap, så att det finns en växelverkan mellan begär och kunskap, men det är ändå våra begär som formar sanningen, i en process som är konstnärlig. Detta är alltså Augstinus tankar, och Milbank visar att de sammanfaller med den mera uppluckrade synen på sanning som förekommer i det postmoderna. Till sist ytterligare en av Augustinus grundtankar:

Om allt som "är" dessutom är gott och sant kan ingen positiv verklighet vara falsk some ett "misstag", eller som "icke-korrespondens", utan bara falsk enbart som en bristfällig närvaro som inbegriper bristen i ett olämpligt begär. Det är alltså begäret, inte grekisk "kunskap", som förmedlar verkligheten till oss.

När något är falskt handlar det alltså om att något inte i tillräckligt hög grad är upplyst av den treenige Guden, vilket alltså inte bottnar i ett missförstånd eller något språkligt misstag, utan i ett begär som är fel riktat. Vi har alla begär och de är alltid på, men de kan vara riktade på olika saker - om man hårddrar det, antingen på oss själva eller på Gud. Falskhet handlar om missriktade begär, inte om att våra begrepp inte korresponderar med verkligheten. Om vi inte förmår förhålla oss till verkligheten på ett sätt som är sant beror det på att vi begär fel, inte tänker fel.

Milbanks tes 36

Vi börjar komma in på slutrakan på den här kursen - det gäller nu för er att välja vilka tänkare ni ännu vill hinna bekanta er med, gärna på grundval av andra deltagares inlägg. Kom också ihåg att ni skall rösta fram den bästa bloggen - vi återkommer till det efter Påsk.

I Milbanks artikel är slutrakan ett motlut - själv har jag fallit av någonstans här när jag läst den tidigare, vi skall se om det går bättre den här gången.

Milbank beskriver Augustinus psykologi, i termer som jag associerar med Deleuze, Badiou och det gänget, som jag alltså inte läst. Målet är treenighetsläran. Jag har bara läst knappt halva Guds Stad (jag tar mig igenom den långsamt), så min kännedom om Augustinus är inte heller den bästa, men jag gör så gott jag kan med vad jag har. Början är i alla fall rätt klar.

Det mänskliga medvetandet "korresponderar" inte med verkligheten, utan uppkommer i en process som ger upphov till "betydelseeffekter".

Alltså i motsats till den moderna bildteorin är människans medvetande inte ett avbildande av en verklighet "där ute", utan medvetandet uppkommer i sinnets möte med verkligheten, upplevd som meningsfull. Enligt Augustinus är detta är sätt som Gud verkar vi världen, ett eko av Faderns skaparkraft.

När vi formulerar denna mening gör vi den till en del av språket är detta en "sanningshändelse". Sanning är alltså nåt som "händer" oss, inte en korrespondans mellan utsaga och verklighet. Tänk igenom detta en stund - det är en idag populär ståndpunkt som jag känner en viss attraktion till. Hos Augustinus är vårt beskrivande av verkligheten alltså inte ett beskrivande av något som finns där före vi beskriver det, utan det handlar om en process där Gud "upplyser" oss, där

kunskapen "kommer till ytan" som en lärandeprocess, vilken är sann om den är gudomligt "upplyst" - den är inte en kunskap om ett objekt utanför den processen (Gud är denna process, i dess oändliga rikedom).

Milbanks tes 35

Dagens tes är extremt kryptisk, Milbank hänvisar till Deleuze som jag inte läst, så jag vet inte riktigt vad jag ska säga...

"Att vara Treenighetens avbild" betyder att "människor" är ögonblick av särskilt intensiv och adaptiv "återerinring" i den temporala processen, även om en sådan återerinring är grundläggande för den temporala processen i sig. Ett närvarande ögonblick "är" i sitt upprepande kvarhållande av det förgångna, men i denna "hågkomst" undflyr det på en nivå det temporala kontinuumet och slutar som en "betydelse" som har en fri förmåga till anpassning och utbredning.

Alla ord inom citat är referenser till begrepp hos Deleuze utom det första som kommer från Augustinus, så när man inte känner till det innehåll Deleuze sätter i dessa begrepp är det svårt att förstå vad som är meningen här. Så vitt jag förstår det säger Milbank helt enkelt att människan i sin förmåga att minnas (som Milbank varit inne på) utgör en avbild av Gud som treenig som beskriven i tes 33. Det här är en grundläggande Augustiniansk poäng, att människan i sitt själsliv liknar treenigheten. Den andra meninginen säger, tror jag, att vi använder sådan minnen för att ge sådant som händer mening, oberoende när det händer...

Lite lost här, kanske bra att även läraren på kursen gör denna erfarenhet... ;)

Milbanks tes 34

Gud som treenighet är följaktligen själv gemenskap, till och med en "gemenskap i förändring" [community in process], oändligt förverkligad, bortom varje fattbar motsättning mellan "fullkomlig aktualitet" och "fullkomlig potentialitet". En trinitarisk ontologi kan därför vara en differentiell ontologi på ett sätt som överträffar den aristoteliska actus purus.

Den första delen av denna tes är ganska klar, men mycket viktig. Allt det tal om gemenskap som har föregått denna tes för alltså fram till denna tanke, att Gud själv är gemenskap. Och en gemenskap som är levande, inte en statisk, teoretisk gemenskap. Sedan börjar Milbank polemisera med Aristoteles - eller snarare den teologi som bygger på honom, snarare än på Augustinus.

Detta är numera trinitariskt allmängods, och inte unikt för Milbank. Han har emellertid mycket mera att säga om treenigheten.

Milbanks tes 33

Idag måste jag ge en egen översättning - jag undrar om det eventuellt är så att den svenska översättningen i boken går tillbaka på en tidigare version av Milbanks artikel.

Treenighetsläran utrycker tron at Gud är, "i sig själv", även om han också negativt går utöver detta, i kontinuitet med hur vi har föreställt oss att han förhåller sig till mänsklighetens historia. Här föreställer vi oss att talat en gång ett Ord, som förenar alla andra ord, och att han kontinuerligt åstadkommer en yttersta förening av alla andra ord genom att artikulera ett mångfaldigt svar på detta ena Ord.

Om vi översätter "tillbaka" till mera traditionellt språk, Gud Fadern uttalar sitt skapande Ord och världen blir till. Detta skaparord är Gud Son, som blir människa, och sammanfattar allt som skapat är i sig själv i Guds Ord, logos. Han grundar Kyrkan, som i den Helige Andes enhet formulerar en mängd olika svar på detta ord.

Här finns alltså två "skillnader" som Milbank uttrycker det, dels mellan Gud som uttalar Ordet, och Ordet självt, mellan Fadern och Sonen; dels den mellan Ordet som blev uttalat, och tolkningen av detta Ord, dvs. en skillnad mellan Sonen och Anden. Denna andra skillnad är nödvändig, annars skulle vi tänka oss Gud som en enskilld individ, ungefär som en människa som kan agera, och vars handlande går tillbaka på ett förnuft. Men det att även tolkandet av denna handling ingår i Gud själv innebär att Gud inte är som en människa (om en människa nu verkligen är sådan), utan något mycket mera dynamiskt, Någon som omfattar mycket mera än det en "person" kan åstadkomma.

Detta är nu abstrakt, Milbank förklarar vad det innebär i kommande teser. Stay tuned!

Milbanks tes 32

En konsekvens av det som sades i tes 31.

Om det onda i sanning övervunnits i den perfekta harmoni som genomsyrar Kristi liv i gemenskapen med sina efterföljare, liksom i denna gemenskaps språk om vilket vi erinrar oss, så innebär detta inte att vi härigenom besitter något slags gnosis, i betydelsen av en given formelartad visdom som vi måste recitera ellet magiskt åkalla. Tävrtom tillåter oss detta språk att undfly den dominerande verkan från mänskliga diskurser som utan undantag inordnar alla skillnader och nya tilldragelser i befintliga kategorier.

Alltså, det att kristendomen utgör ett språk, ett sätt att tala om verkligheten inklusive Gud, snarare än fasta formler som försöker beskriva verkligeheten, gör att kristendomen kan undvika den rigiditet som alla tankesystem leder till, där allt ordnas in till ett enhetligt mönster där skillnader tonas ner, och nya händelser inte blir begripliga.

Försoning betyder att förändringen tillåts flöda igen, att logos verkligen bara talar med sin verkliga avsikt i de ständigt nya formuleringarna av vårt svar. Den heliga Anden är förbunden med denna mångfald av gensvar. Men de formar alla den kontinuerliga entheten i Kristi kropp.

Milbanks tes 31

Nu skiftar Milbank bild, och börjar prata om kristendomen som ett språk i stället för en berättelse. Dessa är kompletterande bilder. Dagens tes i sin helhet:

I minnet av Kristus erhåller vi frälsningens språk, inte formler för hur vi skall använda det språket. Kyrkan måste på ett kreativt sätt skapa sitt eget gensvar till Kristus för det universella offer hon har att utföra. Detta är skälet till att det finns ett verk av Anden som kan särskiljas från Sonens, även om detta svar självt är idealt och oändligt uppfyllt inom själva gudomen.

Först vill jag påminna om att det offer Milbank här talar om är kyrkan som förverkligandet av en fullkomlig gemenskap (tes 24).

I övrigt börjar Milbank nu på allvar ta sig an treenighetsläran. Den första distinktionen är viktig. Evageliet ger oss ett språk, ett sätt att tala om frälsningen, det säger oss inte vad vi skall säga. Kyrkans tal om Gud kan alltså inte reduceras till att återberätta bibeln, utan att använda dessa berättelser för att tala om Gud i den tid hon lever i. Men språker som bild är nog vidare här, det innefattar allt kyrkan gör. Allt detta blir ett språk på vilket kyrkan svarar Kristus.

Men det här är inte en ren dialog, där Gud talar först och människorna svarar sedan. Gud är delaktig även i kyrkans gensvar, i den Helige Andes närvaro.

Milbanks tes 30

Milbank fortsätter diskutera inkarnationsläran. Jag måste ärligt säga att denna tes är rätt vag för mig, men det kanske beror på att det han försöker uttrycka inte är lätt att uttrycka i ord.

[Inkarnationslärans] verkliga bekräftande ligger i att den tillåter oss att föreställa oss en fridfull, fullkomligt barmhärtig Gud som inte kan tvinga oss men ändå inte kan släppa taget om oss.

Detta är en vacker beskrivning av den kristna gudsbilden, men sambandet förblir mig lite oklart. Någon annan som har förslag? Den sista delen i tesen är klarare.

Likaså genom att föra oss tillbaka mot berättelsen, genom att blinda oss till tillfälligheternas spel, antyder den att gudomlig godhet inte är någon allmän avsikt, utan alltid något som antar en mycket specifik "form", något som är omöjligt att skilja från estetisk harmoni.

Väldigt fri översättning igen. "Also, by returning us to the narrative, by tying us to contingency, it suggests that divine goodness is no generalized intention". Det att Gud blev människa innebär att vi för att tala om Gud hela tiden förs tillbaka till berättelsen om Jesus och därmed till livet i hela dess oberäknelighet - teologin kan inte vara en metafysisk teoribildning utan historia, kött och blod. Guds godhet är inte vad som helst "gott" det är denna specifika handling med mänskligheten. Och denna specifika berättelse om hur Gud handlar med sin värld uttrycker en harmonisk skönhet som vida överstiger t.ex. en sekulär berättelse om världen.

Milbanks tes 28 och 29

Igen två teser som hör ihop.

Milbank diskuterar nu inkarnationens betydelse, dvs att Gud blev människa.

Uppståndelsen handlar om det vardagligas varaktighet och läran om inkarnationen placerar Gud i det vardagliga, även om det handlar om en "förhärligad" vardaglighet.

Det vardagliga låter lite för specifikt, engelskan har helt enkelt "the ordinary", det vanliga. Det innebär, bland mycket annat, att vi inte kan tänka oss tro som en flykt från det vanliga livet, utan Att Gud är i det vanliga. Enligt Milbank innebär inkarnationsläran en kritik av olika försök att "metafysiskt formulera den gudomliga fullkomligheten".

Man kan göra klumpiga försök men slutligen liknar Guds fullkomlighet mest detta enskilda liv, som i historien nästan förlorats ur sikte.

Att försöka på ett teoretisk plan beskriva Gud kan aldrig lyckas, det är Jesu liv som är det bästa som kan åstadkommas. I tes 29 lägger Milbank till ännu en iaktagelse.

Gud går att finna allra mest i detta liv, igenkännbart som likt vårt eget, samtidigt erkänt som unikt "annorlunda", eftersom vi förstår det som dömande över alla andra liv.

Samtidigt som vi kan se att Jesus var en människa som vi, som åt och drack, älskade, grät, led och dog, är det också radikalt annorlunda eftersom kyrkan uppfattar att det är enligt detta liv som alla andra liv skall bedömas.

Milbanks tes 26 och 27

Jag behandlar dessa två tillsammans för annars blir det missförstånd.

Millbank ställer frågan vad det betyder att uppståndelsen är en del av det minne kyrkan bevarar av Jesu liv. En vanlig idé bland kristna är att uppståndelsen är ett bevis för att Jesus var Gud. Milbank är inte övertygad.

Och inga särdelse goda "bevis" återstår, blott ett upptecknande av några starkt vidhållna personliga vittnesmål. Vad vi har är minnet av en gemenskap, av "vardagliga" samtal, av ätande och drickande, som skall fortskriva bortom döden. Utan detta element skulle vi knappast ha något minne av ett tillstånd av "fullkomlig" gemenskap, eftersom sådan vanligen förhindras av naturens krafter som vi känner dem, i synnerhet döden.

Alltså: Den kristna idén om naturen är större än verkligheten. Den begränsas inte av "realiteter". Det här skulle lätt kunna (miss)förstås som ren idealism, en flykt från verkligheten. Det kunde också (miss)förstås som att uppståndelsen blir en fiktion som uttrycker en vacker tanke. Det är emellertid inte det Milbank menar. Tes 27:

Att minnas uppståndelsen, att hoppas på den universella uppståndelsen, är en "politisk" handling, ty det innebär det yttersta avvisandet av alla negationer av gemenskap. Vi förväntar oss den försonande återkomsten av alla dem som dött: de oskyldiga, de skyldiga, det förtryckta och förtryckarna.

Milbank knyter tillbaka till om kristendomen som vägran att exkludera för att skapa gemenskap. Att tro på Kristi uppståndelse är inte ett test på vår förmåga att tro på det osannolika utan ett sätt att förhålla sig till verkligheten - "politiskt" i betydelsen att det innebär ett väldigt speciellt sätt att se på hur gemenskap bör fungera. Kristendomen är inte "realistisk".

Milbanks tes 25

I en händelse som ser ut som en tanke diskuterar Milbank idag bibelsyn.

Kristendomen handlar primärt om detta hopp om gemenskap. Men den erbjuder mer än ett hopp. Den minns också den fullkomliga gemenskapen som en gång exemplifierades på Galileiska sjöns stränder.

På vilket sätt minns kristendomen detta och vilken roll spelar detta minne? Här är Milbank igen provocerande.

Vi äger ju inte några minnesfragment i stället för den uppståndne Kristi "verkliga närvaro" [eng. real presence], utan dessa fragment är den verkliga frälsande närvaron. (Patriks kursiveringar)

Alltså: Detta minne är inte som minnet efter en vän som dött, ett slags substitut (ok, den bilden haltar betänkligt men ni förstår vad jag menar). Kristus är verklig närvarande, på samma sätt som i nattvarden tycks Milbank mena, i Kyrkans läsning av bibeltexten. Det är denna närvaro som frälser oss. Hur?

Inom hela det traditionens nätverk som de hör hemma i förser de oss med ett nytt språk för gemenskap. Kristendomen hävdar att berättelserna om Kristus visar vad kärlek är - en svår och krävande praktik som kräver mer skärpa, stil och riktiga idiom än ett enkelt "välmenande". Vad vi här möter är logos, det äkta livets förlorade harmoniska mönster, som nu kan vinnas åter. (Milbanks kursiveringar)

Vad är det som behövs för att gemenskap skall kunna fungera? Räcker det med att man vill ha ett gemensamt liv? Att man älskar varandra? Knappast, även om det är vår tids romantiska myt, i bjärt kontrast med skillsmässostatistiken. Det som behövs är ett språk och sätta att hantera konflikter, en idé om hur man som människa bör vara för att gemenskapen skall fungera. Allt detta menar Milbank att kyrkan hittar i Bibeln, i de "minnesfragment" av Jesu liv som där finns bevarade. Här kommer Milbank mycket nära Hauerwas, som ju är en av Milbanks influenser.

Milbanks tes 24

Dagens tes är viktig, för den kopplar ihop Kristi offer med individen och med kyrkan. Den "fråga som inte ställts" som tesen är ett svar på skulle kunna formuleras såhär: "OK, att Kristus dog för att Gud i sin kärlek tog ondskan på sig själv kan jag förstå, men vad har det att göra med mig och mitt liv?"

Enligt Milbank säger "den traditionella spekulationen" att

[f]ör den tidiga kristendomen står det dock klart att Gud lider av motsägelse till dess att var och tar på sig det offer som redan gjorts av Kristus.

(Engelskans "suffers a contradiction" har inte så mycket ton av lidande som i svenskan, det Milbank diskuterar är alltså inte frågan om Gud lider eller ej).

Denna koppling mellan Kristi offer och "mitt" kan emellertid förstås på olika sätt. Min uppfattning är att i moderniteten med dess individualism tenderar vi tolka detta i termer av att individen genom att tro på något vis blir delaktig i Kristi offer. Jag säger inte att detta är fel, men Milbank har en annan betoning, som jag tror är viktig.

"Inkarnationen" har följaktligen ingen betydelse annat än som "början", som grundandet av kyrkan, en ny sorts gemenskap av kärlek till nästan och av förlåtelse, som en plats för att göra detta offer möjligt. För Augustinus är det kyrkan som är det adekvata offret till Gud, med andra ord förverkligandet av en fullkomlig gemenskap. Inkarnationens och korsets centrala plats motsäger inte på något sätt sanningen att frälsningens viktigaste element är skapandet av en fullkomlig gemenskap.

Så vi återkommer alltså till Milbanks tanke om kyrkan som en annorlunda gemenskap. I den förståelse som jag skissade upp ovan tänker man ofta kyrkan som närmast sekundär, som den plats där individen får hjälp att tro. Men enligt Milbank, och Augustinus, är det alltså kyrkan själv, gemenskapen, som är det viktig, medan individen är sekundär (inte det samma som oviktig). Det är alltså inte genom att individen "tror" som hon blir delaktig i Kristi offer, utan genom att hon blir en del av en gemenskap som tror tillsammans.

Milbanks tes 23

Lång och krånglig text idag. Milbank gör en teoretisk utvikning där han diskuterar hur postmodern teologi arbetar, samtidigt som han för vidare tanken om Jesu lidande och kyrkans lidande från tes 22.

Först talet om spekulation. Milbank säger på sant augustinskt vis (kom ihåg rubriken på hela artikeln "postmodern kritisk augistinianism":

Ondskan kan inte fullt ut betrakta sig själv som ond, varför bara det obefläckade goda, Gud själv, fullt ut kan drabbas av ondska - inte i evigheten, som är bortom allt lidande, men i den mänskliga skapelsen. Därav nödvändigheten av deus homo.

Milbank säger att denna tanke om orsaken till att Gud blev människa, som också visar på Milbanks tydliga platonska orientering, är en spekulation, "en teoretisk komponent som ett postmodernt angreppssätt kan erkänna faktiskt 'lyfter sig' från de narrativa källorna". Idén att endast Gud som det totalt goda är det ända som verkligen kan drabbas av det onda helt och hållet, och bara om Gud blir människa, finns inte direkt i bibeln, men "blir ändå autentiskt genom själva djupet i den bild av Gud som blir resultatet".

Milbank för alltså in ett estetiskt argument för den klassiska teologins giltighet, ett mycket postmodernt drag. Kort sagt: kristendomen är sann för att den är så vacker. Den är en spekulation, men en mycket vacker sådan. Det postmoderna här består i ett ifrågasättande av det exklusiva moderna sanningsbegreppet, som bygger på en korrespondens mellan språket och verkligheten. Här knyter postmodernismen an till antikens syn som betonade vikten av de tre "trancendentalerna" sanning, godhet och skönhet, och sambandet dem emellan.

Milbank gör sedan ytterligare en eller två postmoderna poänger, beroende på hur man ser det.

En postmodern angreppsvinkel måste dock samtidigt [som den ser värdet i det estetiskt tilltalande] göra rättvisa åt den narrativa, praktiska, sociala nivån än vad som tidigare varit fallet.

Jag har i mina föreläsningar bland annat lyft fram modernitetens ide om kristendomen som själens frälsning som ett exempel på detta drag i moderniteten som det postmoderna kan hjälpa oss gå bortom. Milbank lyfter fram synen på Jesus.

Men om vi erkänner Jesu lidandes fullkomliga natur kan detta bara betyda att det är mer närvarande 'på utsidan', i hans handlingar och ord, och också i de ord andra använder och som utgör skildringen av Kristus. Det är bara den Kristus som är skildrad och tolkad som frälser oss, och denna förmedling döljer inte någon mera ursprunglig, 'av sig själv närvarande' Kristus - en sådan Kristus skulle bara vara en asocial vålnad.

Det här är alltså den postmoderna kritiken av det autonoma subjektet applicerad på Kristus. Inte heller han hade någon personlighet "i sig" skilld från de relationer han ingick i, de handlingar han utförde, de människor han hjälpte. Det är just dessa bilder, tolkade av de som följde honom som "är" Kristus. Det moderna projektet att nå bakom texten till den sanne Jesus kan inte lyckas för det finns inget där.

Den sista poängen Milbank gör i denna tes (varför klämmer han in allt detta i samma text?) är öppenheten i allt teologiskt tal och handlande. Eftersom det ovanstående gäller om Jesus är varken den kristna praktiken, eller teologin som tolkar denna, den slutgiltiga sanningen om Gud, utan just en spekulation.

Ingenting rättfärdiga denna spekulation utom den själv och sättet på vilken den berikar de berättade historierna och intensifierar den uppfattade betydelsen av kristen praktik.

Det här kunde uppfattas som ren pragmatism - det är sant för att det fungerar. Men det är inte riktigt så. Tanken är att berättelsen och praktiken faktiskt är verkligheten själv inte en beskrivning av den, se tes nummer tre.

Milbanks tes 22

Här vill Milbank tillbakavisa ett vanligt missförstånd kring Jesu offerdöd.

Självklart handlar det inte här om ett blodsoffer till Gud. Korset föregås av förkunnandet av gudsriket. Kristus erbjuder i sanning gudsriket åt mänskligheten och korset är följden av att människan avvisar erbjudandet.

Dethär visar enligt Milbank vad "synd" innerst inne handlar om, att avvisa detta erbjudande, att "vägra ta emot Guds kärlek". Dessutom visar Kristi död vad ondska är, nämligen något meningslöst, obegripligt. Det finns ingen poäng med Jesu död.

Här introducerar Milbank ett viktigt begrepp som han fortsätter använda framöver. Han säger att detta tal är en "spekulation" inom teologin. Vad han menar är att detta tal inte bygger på något fast utan logiskt utan är del av en berättelse som bedöms med andra kriterier. Vilka skall vi återkomma till.