Milbanks tes 25

I en händelse som ser ut som en tanke diskuterar Milbank idag bibelsyn.

Kristendomen handlar primärt om detta hopp om gemenskap. Men den erbjuder mer än ett hopp. Den minns också den fullkomliga gemenskapen som en gång exemplifierades på Galileiska sjöns stränder.

På vilket sätt minns kristendomen detta och vilken roll spelar detta minne? Här är Milbank igen provocerande.

Vi äger ju inte några minnesfragment i stället för den uppståndne Kristi "verkliga närvaro" [eng. real presence], utan dessa fragment är den verkliga frälsande närvaron. (Patriks kursiveringar)

Alltså: Detta minne är inte som minnet efter en vän som dött, ett slags substitut (ok, den bilden haltar betänkligt men ni förstår vad jag menar). Kristus är verklig närvarande, på samma sätt som i nattvarden tycks Milbank mena, i Kyrkans läsning av bibeltexten. Det är denna närvaro som frälser oss. Hur?

Inom hela det traditionens nätverk som de hör hemma i förser de oss med ett nytt språk för gemenskap. Kristendomen hävdar att berättelserna om Kristus visar vad kärlek är - en svår och krävande praktik som kräver mer skärpa, stil och riktiga idiom än ett enkelt "välmenande". Vad vi här möter är logos, det äkta livets förlorade harmoniska mönster, som nu kan vinnas åter. (Milbanks kursiveringar)

Vad är det som behövs för att gemenskap skall kunna fungera? Räcker det med att man vill ha ett gemensamt liv? Att man älskar varandra? Knappast, även om det är vår tids romantiska myt, i bjärt kontrast med skillsmässostatistiken. Det som behövs är ett språk och sätta att hantera konflikter, en idé om hur man som människa bör vara för att gemenskapen skall fungera. Allt detta menar Milbank att kyrkan hittar i Bibeln, i de "minnesfragment" av Jesu liv som där finns bevarade. Här kommer Milbank mycket nära Hauerwas, som ju är en av Milbanks influenser.