Milbanks tes 28 och 29

Igen två teser som hör ihop.

Milbank diskuterar nu inkarnationens betydelse, dvs att Gud blev människa.

Uppståndelsen handlar om det vardagligas varaktighet och läran om inkarnationen placerar Gud i det vardagliga, även om det handlar om en "förhärligad" vardaglighet.

Det vardagliga låter lite för specifikt, engelskan har helt enkelt "the ordinary", det vanliga. Det innebär, bland mycket annat, att vi inte kan tänka oss tro som en flykt från det vanliga livet, utan Att Gud är i det vanliga. Enligt Milbank innebär inkarnationsläran en kritik av olika försök att "metafysiskt formulera den gudomliga fullkomligheten".

Man kan göra klumpiga försök men slutligen liknar Guds fullkomlighet mest detta enskilda liv, som i historien nästan förlorats ur sikte.

Att försöka på ett teoretisk plan beskriva Gud kan aldrig lyckas, det är Jesu liv som är det bästa som kan åstadkommas. I tes 29 lägger Milbank till ännu en iaktagelse.

Gud går att finna allra mest i detta liv, igenkännbart som likt vårt eget, samtidigt erkänt som unikt "annorlunda", eftersom vi förstår det som dömande över alla andra liv.

Samtidigt som vi kan se att Jesus var en människa som vi, som åt och drack, älskade, grät, led och dog, är det också radikalt annorlunda eftersom kyrkan uppfattar att det är enligt detta liv som alla andra liv skall bedömas.