Inom postmoderniteten finns oändligt många möjliga versioner av sanning, vilka inte går att skilja från särskillda berättelser. Objekt och subjekt är vad de är så som de framställs i en berättelse.Vad är då detta? Att det finns oändligt många möjliga sanningar är väl det man ofta vulgärt förknippar med postmodernt tänkande. Jfr Manic Street Preacher's albumtitel "This is my truth, show me yours". Men det är inte den poängen Milbank vill göra här, utan just hävda att dessa olika sanningar är förankrade i olika berättelser. Vad betyder detta?
Man flaggar idag, så låt mig ta Finlands flagga som exempel. Vilken är sanningen om Finlands flagga. Är det en symbol för det med blod vunna fosterlandet? En symbol för en modern välfärdsstat? Eller för en kultur? Ett "brand"? Eller kanske en symbol för nationalstatens förtryck av dess medborgare? Även om vi själva knappast omfattar alla dessa "sanningar" kan vi säkert tänka oss att det finns människor som anser att alla dessa är sanna.
Poängen här är alltså att vilken "sanning" man tror på beror på vilken berättelse man sätter in den i. Ingår sanningen i en nationalromatisk berättelse om ett "folk" och dess "frihet"? Eller i en berättelse om en stat som konkurrerar med andra stater? Eller i en klasskampsberättelse? Osv.
En berättelse karaktäriseras av att det finns ett subjekt i den, en huvudperson. I dessa exemplen är subjektet inte det samma, ("folket", staten eller klassen), men objektet, flaggan är detsamma. Den postmoderna poäng Milbank vill göra är att dessa subjekt och objekt inte kan tänkas skillda från den berättelse man sätter in dem i, utan det är just det sätt de förhåller sig till varandra i en viss berättelse som gör dem till vad de är.
Vilken relevans det här har för teologin får vi se i nästa tes.
Jag har stött på detta med berättelser tidigare och också detta med sanningar. Inledningsvis ifrågasatte jag, jag tror att det var inom ramarna för en kurs i pedagogisk psykologi där vi talade om att konstruera sig själv och att man inte hade någon annan existens än den konstruerade, sedan övertygades jag om att det nog var så, men nu tvivlar jag igen. Kanske jag inte riktigt förstått detta ännu, men betyder inte att subjekt och objekt inte är något annat än så som de framställs i berättelsen att det inte finns något "bakom"? Är en människa faktiskt inget annat än så som han/hon konstrueras i kontexter som skiljer sig åt från gång till annan i berättelser? Finns det inget man hela tiden har med sig? Ett svar på mina tvivel kunde vara ditt exempel med flaggan. Flera av sanningarna kan vara sanna för en och samma person och individer kan ha vissa aspekter gemensamma med andra och vissa som skiljer. På detta sätt kanske man kan tänka sig att man tar med sig vissa aspekter av sig själv från en berättelse till nästa. Detta skulle dock ändå inte vara det sanna "jaget" utan narrativa aspekter. Kan så vara, men på något sätt tycker jag att detta verkar lite jobbigt... Säkerligen har religionen många anhängare att vinna i detta när folk tröttnar på att hela tiden skapa sig själv och vara författare av en mängd fantastiska berättelser om sig själva.
SvaraRaderaDu får läsa vidare och se var Milbank landar så småningom... ;)
SvaraRadera