Milbanks tes 38

Allt begär är gott så länge det är ett otåligt begär (ett begär efter mer) som drivs av oändlig brist, "målets" dragningskraft.

I dagens tes behandlar Milbank närmare Augustinus syn på begär, och passar på att korrigera ett av de mest problematiska misstagen i modern protestantisk teologi, den förmenta skillnaden mellan "eros" och "agape". Eros-kärlek beskrivs då som begärande kärlek, kärlek som motiveras av något i den man älskar; Agape-kärlek som givande kärlek som inte alls är beroende av några egenskaper hos den so älskas. Denna tes formulerades på 30-talet av den svenska lundateologen Anders Nygren och fick så stor genomslagskraft att den än idag förekommer i vigseltal i hela den protestantiska världen. Tyvär är idén helt åt skogen.

OK, där finns ett korn av sanning: Den kristna kärleken är annorlunda än den grekiska som hade ett element av att vilja äga som är frånvarande i den kristna tanken. Men att ur det göra en skillnad mellan eros och agape är helt fel. I NT nämns inte eros, utan agapo (älska) och agape (kärlek) används om alla former av kärlek, både dålig och bra. Till exempel står det att "fariseerna älskar att ha de bästa platserna i synagogan" Ordet är agapein och uttrycker väl just det Nygren menar eros står för.

Men det är inte bara ett semantiskt problem. Tanken är förstås att Guds kärlek är agape-kärlek, och att det är ett uttryck för Guds nåd att den inte är beroende av vår godhet. Mycket Lutherskt. Problemet är att verkligt existerande kärlek bland människor alltid innehåller ett element av begär, och därmed blir klassad som dålig kärlek.

Eftersom den tidiga kyrkan inte hade någon sådan här modern avsky mot begär tvingades Nygren beskriva hela den tidiga kyrkan (med undantag för Irenaeus) som mer eller mindre avfallen - den hade ersatt det kristna agape-motivet med det hedniska eros-motivet, eller i Augustinus fall, skapat en syntes av dem. Först med Luther gör det sanna kristna agape-motivet comeback.

Augustinus tänker givetvis inte alls i dessa termer. För honom är inte begär per definition onda utan frågan är hur våra begär är riktade och formade. Som Milbank skriver:

För Augustinus går kristendomen utöver detta genom att förena "målet" med "vägen", vilket betyder en ständigt pågående historisk bedömning av begäret som välordnat, inte bara med hänsyn till oändlig njutning, utan också genom ett särskillt selektivt mönster av begränsad använding.

I vårt begär, som då det är välordnat är riktat mot Gud själv, är Gud själv aktiv som den som drar oss till sig. ("målets dragningskraft"). Att vi alldrig blir tillfredställda - alltid vill ha mer av Gud, är det som man menar med deus semper major, Gud är alltid större.

För att beskriva de välordnade begären återvänder Milbank till bilden av musik:

Eros lämpliga förkärlek, de "rätta harmonierna" inom en musikalisk sekvens, svarar ensamt för att denna sekvens "fortsätter" mot det oändliga målet.

Hurudan musik Augustinus tänkte på vet jag inte, och jag misstänker att Milbank har klassisk musik i tanken, men jag tänker på hur det fungerar när jag "jammar" i mitt band, dvs improviserar. Så länge vi håller oss till en tonart, och en viss ackordföljd kan vi improvisera och hålla på "för evigt" (titta, jag börjar använda citationstecken som Milbank). Vårt spelande är ordnat, därför uppstår harmoni. Om någon av oss bara följde sin egen spontana vilja och spelade noter som inte passade ihop skulle det hela bryta samman.