Milbanks tankar blir allt mer komplexa, och det börjar vara svårt att upprätthålla det korta formatet och ändå uttrycka något väsentligt. Kontexten för dagens tes är en omfattande diskussion kring människosyn som kontrasterar den grekiska och i modeniteten förhärskande tanken att människan är en framför allt tänkande varelse (Jag tänker därför är jag) mot en kristen/Augustinsk syn som säger att människan framför allt är en begärande varelse (Jag älskar, därför är jag). Milbank pekar på att detta har trinitariska implikationer.
Medvetandet är bara upplyst av det gudomliga logos om också vår "föreliggande" [preceeding] energi och våra "frambrytande" [emergent] begär korresponderar mot Fadern respektive Anden.
I tes 36 konstaterade vi att kunskap för Augustinus är en process där Gud upplyser vårt sinne. Detta är alltså något som sker trinitariskt.
Vi vet vad vi vill veta och trots att allt begär är "välinformerat" begär formar begäret sanningen bortom varje logisk ordnings omedelbara implikationer, och återger så ett kristet logos som ett fortlöpande verk såväl som en "konstnärlig" process.
Krånglig översättning igen. Poängen är det som Milbank säger först - vi vet det vi vill veta, dvs begär föregår kunskap. Begär är visserligen inga kaoskrafter utan påverkade av vår kunskap, så att det finns en växelverkan mellan begär och kunskap, men det är ändå våra begär som formar sanningen, i en process som är konstnärlig. Detta är alltså Augstinus tankar, och Milbank visar att de sammanfaller med den mera uppluckrade synen på sanning som förekommer i det postmoderna. Till sist ytterligare en av Augustinus grundtankar:
Om allt som "är" dessutom är gott och sant kan ingen positiv verklighet vara falsk some ett "misstag", eller som "icke-korrespondens", utan bara falsk enbart som en bristfällig närvaro som inbegriper bristen i ett olämpligt begär. Det är alltså begäret, inte grekisk "kunskap", som förmedlar verkligheten till oss.
När något är falskt handlar det alltså om att något inte i tillräckligt hög grad är upplyst av den treenige Guden, vilket alltså inte bottnar i ett missförstånd eller något språkligt misstag, utan i ett begär som är fel riktat. Vi har alla begär och de är alltid på, men de kan vara riktade på olika saker - om man hårddrar det, antingen på oss själva eller på Gud. Falskhet handlar om missriktade begär, inte om att våra begrepp inte korresponderar med verkligheten. Om vi inte förmår förhålla oss till verkligheten på ett sätt som är sant beror det på att vi begär fel, inte tänker fel.
”Vi vet vad vi vill veta”, kanske det, men hur vet vi egentligen, att vi vet någonting väsentligt om det vi vill veta.
SvaraRaderaMilbank anser väl att vårt begär (våra begär?) leder oss till rätt kunskap och i slutändan till sanningen. Det kan ju hända att våra känslor för oss rätt, men vilken sanning kommer vi nu sen fram till.
Om det som är, vårt varande alltså, alltid är gott och sant (varför skulle det vara så?) och när det inte är så, beror våra misstag på att vi har begär, som inte lämpar sig för oss (eller som ekon av en trinitär gudom). På något sätt försöker Milbank runt ett antal omvägar komma fram till, att vi styrs av våra känslor, och att detta leder oss till den rätta sanningen.
Njae, inte riktigt. Jag skulle för det första inte sätta likhetestecken mellan känslor och begären. Sedan är poängen inte den att våra begär automatiskt leder oss rätt, utan att den att när vi kommer rätt beror det på att våra begär är rätt ordnade snarare än att vi har rätt kunskap i modern mening.
SvaraRaderaMilbank säger alltså inte att "vi ska följa våra känslor" utan hans poäng är snarare att vi 1. måste betrakta människan som en begärande varelse snarare än en primärt tänkande varelse. 2. Att vara kristen handlar följaktigen inte om att ha rätt lära (primärt) utan att ha rätt begär, dvs att att ha sina begär inriktade på Gud.
Ett av nyckeluttryck ovan är "konstnärlig process". Vad är den i det här sammanhanget? Kaos eller improvisation?
SvaraRaderaJa inte är det kaos. Det vore ju en totalt slumpmässig reaktion som inte förmår skapa någon harmoni. Snarare är det väl just en förmåga till imporvistaion som Milbanks är ute efter.
SvaraRadera