Milbanks tes 5

Nu börjar det bli krångligt på allvar. Tes fem kan sägas behandla förhållandet mellan det enskillda och det allmänna. Eftersom den yttre världen ("externaliteten", betydligt mera krångligt ord på svenska en på engelska) inte är något fast och givet utan något som ständigt förändras i.o.m. att det nätverk av relationer där vi själva ingår och som skapar denna värld kan den beskrivas som en process.

Milbank hävdar att alla kulturer och "religioner" ser sin verklighet som en del av denna process som helhet (I kristendomen den skapade världen som ingående i evigheten). I den sekulära postmodernismen erkänner man detta "som ett spel". Och hår kommer Milbanks centrala påstående. Även att på ett postmodernistiskt vis hävda att allt vi säger och gör är godtyckligt, dvs inte grundat i någon "evighet", är i sig en spekulation om förhållandet mellan det enskillda och det allmänna.

Därför kan vi sätta upp den kristna spekulationen om att livet i denna värld avspeglar än verklig evighet som är Guds liv som på alla sätt jämnbördig med den postmodernistiska ståndpunkten. Bägge är på samma sätt ogrundade och omöjliga att bevisa.

På det sättet blir för Milbank den yttre världen igen utgångspunkten för teologin, som i det förmoderna, men nu "i form av en nödvändig 'fiktion' som rör den osedda relationen mellan tid och evighet och inte som en redogörelse för en 'observation' av denna relation." En fiktion i denna mening inte som någon påhittat utan som en berättelse som vi behöver för att kunna förstå vårt liv.

Så menar sig Milbank kunnat visa att den som accepterar postmodernismen också måste acceptera kristendomen som ett fullgott alternativ. Milbank har mera att säga om detta så vi får återkomma till förhållandet mellan dessa två alternativ.