I det här ganska långa stycket (läs det!) formulerar Milbank sitt kanske tyngsta argument för kristendomens överlägsenhet över andra postmoderna diskurser. Grundtanken är denna. En sekulär postmodernism måste (enligt Milbank) sluta i en nihilism som innebär att det enda som avgör vilken "sanning" som blir gällande i en viss situation är naken makt - förmågan att påtvinga andra sin "sanning". Det enda den sekuläre postmodernisten alltså kan hoppas på är en fredlig reglerad samexistens, det som Milbank kallar en "resignation inför en reglerad konflikt", en situation lik det kalla kriget, där olika makter bara avhålls från öppet våld av olika orsaker, men inte söker närma sig eller förstå varandra.
Här har kristendomen ett bättre alternativ, menar Milbank. Enligt en klassisk kristen syn på världen - en förmodern ontologi - så är alla skillnader mellan olika ting som finns till beroende av att allt uppräthålls av Gud. Och precis som Kyrkan existerar i alla folk och länder och kulturer, så tror kristendomen på att alla skillnader är möjliga att harmoniera i "Kristi kropp", utan att assimelera dem så att skillnaderna försvinner. Här alluderar alltså Milbank till Paulus tal om att vi inte längre är judar, greker, män, kvinnor, slavar, fria. Poängen med det bibelordet är ju inte att dessa skillnader försvinner, utan att de inte - i Kristus - längre är avgörande.
Milbank hänvisar till bilden av musik - som ju är ett fenomen där skönhet när olika toner inte tvingas bli samma ton utan tillsamman skapar en harmoni vars skönhet är större än de enskilda tonerna var för sig.
Milbanks poäng är alltså att sekulär postmodernism i grunder är våldsam. Endast kristendomen kan bli postmodern - eller egentligen är postmodern från början - för att den förmår tänka skillnader utan att ta till våld.
Det finns mycket mera att säga om detta och de följande teserna behandlar frågan närmare.
Greatest Hits
4 år sedan
Inte är väl kristendomen det samma som harmoni? För mig är kristendomen inte nån slags meditation utan just det att man inte skiljer mellan människans inre och den yttre världen vi lever i. Jag tycker Jesus ville säga oss att vi skulle våga leva – att det var rätt att ta konflikter – att vi inte skulle vara alltför rädda att göra fel. Om Milbak anser att den reglerade konflikten är det bästa vad den sekulära postmodernismen kan tänka sig, frågar jag mej om kristendomen skulle kunna fungera utan en öppen diskussion. Tvärtom, alla är lika värda och har lika stor rätt att delta i diskussionen. Utan diskussion och konflikt tar syret slut och vi lever mindre. Patrik kallade detta för ansvarsfullhet (se Milbank tes 2 diskussionen) och där håller jag alltså helt med.
SvaraRaderaJag har kanske svårt att skilja mellan kristendomens berättelse och den faktiska kristendomen förverkligad under olika tider med allt vad hierarkier och maktstrukturer innebär. Min svårighet kan kanske förklaras med att enligt det hermeneutiska synsättet inverkar tidsperspektivet o platsen just på vår egen berättelse.
Ömsesidig inblandning
SvaraRaderaJag kan se kristendomen som en harmonisk musik. I ett harmonisk musikstycke behövs olika toner för att få fram önskad helhet. Är det detta Milbank är ute efter?
Vi är inte längre, judar,greker... vi är olika toner som lär oss att harmoniera tillsammans.
Jag hänger inte riktigt med i Milbanks resonemang om att all sekulär postmodernism skulle vara tvungen att resignera inför "terrorbalansen" mellan alla de möjliga olikheterna. Kan inte fredlig samexistens av olika sanningar vara möjlig utan att man behöver Kristus som buffert eller förklarare? Någon (har tyvärr glömt vem, men det var en en pedagog i alla fall...) har sagt att de olika sanningarna kan existera tillsammans om var och en tar ansvar för sin sanning. Eller är det just det som är "kalla kriget" ;)
SvaraRaderaJag kom tänka på att hur farligt kan postmodernism vara. Jag menar att postmoderna filosofer och teologer som till exempel Hauerwas, Milbank, Foucault och Žižek är starka personligheter med självmedvetet budskap. Det är intressant att fördjupa sig i deras tankar, men postmodern anda förutsätter även att bekanta sig i själva personer dvs. subjektet för att kunna förstå deras filosofier. Finns här inte risk för personkulter? Hur starka är till exempel de här olika inriktningarna inom postmodern teologi som ofta framhävs med någon framfigur och hans eller hennes lärjungar? Talar vi alltid enbart om vetenskapliga kretsar eller har det funnits även religiösa drag i dem?
SvaraRaderatorsten: Tes 10 kanske klargör lite det du funderar på men du pekar på ett viktigt problem - skillnaden mellan kyrkan som den är och som den borde vara. Denna skillnad finns onekligen, och här tror jag man måste läsa Milbank mot bakgrunden av att det mesta av modern teologi har varit mycket kritisk mot kyrkan. Milbank försöker balansera denna kritik genom att försöka hålla ihop kyrkans verklighet och dess ideal. Kanske man kunde se på det så här: Kyrkan står för en praktik som formar människan enligt ett visst ideal: gemenskap som försonad skillnad (som han uttrycker det på ett annat ställe). Men människorna är inte enbart deltagare i denna praktik utan också i sekulära praktiker som medborgare i stater, som konsumenter osv. Dessa praktiker formar människorna efter andra ideal. Därför kan kyrkan på en gång vara just det ideal den står för, och bestå av människor som bara delvis blivit formade efter detta ideal.
SvaraRaderaMargit: Jag tror det är just så Milbank menar.
Christina: Detta förklaras väl i tes 10. Jag kanske skärpte språket lite (kalla kriget), men Milbanks tanke är just den att det inte är tillräckligt att olika sanningar existerar parallelt och att den som för tilfället har mest makt styr, utan han vill se ett djupare engagemang mellan olika grupper.
Kaj: Bra fråga! Det är helt klart en risk. Samtidigt kan man ifrågasätta den moderna tanken att idéer kan existera separat från de kroppar de uppkommer i. Jag vet inte om jag är offer för personkult, men för mig är det en viktig orsak att jag föredrar Hauerwas framom Milbank (som jag dock lärt mig mycket av): Hauerwas verkar vara en mycket solidare människa. Det kan man till exempel se på att Hauerwas producerar mycket bättre lärjungar - Några av Milbanks doktorander har blivit riktigt obehagliga typer.
Samtidigt vet jag inte om detta är något postmodernt drag. Framstående tänkare har ofta varit karismatiska personer som lockat människor lika mycket med sin charm som sitt tänkande.
Är det inte modernistiskt att tala om "sekulär postmodernism" till skillnad från vad för sorts postmodernism? Religiös alt. teologisk postmodernism? Vill inte postmodernismen övervinna dylika dikotomier? Är det detta som leder till nihilism?
SvaraRaderaKanske. Men det är i så fall en del av den postmoderna agendan som Milbank inte accepterar.
SvaraRadera