Milbanks tes 15

Denna tes är antagligen det bästa Milbank har skrivit, så jag citerar den i sin helhet fast den är ganska lång:

Ett sätt att försöka säkra freden är att dra gränser runt "detsamma" och utesluta "det andra"; att främja vissa praktiker och vägra erkänna alternativ. Detta kännetecknar de flesta statsformer och de flesta religioner. Men kyrkan har missförstått sig själv när den gör likadant. För poängen med att ersätta lagen [supersession of the law] är att ingenting som är verkligt positivt blir exkluderat - inte någon som helst skillnad - utan bara det negativa, det som förnekar och för bort från varat, eller, med andra ord, det våldsamma. Det är emellertid sant att kristna förnimmer ett våld som inte normalt erkänns som våld, nämlighen allt som hämmar en persons förmåga att älska och föreställa sig den gudomliga skönheten. Detta hämmande betraktas som att det har sitt ursprung i godtycke. Men det rör sig inte om någon egentlig exklusion; kristendomen skall inte dra gränser, och kyrkan är den paradoxen: en stad av nomader.

Meningen i mitten är igen svåröversatt, så här lyder originalet:

For the point of the supersession of the law is that nothing really positive is excluded - no difference whatsoever - but only the negative, that which denies and takes away from Being: in other words, the violent.

Milbank pekar i denna text på det som är utmärkande för de flesta mänskliga gemenskaper: att de skiljer på vi och dom. Även kristna gör ofta detta, men Milbank menar alltså att kyrkan missförstår sig själv när den gör så. Paulus tal om att Kristus är lagens slut tolkar Milbank alltså just som att det inte längre är möjligt att definiera gemenskapen så. Att ha gemenskap i Kristus, är inte att exkludera det som är utanför, för allting som verkligen finns till ("really positive") är Guds, som har skapat det. Det som finns utanför är endast det negativa, det destruktiva, det våldsamma, och här stöder sig Milbank på den definition av ondska som brukar tillskrivas Augustinus, dvs det onda är brist på det goda, i sig är det ingenting. Olycklit är att översättningen tappat bort den stora bokstaven på "varat" - den signalerar kopplingen mellan "Being" och Gud.
Så kristendomen är alltså en gemenskap som inte bygger på något våld, inte ens det våld som upprättandet av gränser mellan vi och dom innebär. (I motsats till Hauerwas är Milbank dock inte pacifist - hans tes är att i vissa situationer är det mera våldsamt att passivt betrakta våld utan att ingripa) Men för kristna är det också det en form av våld, att "hämma en persons förmåga att älska och föreställa sig den gudomliga skönheten". Detta är en typ av våld som är inbyggt i det sekulära - tänk på alla sekulära bortförklaringar av kärlekens om inners inne egoistisk, eller motiverad av rädsla eller bara en kemisk obalans i hjärnan osv. Sådant tänkande tar kyrkan avstånd från. Men det är inte avståndtagandet som sådant som definierar kyrkan utan just dess gränslöshet: en stad av nomader.

Den viktigaste implikationen av detta sätta att se på kyrkan är att kyrkan verkligen sviker sitt innersta väsen när den på olika sätt utesluter olika grupper av människor. Jag behöver säkert inte ge något exempel.