I Milbanks artikel är slutrakan ett motlut - själv har jag fallit av någonstans här när jag läst den tidigare, vi skall se om det går bättre den här gången.
Milbank beskriver Augustinus psykologi, i termer som jag associerar med Deleuze, Badiou och det gänget, som jag alltså inte läst. Målet är treenighetsläran. Jag har bara läst knappt halva Guds Stad (jag tar mig igenom den långsamt), så min kännedom om Augustinus är inte heller den bästa, men jag gör så gott jag kan med vad jag har. Början är i alla fall rätt klar.
Det mänskliga medvetandet "korresponderar" inte med verkligheten, utan uppkommer i en process som ger upphov till "betydelseeffekter".Alltså i motsats till den moderna bildteorin är människans medvetande inte ett avbildande av en verklighet "där ute", utan medvetandet uppkommer i sinnets möte med verkligheten, upplevd som meningsfull. Enligt Augustinus är detta är sätt som Gud verkar vi världen, ett eko av Faderns skaparkraft.
När vi formulerar denna mening gör vi den till en del av språket är detta en "sanningshändelse". Sanning är alltså nåt som "händer" oss, inte en korrespondans mellan utsaga och verklighet. Tänk igenom detta en stund - det är en idag populär ståndpunkt som jag känner en viss attraktion till. Hos Augustinus är vårt beskrivande av verkligheten alltså inte ett beskrivande av något som finns där före vi beskriver det, utan det handlar om en process där Gud "upplyser" oss, där
kunskapen "kommer till ytan" som en lärandeprocess, vilken är sann om den är gudomligt "upplyst" - den är inte en kunskap om ett objekt utanför den processen (Gud är denna process, i dess oändliga rikedom).
Kanske man kunde säga, att människan ser det hon vill se, registrerar det som är bekant för henne från tidigare eller igenkänt från hennes kultur. Allt annat går henne förbi. Hon gör sin egen verklighet meningsfull, hon tar med de betydelser, som passar in i hennes sätt att uppleva världen.
SvaraRaderaKanske det är Guds eko som hörs när vi så att säga i mängden av information runt omkring oss, väljer ut just det, som passar in i vår erfarenhetsvärld.
Allt detta, som är lämpligt för oss, uttrycker vi på ett sådant sett, att det (åtminstone för oss själva) kunde uppfattas som sanningar. Sanningen ”händer” kanske oss, utan att ha en direkt motsvarighet i det vi ser i verkligheten. Sanningen kommer alltså utifrån oss, när vi samlar våra intryck om olika saker.
Om detta sedan kan ses så, att kunskapen kommer "till ytan" först när den gudomliga kraften har bearbetat den, går väl inte att säga.