I tes 7 för Milbank i ett annat perspektiv, nämligen sin syn på teologi.
Den kristna Guden kan inte längre tänkas som en Gud som i första hand skådats, utan snarare som en Gud som först tillbetts, först föreställts, först inspirerat till vissa handlingar, först benämnts, som som vi alltid redan tänk kring, objektiverat, även om det oundivikligen bristfälliga med denna objektivering måste göras tydligt.Det här handlar om det som man kallar teologins vändning till praktiken. I moderniteten tänkte man sig gärna (och igen, den här tanken omfattas av både konservativa och liberala) att läran är normativ för praktiken. Gemensamt för en lång rad olika postmoderna teologier är att man vänder på detta förhållande och tänker sig att det som kyrkan gör är normerande för reflektionen. Man brukar till exempel prata om "first theology" som är gudstjänstfirandet och "second theology" som är den teologiska reflektionen kring detta firande. Den franske katolske filosofen Jean-Luc Marion går så långt att han säger att bara biskopen (som den som presiderar över nattvardsfirandet) kan vara teolog i egentlig mening. Dvs det är i de kristna handlingarna som kristendomens kärna ligger, inte i teoretiska formuleringar av denna kärna.
"I moderniteten tänkte man sig gärna (och igen, den här tanken omfattas av både konservativa och liberala) att läran är normativ för praktiken."
SvaraRaderaKanske man kunde - i ett idealfall - addera ett par länkar till räckan:
Gud > Guds Ord > lära > praktik
(...så alltså i "sund" modernitet, Gud större än människan)
Postmodernitet däremot:
människa > praktik > lära > guds ord > gud ?!
(människan större än gud)
Vestigia terrent.
Nej, det är snarare sp här:
SvaraRaderaModernitet:
Människan > teologi > guds ord > (praktik)
postmodern teologi / förmodern teologi
Gud > Guds ord > praktik (människans reaktion på GUds handlande) > teologi
Även om detta är nog är lite mera komplicerat i verkligheten.
Patrik,
SvaraRaderaVill inte tjata och medger självfallet att du vet så mycket mera om postmodern teologi men kan du vänligen förklara tankegången i din räcka:
"postmodern teologi / förmodern teologi
Gud > Guds ord > praktik (människans reaktion på GUds handlande) > teologi"
Det är lättare för mig att acceptera att denna ordningsföljd har gjort sig gällande i förmodern teologi. Men om denna räcka håller också inom den postmoderna teologin - och jag vill faktiskt inte ifrågasätta din expertis -så förstår jag inte hur "Guds ord" gör sig hörd i den postmoderna teologin?
a) Hittar väldigt få referenser till Bibeln i de texter vi läser på kursen. Hoppar postmodern teologi över steget Guds ord som sådant (exegetik, hermeneutik m.m.) i sitt resonemang och studerar mera folks mottagande och processering av Guds ord?
eller
b) Förstår man någonting annat än Bibeln alt. Jesus med Guds ord?
Jag tror det problem du ser mera beror på arbetsfördelningen inom den vetenskapliga teologin än något väsenltigt för den postmoderna teologin. Jag skulle faktiskt hävda att bibeln, specifikt som den är tolkad i den kristna traditionen är mera viktig i postmodern teologi än i modern, eftersom man i modern teologi gärna stödde sig på filosofi, psykologi och sociologi. Det kan man inte göra i postmodernteologi. Man kan använda dem för att klargöra saker, men själva innehållet mycket mera tydligt kristendomens egen tradition i vilken bibeln alltid fungerar som rättesnöre.
SvaraRaderaBibelforkningen har i postmoderniteten fått en helt ny fart just genom betoning på hermenutik, och på sista tiden de politiska aspekterna av Jesu och Paulus verksamhet. Men på grund av den indelning jag nämnde är detta något som jag har ganska vag uppfattning om, och som de som redigerat antologin inte heller sysslat så mycket med. Detta är i.o.f.s beklagligt - och ett arv från moderniteten.
Den text som i antologin är mest tydligt bibelkommentar är antagligen Zizeks, men den finns ju sedan där som exempel på hur en som står utanför den kristna traditionen läser bibeln. Caputoboken är också ganska bibelnära. Men en viktigare fråga är vad du är ute efter när du hänvisar till bristen på bibelhänvisningar? Fungerar detta som ett kriterium på vad som är sant kristet? Eller kan du tänka dig att man kan stå stadigt rotade i kristen tradition utan att arbeta så att man i sina texter ständigt hänvisar till bibeltexten?
Ytterligare en sak kan sägas. TYpiskt för postmodern teologi är just den uppmärksamhet man ägnar kyrkan och liturgin. Detta var något helt frånvarande i den modernateologin där arenan för det teologiska talet nästa hela tiden vara individens förhållande till Gud. Detta innebär att den postmoderna teologier uppfattar att kyrkan faktiskt vet vad den sysslar med, dvs att det som kyrkan gör när den firar gudstjänst är ett autentiskt vittnesbörd om vem Gud är. Det här kan se ut som om man nedvärderar bibeln, men bara om man uppfattar kyrkans liturgi och övriga praktik som obiblisk.
SvaraRaderaFörankring i "Anden, vattnet och blodet" (1 Joh 5 använder dessa ord - obs skicklighet behövs för att förankra i det icke-fasta) är i min personliga övertygelse ett starkt kriterium när jag vill förstå vad som är sant kristet för mig. Bibeln kan missförstås och missbrukas, och har antagligen missförståtts och missbrukats. Enskilda bibelverser som strider mot Guds helhetsuppenbarelse såsom den traditionellt uppfattats hos de flesta kristna kan hittas utan större svårigheter. Och säkert finns det finns en del udda bibelverser som strider mot den äldsta kyrkans tre bekännelser samt de lutherska bekännelseskrifterna.
SvaraRaderaMan kan som teolog välja att underkasta sig en auktoritet eller att inte göra det. Viktigt är att man definierar sitt utgångsläge. Jag känner mig inte förslavad av det att jag uppfattar Bibeln som den viktigaste källan av Guds uppenbarelse. Alla behöver inte tro eller studera/bedriva teologi på samma sätt som jag, det kan jag acceptera. Men även postmodernisterna måste acceptera det att man kan ha en mera konservativ trosuppfattning eller en mera konservativ teologiuppfattning som är lika berättigad - inte sämre eller bättre per se men lika berättigad. Det är ett medvetet val att utesluta eller inkludera bibelhänvisningar i en teologisk text. Valet berättar något men inte allt om skribenten. Mitt konkreta svar till din fråga är att man kan vara stadigt rotad i kristen tradition utan att man i sina texter ständigt hänvisar till bibeltexten men de flesta teologerna under de gångna århundrandena har dock valt att hänvisa till bibeltexten. Detta faktum kvarstår.
Tja, det har nog varierat genom århundradena. Igen måste vi komma ihåg att det är först på 1400-talet som bibeltexten blir allmänt tillgänglig. Före det citerar teologer ofta bibeln ur minnet, och då är det ofta just liturgin de minns. Och det är stor skillnad om de skriver bibelkommentarer och homilior eller om de skriver mera dogmatiska verk, eller poetiska, precis som idag - med skillnaden att det i dag kanske mera är olika människor som skriver i de olika genrerna. Jag tycker inte att man kan koppla ihop mängden bibelcitat med teologisk konservatism, det är nog andra saker som spelar större roll.
SvaraRaderaDet skulle vara konstigt om inte en troende kristen teolog ansåg Bibeln vara den viktigaste källan för Guds uppenbarelse. Även om mina kunskaper i Bibeln inte är ens nära till era, tycker också jag om bibelhänvisningar i en teologisk text och det är aldrig för många av dem i synnerhet i postmoderna texter för att de brukar vara relativt svåra att förstå som sådana. Hänvisningar fungerar både som vägen till mera information och som vittnesbörd om författarens kunnande.
SvaraRaderaJag måste förresten berätta här ett litet sidospår för att min 4-åriga dotter frågade just vad gör jag? Jag svarade ärligt att jag skriver en kommentar till Jussi Meriluoto och till Patrik Hagman, som är min lärare. Flickan funderade en liten stund och frågade igen "Ai Patrik Skalman?" och började skratta vilt. Ingen respekt...
Du har rätt i att det vore konstigt om en troende kristen teolog inte ansåg bibeln vara den viktigaste källan för Guds uppenbarelse. Därom råder föga debatt. (Man kan förstås förstå det på olika sätt.)
SvaraRaderaJag kan inte motivera detta mera än så här, men är det inte lite riskabelt att göra något som är så lätt att manipulera som antalet bibelreferenser till kriterium för om en text är god teologi? Jag menar det är ju en fråga om stil. En text kan ju vara helt främmande för den kristna traditionen och innehålla massa bibelcitat (som Zizek-texten, som dock är läsvärd men knappast god teologi i konventionell mening). Sedan kan en teolog vilja göra olika saker. I min avhandling har jag knappast mer än en handful bibelhänvisningar för det är inte det jag undersöker just där. I en annan text skulle jag göra annorlunda.
Skalman har många goda sidor, så jag har inget mot att förknippas med honom - speciellt att han förstår värdet av att leva enligt en speciell rytm med fasta tider. Riktigt liturgisk, han, Skalman.
SvaraRadera