Enligt Milbank säger "den traditionella spekulationen" att
[f]ör den tidiga kristendomen står det dock klart att Gud lider av motsägelse till dess att var och tar på sig det offer som redan gjorts av Kristus.(Engelskans "suffers a contradiction" har inte så mycket ton av lidande som i svenskan, det Milbank diskuterar är alltså inte frågan om Gud lider eller ej).
Denna koppling mellan Kristi offer och "mitt" kan emellertid förstås på olika sätt. Min uppfattning är att i moderniteten med dess individualism tenderar vi tolka detta i termer av att individen genom att tro på något vis blir delaktig i Kristi offer. Jag säger inte att detta är fel, men Milbank har en annan betoning, som jag tror är viktig.
"Inkarnationen" har följaktligen ingen betydelse annat än som "början", som grundandet av kyrkan, en ny sorts gemenskap av kärlek till nästan och av förlåtelse, som en plats för att göra detta offer möjligt. För Augustinus är det kyrkan som är det adekvata offret till Gud, med andra ord förverkligandet av en fullkomlig gemenskap. Inkarnationens och korsets centrala plats motsäger inte på något sätt sanningen att frälsningens viktigaste element är skapandet av en fullkomlig gemenskap.Så vi återkommer alltså till Milbanks tanke om kyrkan som en annorlunda gemenskap. I den förståelse som jag skissade upp ovan tänker man ofta kyrkan som närmast sekundär, som den plats där individen får hjälp att tro. Men enligt Milbank, och Augustinus, är det alltså kyrkan själv, gemenskapen, som är det viktig, medan individen är sekundär (inte det samma som oviktig). Det är alltså inte genom att individen "tror" som hon blir delaktig i Kristi offer, utan genom att hon blir en del av en gemenskap som tror tillsammans.
Patrik,
SvaraRaderaJag skriver följande inlägg utan en minsta avsikt att provocera dig eller kritisera Milbank. Ni har rätt till era tankar, vi lever i den pluralistiska postmodernismen.
Inom traditionell/konservativ teologi har man ofta velat hänvisa till specifika bibeltexter för att få mera pondus åt teologiska tankar. Om en tanke inte kunnat härledas till en bibeltext har den tillmätts mindre värde. Milbank har valt att inte hänvisa till bibeltexter. Utan att känna till hans övriga produktion och resonemang får jag det intrycket att somliga (många) av Milbanks teser saknar biblisk förankring. Om de skulle presenteras av en dilettant skulle de möjligen stämplas som värdelösa.
Mot denna bakgrund frågar jag följande:
Hur skall vi uppfatta dessa "teser" från Milbank? Skall de uppfattas som diskussionsunderlag eller vad är deras uppgift enligt din tolkning?
När det gäller kyrkans primära roll som trossubjekt - individens tro uppfattas av Milbank som sekundär - så verkar denna tanke strida mot protestantisk tradition och låter som en katolsk doktrin. Det är relativt lätt att identifiera bibelställen som betonar den individuella tron. Men jag vill här istället återge Jesu egna ord i Joh 6:44-45 (tanken upprepas i 6:65): "Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drar honom... Var och en som har lyssnat till Fadern och lärt av honom kommer till mig." Jag uppfattar dessa ord så att det är den individuella tro som Fadern väckt som drar människan till Kristus och Kristi kropp, inte tvärtom. Kyrkan kan inte ta Faderns plats och väcka tron, inte heller kan den fungera som ställföreträdare för den individuella tron.
Dessa teser är ett försök från Milbanks sida att kortfattat sammanfatta sin syn på den kristna teologin. Han hänvisar ungefär lika lite till bibeln som till något annat utan förutsätter att läsaren känner till eller tar reda på. Här finns ju fullt av bibelallusioner, mer eller mindre på varje rad, så jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
SvaraRaderaI frågan om individ vs. gemenskap är det en fråga om att återställa en balans. Moderniteten, dit den konservativa teologi du syftar på hör, har här lärt mera av Descartes och Kant än av bibeln som handlar om Israels folk och dess förhållande till Gud och om hur denna historia förs vidare i kyrkan. Det betyder givetvis inte att individer blir betydelselösa. Tvärtom har individualismen helt klart sina rötter i kristendomens betoning på individens ansvar. Problemet uppstår när man kopplar lös individen från gemenskapen, den troende från kyrkan.
Utan kyrka blir individens tro bara en spegling av individens egna önskningar och tankar. Att hänvisa till bibeln hjälper inte när man inte har någon som lär en tolka den (Jfr den egyptiske hovmannen!).
Men jo, Milbank är ingen protestant, utan uttalat katolsk, om än ej av romersk sort utan anglikansk.
Angående talet om dilettantism brukar prof. em. Kalle Sandelin säga så här:
SvaraRadera"Om Käsemann säger att han inte förstår Bultmann faller en skugga över Bultmann. Om Sandelin säger att han inte förstår Bultmann faller en skugga över Sandelin".
Jag är bara rädd för att ditt kriterium med mycket bibelcitat som garant för god teologi innebär att du kommer att gå miste om mycket god teologi.
(Gunnar förklarade ju detta på seminariet idag annars - problemet för dogmatiker är att om man skall behandla bibeln måste man göra det på ett sätt som gör den exegetiska forskningen rättvisa, man kan inte bara strunta i alla de problem som exegeterna lyft fram, samt alla hermeneutiska frågeställningar, eller åtminstone frågor om översättning och textkritik. Det betyder att man måste fundera på om man ger sig in på det. Ibland gör teologer dock det, Jag läste just Graham Wards nyaste bok, och den är full av analys av bibeltexter, givetvis genom att använda den grekiska texten och fullt med diskussion kring grammatiska finesser. Att göra på något annat sätt vore - tja - dilettantism.)
Tack, jag kan underteckna många av de tankar du anger i dina kommentarer men hovmannen var nog från Etiopien :-) ... och Jesus lär i Joh 6:45 att Fadern lär en och vidare i Joh 16:7-11 att Hjälparen, den Helige Ande, visar världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Som kristen är man inte lämnad åt ens egna önskningar och tankar i trosfrågor. Gud - om Han så vill - kan säkert utnyttja även kyrkan för att ge undervisning och stöd i trosfrågor.
SvaraRaderaMan kan bedriva god teologi utan ständiga hänvisningar till Bibeln och dålig teologi med bibelhänvisningar. Men för att förvissa läsaren om att man nu faktisk pratar om Abrahams, Isaks och Jakobs Gud så är det väl bra att hänvisa till Bibeln.
Inom postmodernismen är jag många gånger osäker om vi pratar om den Gud som uppenbarat sig i Bibeln. När det gällde t.ex. sloganet "Gud är död" så vill jag minnas att du förklarade att det enligt Nietzsche var det någon viss typ av gudom som var död.
Precis, den gud som vi använder för att förklara världen, som är en människoskapelse, ur kristen synvinkel en avgud.
SvaraRaderaDet viktigaste med denna kurs är att inse att seriös postmodernism inte handlar om att "anything goes", utan om olika sätt att hantera det faktum att vi inte längre kan grunda kunskap på en gemensam ide om förnuftet. Vad jag hoppas visa, och vilket Milbank gör i denna artikel, är att detta innebär att teologin på ett nytt sätt kan vara trogen kristendomen, efter 200 år där teologin mestadels fått sitt existensberättigande genom att vara kritisk.
Tack så mycket Patrik och Jussi! Jag hoppas att ni kan diskutera lika länge angående varje tes: man lär sig mycket mera på det här sättet än genom att läsa S&S bok ;)
SvaraRaderaJag lever faktiskt i tron att deltagande i en praktik kan leda till lärande. Man behöver inte till varje pris förstå för att kunna göra. Görande kan leda till förstående. Görandet kan ses som kollektivt, medan det nog är individen som måste förstå själv. Med detta vill jag säga att jag tror att den kollektiva kyrkan kan väcka tro på individnivå. Jag skulle inte beskriva mig själv som troende, men låt mig säga som så att jag är betydligt mer välvilligt inriktad gentemot kristendomen sedan jag började läsa teologi. Jag har förstått att Gud är mycket mer än vad jag tidigare tänkt då jag varit begränsad till min idé om vad Bibelns Gud är.
SvaraRadera