Milbanks tes 28 och 29

Igen två teser som hör ihop.

Milbank diskuterar nu inkarnationens betydelse, dvs att Gud blev människa.

Uppståndelsen handlar om det vardagligas varaktighet och läran om inkarnationen placerar Gud i det vardagliga, även om det handlar om en "förhärligad" vardaglighet.

Det vardagliga låter lite för specifikt, engelskan har helt enkelt "the ordinary", det vanliga. Det innebär, bland mycket annat, att vi inte kan tänka oss tro som en flykt från det vanliga livet, utan Att Gud är i det vanliga. Enligt Milbank innebär inkarnationsläran en kritik av olika försök att "metafysiskt formulera den gudomliga fullkomligheten".

Man kan göra klumpiga försök men slutligen liknar Guds fullkomlighet mest detta enskilda liv, som i historien nästan förlorats ur sikte.

Att försöka på ett teoretisk plan beskriva Gud kan aldrig lyckas, det är Jesu liv som är det bästa som kan åstadkommas. I tes 29 lägger Milbank till ännu en iaktagelse.

Gud går att finna allra mest i detta liv, igenkännbart som likt vårt eget, samtidigt erkänt som unikt "annorlunda", eftersom vi förstår det som dömande över alla andra liv.

Samtidigt som vi kan se att Jesus var en människa som vi, som åt och drack, älskade, grät, led och dog, är det också radikalt annorlunda eftersom kyrkan uppfattar att det är enligt detta liv som alla andra liv skall bedömas.

Milbanks tes 26 och 27

Jag behandlar dessa två tillsammans för annars blir det missförstånd.

Millbank ställer frågan vad det betyder att uppståndelsen är en del av det minne kyrkan bevarar av Jesu liv. En vanlig idé bland kristna är att uppståndelsen är ett bevis för att Jesus var Gud. Milbank är inte övertygad.

Och inga särdelse goda "bevis" återstår, blott ett upptecknande av några starkt vidhållna personliga vittnesmål. Vad vi har är minnet av en gemenskap, av "vardagliga" samtal, av ätande och drickande, som skall fortskriva bortom döden. Utan detta element skulle vi knappast ha något minne av ett tillstånd av "fullkomlig" gemenskap, eftersom sådan vanligen förhindras av naturens krafter som vi känner dem, i synnerhet döden.

Alltså: Den kristna idén om naturen är större än verkligheten. Den begränsas inte av "realiteter". Det här skulle lätt kunna (miss)förstås som ren idealism, en flykt från verkligheten. Det kunde också (miss)förstås som att uppståndelsen blir en fiktion som uttrycker en vacker tanke. Det är emellertid inte det Milbank menar. Tes 27:

Att minnas uppståndelsen, att hoppas på den universella uppståndelsen, är en "politisk" handling, ty det innebär det yttersta avvisandet av alla negationer av gemenskap. Vi förväntar oss den försonande återkomsten av alla dem som dött: de oskyldiga, de skyldiga, det förtryckta och förtryckarna.

Milbank knyter tillbaka till om kristendomen som vägran att exkludera för att skapa gemenskap. Att tro på Kristi uppståndelse är inte ett test på vår förmåga att tro på det osannolika utan ett sätt att förhålla sig till verkligheten - "politiskt" i betydelsen att det innebär ett väldigt speciellt sätt att se på hur gemenskap bör fungera. Kristendomen är inte "realistisk".

Milbanks tes 25

I en händelse som ser ut som en tanke diskuterar Milbank idag bibelsyn.

Kristendomen handlar primärt om detta hopp om gemenskap. Men den erbjuder mer än ett hopp. Den minns också den fullkomliga gemenskapen som en gång exemplifierades på Galileiska sjöns stränder.

På vilket sätt minns kristendomen detta och vilken roll spelar detta minne? Här är Milbank igen provocerande.

Vi äger ju inte några minnesfragment i stället för den uppståndne Kristi "verkliga närvaro" [eng. real presence], utan dessa fragment är den verkliga frälsande närvaron. (Patriks kursiveringar)

Alltså: Detta minne är inte som minnet efter en vän som dött, ett slags substitut (ok, den bilden haltar betänkligt men ni förstår vad jag menar). Kristus är verklig närvarande, på samma sätt som i nattvarden tycks Milbank mena, i Kyrkans läsning av bibeltexten. Det är denna närvaro som frälser oss. Hur?

Inom hela det traditionens nätverk som de hör hemma i förser de oss med ett nytt språk för gemenskap. Kristendomen hävdar att berättelserna om Kristus visar vad kärlek är - en svår och krävande praktik som kräver mer skärpa, stil och riktiga idiom än ett enkelt "välmenande". Vad vi här möter är logos, det äkta livets förlorade harmoniska mönster, som nu kan vinnas åter. (Milbanks kursiveringar)

Vad är det som behövs för att gemenskap skall kunna fungera? Räcker det med att man vill ha ett gemensamt liv? Att man älskar varandra? Knappast, även om det är vår tids romantiska myt, i bjärt kontrast med skillsmässostatistiken. Det som behövs är ett språk och sätta att hantera konflikter, en idé om hur man som människa bör vara för att gemenskapen skall fungera. Allt detta menar Milbank att kyrkan hittar i Bibeln, i de "minnesfragment" av Jesu liv som där finns bevarade. Här kommer Milbank mycket nära Hauerwas, som ju är en av Milbanks influenser.

Milbanks tes 24

Dagens tes är viktig, för den kopplar ihop Kristi offer med individen och med kyrkan. Den "fråga som inte ställts" som tesen är ett svar på skulle kunna formuleras såhär: "OK, att Kristus dog för att Gud i sin kärlek tog ondskan på sig själv kan jag förstå, men vad har det att göra med mig och mitt liv?"

Enligt Milbank säger "den traditionella spekulationen" att

[f]ör den tidiga kristendomen står det dock klart att Gud lider av motsägelse till dess att var och tar på sig det offer som redan gjorts av Kristus.

(Engelskans "suffers a contradiction" har inte så mycket ton av lidande som i svenskan, det Milbank diskuterar är alltså inte frågan om Gud lider eller ej).

Denna koppling mellan Kristi offer och "mitt" kan emellertid förstås på olika sätt. Min uppfattning är att i moderniteten med dess individualism tenderar vi tolka detta i termer av att individen genom att tro på något vis blir delaktig i Kristi offer. Jag säger inte att detta är fel, men Milbank har en annan betoning, som jag tror är viktig.

"Inkarnationen" har följaktligen ingen betydelse annat än som "början", som grundandet av kyrkan, en ny sorts gemenskap av kärlek till nästan och av förlåtelse, som en plats för att göra detta offer möjligt. För Augustinus är det kyrkan som är det adekvata offret till Gud, med andra ord förverkligandet av en fullkomlig gemenskap. Inkarnationens och korsets centrala plats motsäger inte på något sätt sanningen att frälsningens viktigaste element är skapandet av en fullkomlig gemenskap.

Så vi återkommer alltså till Milbanks tanke om kyrkan som en annorlunda gemenskap. I den förståelse som jag skissade upp ovan tänker man ofta kyrkan som närmast sekundär, som den plats där individen får hjälp att tro. Men enligt Milbank, och Augustinus, är det alltså kyrkan själv, gemenskapen, som är det viktig, medan individen är sekundär (inte det samma som oviktig). Det är alltså inte genom att individen "tror" som hon blir delaktig i Kristi offer, utan genom att hon blir en del av en gemenskap som tror tillsammans.

Milbanks tes 23

Lång och krånglig text idag. Milbank gör en teoretisk utvikning där han diskuterar hur postmodern teologi arbetar, samtidigt som han för vidare tanken om Jesu lidande och kyrkans lidande från tes 22.

Först talet om spekulation. Milbank säger på sant augustinskt vis (kom ihåg rubriken på hela artikeln "postmodern kritisk augistinianism":

Ondskan kan inte fullt ut betrakta sig själv som ond, varför bara det obefläckade goda, Gud själv, fullt ut kan drabbas av ondska - inte i evigheten, som är bortom allt lidande, men i den mänskliga skapelsen. Därav nödvändigheten av deus homo.

Milbank säger att denna tanke om orsaken till att Gud blev människa, som också visar på Milbanks tydliga platonska orientering, är en spekulation, "en teoretisk komponent som ett postmodernt angreppssätt kan erkänna faktiskt 'lyfter sig' från de narrativa källorna". Idén att endast Gud som det totalt goda är det ända som verkligen kan drabbas av det onda helt och hållet, och bara om Gud blir människa, finns inte direkt i bibeln, men "blir ändå autentiskt genom själva djupet i den bild av Gud som blir resultatet".

Milbank för alltså in ett estetiskt argument för den klassiska teologins giltighet, ett mycket postmodernt drag. Kort sagt: kristendomen är sann för att den är så vacker. Den är en spekulation, men en mycket vacker sådan. Det postmoderna här består i ett ifrågasättande av det exklusiva moderna sanningsbegreppet, som bygger på en korrespondens mellan språket och verkligheten. Här knyter postmodernismen an till antikens syn som betonade vikten av de tre "trancendentalerna" sanning, godhet och skönhet, och sambandet dem emellan.

Milbank gör sedan ytterligare en eller två postmoderna poänger, beroende på hur man ser det.

En postmodern angreppsvinkel måste dock samtidigt [som den ser värdet i det estetiskt tilltalande] göra rättvisa åt den narrativa, praktiska, sociala nivån än vad som tidigare varit fallet.

Jag har i mina föreläsningar bland annat lyft fram modernitetens ide om kristendomen som själens frälsning som ett exempel på detta drag i moderniteten som det postmoderna kan hjälpa oss gå bortom. Milbank lyfter fram synen på Jesus.

Men om vi erkänner Jesu lidandes fullkomliga natur kan detta bara betyda att det är mer närvarande 'på utsidan', i hans handlingar och ord, och också i de ord andra använder och som utgör skildringen av Kristus. Det är bara den Kristus som är skildrad och tolkad som frälser oss, och denna förmedling döljer inte någon mera ursprunglig, 'av sig själv närvarande' Kristus - en sådan Kristus skulle bara vara en asocial vålnad.

Det här är alltså den postmoderna kritiken av det autonoma subjektet applicerad på Kristus. Inte heller han hade någon personlighet "i sig" skilld från de relationer han ingick i, de handlingar han utförde, de människor han hjälpte. Det är just dessa bilder, tolkade av de som följde honom som "är" Kristus. Det moderna projektet att nå bakom texten till den sanne Jesus kan inte lyckas för det finns inget där.

Den sista poängen Milbank gör i denna tes (varför klämmer han in allt detta i samma text?) är öppenheten i allt teologiskt tal och handlande. Eftersom det ovanstående gäller om Jesus är varken den kristna praktiken, eller teologin som tolkar denna, den slutgiltiga sanningen om Gud, utan just en spekulation.

Ingenting rättfärdiga denna spekulation utom den själv och sättet på vilken den berikar de berättade historierna och intensifierar den uppfattade betydelsen av kristen praktik.

Det här kunde uppfattas som ren pragmatism - det är sant för att det fungerar. Men det är inte riktigt så. Tanken är att berättelsen och praktiken faktiskt är verkligheten själv inte en beskrivning av den, se tes nummer tre.

Milbanks tes 22

Här vill Milbank tillbakavisa ett vanligt missförstånd kring Jesu offerdöd.

Självklart handlar det inte här om ett blodsoffer till Gud. Korset föregås av förkunnandet av gudsriket. Kristus erbjuder i sanning gudsriket åt mänskligheten och korset är följden av att människan avvisar erbjudandet.

Dethär visar enligt Milbank vad "synd" innerst inne handlar om, att avvisa detta erbjudande, att "vägra ta emot Guds kärlek". Dessutom visar Kristi död vad ondska är, nämligen något meningslöst, obegripligt. Det finns ingen poäng med Jesu död.

Här introducerar Milbank ett viktigt begrepp som han fortsätter använda framöver. Han säger att detta tal är en "spekulation" inom teologin. Vad han menar är att detta tal inte bygger på något fast utan logiskt utan är del av en berättelse som bedöms med andra kriterier. Vilka skall vi återkomma till.

Milbanks tes 21

Kort tes idag:

I en värld som domineras av ondska och våld är självuppoffring för Gud och andra oundvikligen behäftad med lidande. Detta är skälet till att Kristi fullkomliga självuppoffring för Gud i sin kärna inrymmer lidande.

Det här torde vara ganska klart, även om det förstås får en att fundera på vad det betyder att vara kristen idag - mitt lidande för Gud har varit rätt begränsat. Men det viktiga här är förstås kopplingen mellan den troendes självuppoffrande och Kristus.