Milbanks tes 23

Lång och krånglig text idag. Milbank gör en teoretisk utvikning där han diskuterar hur postmodern teologi arbetar, samtidigt som han för vidare tanken om Jesu lidande och kyrkans lidande från tes 22.

Först talet om spekulation. Milbank säger på sant augustinskt vis (kom ihåg rubriken på hela artikeln "postmodern kritisk augistinianism":

Ondskan kan inte fullt ut betrakta sig själv som ond, varför bara det obefläckade goda, Gud själv, fullt ut kan drabbas av ondska - inte i evigheten, som är bortom allt lidande, men i den mänskliga skapelsen. Därav nödvändigheten av deus homo.

Milbank säger att denna tanke om orsaken till att Gud blev människa, som också visar på Milbanks tydliga platonska orientering, är en spekulation, "en teoretisk komponent som ett postmodernt angreppssätt kan erkänna faktiskt 'lyfter sig' från de narrativa källorna". Idén att endast Gud som det totalt goda är det ända som verkligen kan drabbas av det onda helt och hållet, och bara om Gud blir människa, finns inte direkt i bibeln, men "blir ändå autentiskt genom själva djupet i den bild av Gud som blir resultatet".

Milbank för alltså in ett estetiskt argument för den klassiska teologins giltighet, ett mycket postmodernt drag. Kort sagt: kristendomen är sann för att den är så vacker. Den är en spekulation, men en mycket vacker sådan. Det postmoderna här består i ett ifrågasättande av det exklusiva moderna sanningsbegreppet, som bygger på en korrespondens mellan språket och verkligheten. Här knyter postmodernismen an till antikens syn som betonade vikten av de tre "trancendentalerna" sanning, godhet och skönhet, och sambandet dem emellan.

Milbank gör sedan ytterligare en eller två postmoderna poänger, beroende på hur man ser det.

En postmodern angreppsvinkel måste dock samtidigt [som den ser värdet i det estetiskt tilltalande] göra rättvisa åt den narrativa, praktiska, sociala nivån än vad som tidigare varit fallet.

Jag har i mina föreläsningar bland annat lyft fram modernitetens ide om kristendomen som själens frälsning som ett exempel på detta drag i moderniteten som det postmoderna kan hjälpa oss gå bortom. Milbank lyfter fram synen på Jesus.

Men om vi erkänner Jesu lidandes fullkomliga natur kan detta bara betyda att det är mer närvarande 'på utsidan', i hans handlingar och ord, och också i de ord andra använder och som utgör skildringen av Kristus. Det är bara den Kristus som är skildrad och tolkad som frälser oss, och denna förmedling döljer inte någon mera ursprunglig, 'av sig själv närvarande' Kristus - en sådan Kristus skulle bara vara en asocial vålnad.

Det här är alltså den postmoderna kritiken av det autonoma subjektet applicerad på Kristus. Inte heller han hade någon personlighet "i sig" skilld från de relationer han ingick i, de handlingar han utförde, de människor han hjälpte. Det är just dessa bilder, tolkade av de som följde honom som "är" Kristus. Det moderna projektet att nå bakom texten till den sanne Jesus kan inte lyckas för det finns inget där.

Den sista poängen Milbank gör i denna tes (varför klämmer han in allt detta i samma text?) är öppenheten i allt teologiskt tal och handlande. Eftersom det ovanstående gäller om Jesus är varken den kristna praktiken, eller teologin som tolkar denna, den slutgiltiga sanningen om Gud, utan just en spekulation.

Ingenting rättfärdiga denna spekulation utom den själv och sättet på vilken den berikar de berättade historierna och intensifierar den uppfattade betydelsen av kristen praktik.

Det här kunde uppfattas som ren pragmatism - det är sant för att det fungerar. Men det är inte riktigt så. Tanken är att berättelsen och praktiken faktiskt är verkligheten själv inte en beskrivning av den, se tes nummer tre.