fredag 26 februari 2010

Milbanks tes 13

Ännu en kort en:
Gemenskapens som verklig fred, som musikalisk skillnad, blir i faktisk mening framförs, idealt föreställd och - i båda dessa avseenden - reflekterad.
Här får jag lov att gå till "grundtexten"
The community as substantive peace, as musical difference, is actually performed, ideally imagined, and in both these aspects, contemplated.
Det är ingen lätt sak att översätta en sådan här text! Början är rätt klar (även om "verklig" är en hel del mera vagt än "substantive"): I gudstjänsten sker två saker. Gemenskapen som fred framförs, nästan som ett drama, när vi alla går till samma bord. Men här finns ett glapp mellan gemenskapen sådan den verkligen är och sådan den borde vara. Vi "föreställer" oss gemenskapen - en exaktare översättning är ju "fantisera" men inget av de svenska orden motsvarar riktigt engelskans imagine som har smak av att välja se världen på ett visst sätt. Tanken är antagligen att vi genom att öva oss att föreställa oss möjligheten till gemenskap som fred blir kapabla att leva så.

Den sista biten är jag inte säker på att är rätt översatt. Lindsten tänker sig antagligen att han fortfarande talar om teologin - då blir reflekterad det som sker. Men jag tror Milbank är kvar i gudstjänsten, där vi kontemplerar innebörden i denna gemenskap som vi framför och föreställer oss.

torsdag 25 februari 2010

Milbanks tes 12

Tes nummer 12 är så kort att jag citerar den i sin helhet.
Om Gud bara kan förses med innehåll genom en gemenskap, så är talet om Gud inte enbart en fråga om ord, utan också om bilder och fysiska handlingar. De är alla uttryck för "Gud".
Detta är väl ett förtydligande av tes 11, att teologin bör beakta allt vad kyrkan gör, inte bara vad den säger. Det här är möjligen en viktig punkt som man önskar att t.ex. media skulle greppa - att kyrkan inte är lika med dess linje, formulerad av biskopar och kyrkomöten, utan att kyrkans väsen finns i det den gör.

onsdag 24 februari 2010

Milbanks tes 11

Milbank fortsätter förtydliga sin syn på teologin som reflektion kring den kristna praktiken. Han kommer fram till följande måhända överraskande tes.
Gud är som gemenskapen är och han är än mer lik idealet, det gemenskapens mål som ligger implicit i dess praktiker.
Här kommer Milbank snubblande nära ett sekulariseringsteologiskt sätt att tänka: att "Gud" är lika med kyrkan. Men föhållandet är omvänt. Den kristna gemenskapen, och framför allt det ideal för gemenskap som finns nedlagt i dess praktik är ett gensvar på Guds handlande med människan. Det är därför Milbank säger att "om teologin inte reflekterar kring det unika med den kristna gemenskapens normer har den egentligen ingenting att tänka på". När en postmodern teologi har det höga anspråket att tala om Gud är det gemenskapens sätt att leva - eller exaktare: det sätt den strävar efter att leva - som utgör materialet för dess undersökning.

Nu kan man fråga sig: bibeln då? Milbank diskuterar inte den här, men jag tror att hans svar skulle vara att bibelläsningen är en central del av den kristna praktiken. Att rycka ut bibeln ur dessa sammanhang i en gemenskap som läser den vore emellertid ett allvarligt misstag. Det skulle innebära en omedveten förnekelse av att Gud handlar i sin kyrka, eller om man vill uttrycka det mera tillspetsat, ett slags bakvänd Gud-är-död-teologi som erkänner att Gud har handlat en gång - i bibelns tillkomst - men inte handlar mera.

tisdag 23 februari 2010

Introduktioner till Hauerwas och till RO uppladdade

Jag beklagar att det dröjt (utlandsresor, sjuka barn, svårtillgängliga scanners) men nu har jag satt upp de två artiklar om Hauerwas resp. Radical Ortodoxy jag utlovade på närstudieträffen. De finns på "internetresurser" sidan på moodle. Jag rekommenderar att ni alla tittar på dessa två texter. Jag beklagar också att lite text blev bortskuren pga en liten scanner, men jag tror nog ni hänger med i texten i alla fall.

Dokumentär om Judith Butler

På grund av tidsbrist blev den feministiska sidan av postmoderniteten åsidosatt på närstudiedagen (men det är alltid så!). Jag hade tänkt tala om Sarah Coakley, som vissa av er nu har läst. Hon behandlar den amerikanska filosofen Judith Butler, kanske den mest inflytelserika postmoderna feminsisten, eller snarare queer-teoretikern. I denna dokumentär redogör hon för sitt tänkande på ett ganska lättfatligt sätt. Hon pratar också en del om sina judiska rötter. Dokumentären är på franska, men består till största delen av intervjuer med Butler på engelska.

Milbanks tes 10

Här förtydligar Milbank något talet om musik och kyrkan, men börjar med en metodisk kommentar:
I redogörelsen för den kristna praktiken, vilket är teologins uppgift, försöker man sätta fingret på det specifika, det särskiljande i denna praktik genom att "främmandegöra den" och finna ett nytt språk för denna skillnad, ett spårk mindre befläckat med det alldeles för välbekanta i alltför många ord, vilket tenderar att dölja det unika hos kristendomen.
Detta är mycket intressant, men jag är inte säker på att jag kan förklara varför... Jag har på denna och tidigare kurser varit inne på att typiskt för modern teologi var att man försökt översätta kristna doktriner till ett allmänmänskligt språk (Lögstrup, Tillich etc.) Här verkar Millbank säga detsamma. Men det finns några viktiga skillnader. För det första är det den kristna praktiken som skall "översättas". Det är i sig ett postmodernt tema. För det andra, och det är viktigare, om moderna teologi tenderade medla mellan det kristna och det allmänmänskliga, så att skillnaderna utslätades, är här syftet det motsatta, att "främmandegöra". Detta är alltså orsaken till att Milbank använder så mycket postmodern jargong - för att skaka om oss så att vi när vi inte har det trygga kristna språkbruket att falla tillbaka på på allvar ställs inför kristendomens radikala annorlundaskap.

Det Milbank sedan säger om kyrkan som musik är ganska klart så jag bara citerar:
För kristendomen innebär sann gemenskap frihet för människor att vara annorlunda, att inte bara vara funktioner i en fast konsensus, och den vägrar ändå vara likgilitig.
Här är skillnaden emot det liberala samhällets ide om gemenskap. I dagens pluralistiska samhället får man visserligen vara annorlunda (till en gräns som kommer betydligt tidigare än man ofta påstår), men denna "tolerans" bygger på likgiltighet om den andres särart. Här har kristendomen enligt Milbank en unik tanke som uttrycks i den kristna praktiken.

torsdag 18 februari 2010

Milbanks tes 9

I det här ganska långa stycket (läs det!) formulerar Milbank sitt kanske tyngsta argument för kristendomens överlägsenhet över andra postmoderna diskurser. Grundtanken är denna. En sekulär postmodernism måste (enligt Milbank) sluta i en nihilism som innebär att det enda som avgör vilken "sanning" som blir gällande i en viss situation är naken makt - förmågan att påtvinga andra sin "sanning". Det enda den sekuläre postmodernisten alltså kan hoppas på är en fredlig reglerad samexistens, det som Milbank kallar en "resignation inför en reglerad konflikt", en situation lik det kalla kriget, där olika makter bara avhålls från öppet våld av olika orsaker, men inte söker närma sig eller förstå varandra.

Här har kristendomen ett bättre alternativ, menar Milbank. Enligt en klassisk kristen syn på världen - en förmodern ontologi - så är alla skillnader mellan olika ting som finns till beroende av att allt uppräthålls av Gud. Och precis som Kyrkan existerar i alla folk och länder och kulturer, så tror kristendomen på att alla skillnader är möjliga att harmoniera i "Kristi kropp", utan att assimelera dem så att skillnaderna försvinner. Här alluderar alltså Milbank till Paulus tal om att vi inte längre är judar, greker, män, kvinnor, slavar, fria. Poängen med det bibelordet är ju inte att dessa skillnader försvinner, utan att de inte - i Kristus - längre är avgörande.

Milbank hänvisar till bilden av musik - som ju är ett fenomen där skönhet när olika toner inte tvingas bli samma ton utan tillsamman skapar en harmoni vars skönhet är större än de enskilda tonerna var för sig.

Milbanks poäng är alltså att sekulär postmodernism i grunder är våldsam. Endast kristendomen kan bli postmodern - eller egentligen är postmodern från början - för att den förmår tänka skillnader utan att ta till våld.

Det finns mycket mera att säga om detta och de följande teserna behandlar frågan närmare.

tisdag 16 februari 2010

Milbanks tes 8

Nu börjar det hända saker.
Men är detta verkligen allt som kan sägas? Att kristendomen befinner sig "på samma nivå" som andra praktiker eller andra diskurser? Inte riktigt.
Så här långt har Milbank egentligen inte gjort något annat än vad teologer under hela den period som vi kallar moderniteten försökt göra, nämligen att visa att kristendomen inte är nonsens utan lika betydelsefull som andra vetenskaper och synsätt, låt vara genom att använda andra postmoderna argument Nu går Milbank ett steg längre och försöker visa att kristendomen faktiskt är en bättre berättelse om världen än de andra som står till buds.

Först pekar han på att kristendomen har ett bättre utgångsläge än andra religioner och ideologier eftersom den kristna traditionen egentligen inte tror på att saker och ting är vad de är i kraft av sig själva (essenstialism). Detta är grundläggande i den moderna metafysiken som postmodernismen tar avstånd i från. Genom att kristendomen tror på skapelsen ur intet lär den att allting är vad det är endast i kraft av att Gud upprätthåller det. Kristendomen har alltså en väldigt dynamisk syn på verkligheten, som gör att mycket av den postmoderna kritiken mot tron på givna absoluta sanningar (så som könsidentiter, iden om en mänsklig natur osv) inte träffar kristendomen.

Men det finns ännu mera att säga.

måndag 15 februari 2010

Ljudfiler från Närstudiedagen

Nu finns ljudfilerna från närstudiedagen uppe på moodle-sidan. Speciellt ni som inte var med bör lyssna på dem så fort som möjligt!

Milbanks tes 7

Jag ser att de flesta av er har kommit bra igång med läsandet och skrivandet. Har nu kommit hem från ett symposium i Oslo där vi stött och blött förhållandet mellan teologi och postmodernitet i ett par intensiva dagar.

I tes 7 för Milbank i ett annat perspektiv, nämligen sin syn på teologi.
Den kristna Guden kan inte längre tänkas som en Gud som i första hand skådats, utan snarare som en Gud som först tillbetts, först föreställts, först inspirerat till vissa handlingar, först benämnts, som som vi alltid redan tänk kring, objektiverat, även om det oundivikligen bristfälliga med denna objektivering måste göras tydligt.
Det här handlar om det som man kallar teologins vändning till praktiken. I moderniteten tänkte man sig gärna (och igen, den här tanken omfattas av både konservativa och liberala) att läran är normativ för praktiken. Gemensamt för en lång rad olika postmoderna teologier är att man vänder på detta förhållande och tänker sig att det som kyrkan gör är normerande för reflektionen. Man brukar till exempel prata om "first theology" som är gudstjänstfirandet och "second theology" som är den teologiska reflektionen kring detta firande. Den franske katolske filosofen Jean-Luc Marion går så långt att han säger att bara biskopen (som den som presiderar över nattvardsfirandet) kan vara teolog i egentlig mening. Dvs det är i de kristna handlingarna som kristendomens kärna ligger, inte i teoretiska formuleringar av denna kärna.

onsdag 10 februari 2010

Milbanks tes 6

Här konstaterar Milbank bara att det resonemang han fört i de första teserna leder till att postmodern teologi inte börjar med någon redogörelse för subjektet och därmed är fri från diverse teorier om människan (Freud, Marx Sociologin). Men den postmoderna vägen är inte utan utmaningar. Seriös postmodern teologi måste ta på allvar att historien inte heller är något fast och klart utan att det sätt vi beskriver historien också är påverkat av vårt perspektiv, en "genomgripande perspektivistisk historicism, vilket är vad intellektuell postmodernism egentligen handlar om".

Så ställer han en fråga som han kommer att ta sig an härefter:
Om kristendomen bara är ett av många möjliga perspektiv, varför då tro på något av dem? Är inte varje perspektiv en maktstrategi, varje diskurs ett medel för att befästa just den diskursen? Postmodernismen tycks leda till nihilism (förnekandet av alla värden, PH:s anmärkning), låt vara av en "positiv" sort, och hylla tillfälligheter och godtycke som det verkligt goda.
Jag skall på en resa de närmaste dagarna så jag återkommer på måndag.

tisdag 9 februari 2010

Milbanks tes 5

Nu börjar det bli krångligt på allvar. Tes fem kan sägas behandla förhållandet mellan det enskillda och det allmänna. Eftersom den yttre världen ("externaliteten", betydligt mera krångligt ord på svenska en på engelska) inte är något fast och givet utan något som ständigt förändras i.o.m. att det nätverk av relationer där vi själva ingår och som skapar denna värld kan den beskrivas som en process.

Milbank hävdar att alla kulturer och "religioner" ser sin verklighet som en del av denna process som helhet (I kristendomen den skapade världen som ingående i evigheten). I den sekulära postmodernismen erkänner man detta "som ett spel". Och hår kommer Milbanks centrala påstående. Även att på ett postmodernistiskt vis hävda att allt vi säger och gör är godtyckligt, dvs inte grundat i någon "evighet", är i sig en spekulation om förhållandet mellan det enskillda och det allmänna.

Därför kan vi sätta upp den kristna spekulationen om att livet i denna värld avspeglar än verklig evighet som är Guds liv som på alla sätt jämnbördig med den postmodernistiska ståndpunkten. Bägge är på samma sätt ogrundade och omöjliga att bevisa.

På det sättet blir för Milbank den yttre världen igen utgångspunkten för teologin, som i det förmoderna, men nu "i form av en nödvändig 'fiktion' som rör den osedda relationen mellan tid och evighet och inte som en redogörelse för en 'observation' av denna relation." En fiktion i denna mening inte som någon påhittat utan som en berättelse som vi behöver för att kunna förstå vårt liv.

Så menar sig Milbank kunnat visa att den som accepterar postmodernismen också måste acceptera kristendomen som ett fullgott alternativ. Milbank har mera att säga om detta så vi får återkomma till förhållandet mellan dessa två alternativ.

måndag 8 februari 2010

Milbanks tes 4

Tack för senast! Hoppas närstudiedagen var givande - ni kan gärna beskriva era intryck i era bloggar!

Tes fyra inleds med en fras som blivit utmärkande för radikalortodoxin:
Det företräde som ges åt strukturella relationer tillåter teologin att göra en sorts halvvändning tillbaka till förmoderniteten.
I motsats till det moderna, tar en postmodern teologi alltså inte sin utgångspunkt i subjektet (eftersom det inte kan anses vara stabilt utan bestämt av den berättelse det ingår, se tes 3), utan i stället talar teologin om det som är utanför subjektet. Men det är inte fråga om en direkt återgång till det förmoderna, som såg världen som en "organiserad rumslig värld av substanser, släkten och arter". Här visar Milbank hur radikalortodoxin är påverkad av den moderna och postmoderna filosofin, så hellre ser världen som något i ständig omgestaltning, som ett nätverk av relationer som ständingt omförhandlas och omformas.

Medan den förmoderna teologin alltså strävade efter att beskriva denna yttre värld, att i språket "representera" den, strävar den postmoderna teologin att aktivt delta i denna process (för att föregripa tes 5) och påverka hur "världen" fungerar och ..ja, skapas.

fredag 5 februari 2010

Milbanks tes 3

Så långt är det ganska klart. Tes nummer tre behöver man nog läsa igenom ett par gånger för att få grepp om.
Inom postmoderniteten finns oändligt många möjliga versioner av sanning, vilka inte går att skilja från särskillda berättelser. Objekt och subjekt är vad de är så som de framställs i en berättelse.
Vad är då detta? Att det finns oändligt många möjliga sanningar är väl det man ofta vulgärt förknippar med postmodernt tänkande. Jfr Manic Street Preacher's albumtitel "This is my truth, show me yours". Men det är inte den poängen Milbank vill göra här, utan just hävda att dessa olika sanningar är förankrade i olika berättelser. Vad betyder detta?

Man flaggar idag, så låt mig ta Finlands flagga som exempel. Vilken är sanningen om Finlands flagga. Är det en symbol för det med blod vunna fosterlandet? En symbol för en modern välfärdsstat? Eller för en kultur? Ett "brand"? Eller kanske en symbol för nationalstatens förtryck av dess medborgare? Även om vi själva knappast omfattar alla dessa "sanningar" kan vi säkert tänka oss att det finns människor som anser att alla dessa är sanna.

Poängen här är alltså att vilken "sanning" man tror på beror på vilken berättelse man sätter in den i. Ingår sanningen i en nationalromatisk berättelse om ett "folk" och dess "frihet"? Eller i en berättelse om en stat som konkurrerar med andra stater? Eller i en klasskampsberättelse? Osv.

En berättelse karaktäriseras av att det finns ett subjekt i den, en huvudperson. I dessa exemplen är subjektet inte det samma, ("folket", staten eller klassen), men objektet, flaggan är detsamma. Den postmoderna poäng Milbank vill göra är att dessa subjekt och objekt inte kan tänkas skillda från den berättelse man sätter in dem i, utan det är just det sätt de förhåller sig till varandra i en viss berättelse som gör dem till vad de är.

Vilken relevans det här har för teologin får vi se i nästa tes.

torsdag 4 februari 2010

Milbanks tes 2

"Med detta slut upphör också teologins moderna predikament" skriver Milbank. Han gör två poänger. För det första behöver teologin i det postmoderna inte lämngre arbeta utgående från de ramar som det sekulära vetenskapssamfundet accepterar utan kan - i likhet med andra vetenskaper - arbeta utgående från sin egen logik. Så kan teologin åter bli ett "tal om Gud" i stället för "tal om tal om Gud". Vi kommer att närmare diskutera vad dessa sekulära ramar innebär på närstudieträffen på lördag.

För det andra menar Milbank att den moderna teologins utgångspunkt - subjektet (den subjektiva tron, erfarenheten, upplevelsen, moralen osv) inte mera kan utgöra en "grund" på vilken man kan bygga teologi. Även detta kunde uppfattas som ett hot - och är det mot den typ av modern teologi som Milbank kritiserar. Men Milbank menar att just genom att överge denna falska grund kan teologin tala om Gud på ett sätt som inte reducerar Gud till en aspekt av människan, utan kan vara genuint transcendent.

onsdag 3 februari 2010

Millbanks tes nr 1

I denna serie kommer jag blogga mig igenom Milbanks artikel Postmodern kritisk augustinianism: En Kortfattad summa i fyrtiotvå svar på frågor som inte ställts. Artikeln finns i Sigurdsom & Svennungson (red.): Postmodern teologi, en introduktion. Kommentera gärna och ställ frågor om något fröblir oklart.

Så här skriver Millbank i det första "svaret":
Modernitetens slut, som ännu inte är fullbordat utan fortsatt pågår, innebär slutet på ett enhetligt sanningssystem byggt på ett universellt förnuft som talar om för oss hur verkligheten är.
Väldigt mycket viktigt i denna mening. För det första begreppet postmodern, som alltså inte skall förstå som något som kommer i tid efter moderniteten, som en era, utan snarare handlar om en förändring i sättet att tänka som ifrågasätter grundläggande aspekter av modernitetens sätt att tänka. Denna förändring pågår, och vi är idag samtidigt moderna och postmoderna, i olika aspekter av våra liv och våra sätt att tänka.

Den mest grundläggande förändringen som Millbank lytfter fram är att förnuftet inte längre ses som något självklart och tillgängligt för alla, utan de "sanningar" som vi kommer fram till med förnuftet är beroende av vem vi är, av vår historia, av vår position i samhället osv. Detta innebär att vi inte längre kan eftersträva ett "enhetligt sanningssystem" som alla borde omfatta.

Detta är grunden för att postmodernismen ofta anklagas för att vara relativistisk, och i vissa fall är det sant, men åtminstone för Milbank handlar detta inte om ett program utan en beskrivning av vår situation. Vi kan inte längre åberopa ett allmänt förnuft för att etablera vad som är sanning. Som vi skall se ser inte Milbank detta som ett hot för den kristna teologin, utan som en möjlighet.