Under denna nomadhistorias lopp förvandlas också offret. I kristendomen slutligen framställs Gud som om han endast bad oss att offra vår egen fria vilja, i ett återgäldande av kärlek till honom. Det handlar inte längre alls om någon självdestruktion eller självklyvnad, utan snarare om ett självförverkligande, ett offer som samtidigt är vårt mottagande av varats fullhet. Det handlar om att ta emot Gud: om "gudomliggörelse".("varat" borde igen vara med stor bokstav)
Nu kom vi in på knepigare ämnen. Jag antar att många idag skulle säga att, ok, klart att det är bättre än att offra djur och människor, men att "offra sin fria vilja" låter också ganska otrevligt... Milbanks kommer att fördjupa detta framöver, men här är kristendomen nog benhård. Det sanna livet så som kristendomen förstår det - Varats fullhet, frälsningen, gudomliggörelsen, vad du än vill kalla den, nås bara genom att man offrar något av sig själv, det vill säga den aspekt av ens frihet som innebär möjligheten att vända sig bort från Gud.
Att detta inte är något lätt eller okomplicerat blir klart i följande teser.
Jag tycker det var den första tesen man kunde läsa flytande utan att stanna och fundera. För troende är det naturligt att den verkliga friheten finns i tron på Gud, all annan frihet är illusion. "Seglaren är fri". Med det där menar jag att seglaren får nog lätt illusion om frihet när han/hon är ute på havet för att man kan tänka sig att kunna segla vart som helst utan att någon eller någonting sätter gränser. Men det är bara en illusion för att det finns alltid begränsningar i den här världen som kommer emot förr eller senare. Emellertid är man ute på havet med Gud så är man nog betydligt närmare till äkta frihet...
SvaraRaderaJag tycker det känns främmande att säga att man kan välja bort möjligheten att vända bort från Gud. Har inte Gud just gett oss möjligheten att vända oss mot honom/henne och just därför finns hela tiden också den andra möjligheten kvar?
SvaraRaderaVisst kan man göra ett val och tro på Gud, men de är väl ett val man måste göra varje dag.
Ännu ett tillägg till mitt förra inlägg:
SvaraRaderaJag började i natt läsa KG Hammars och Ami Lönnroths bok: ”Jag har inte sanningen, jag söker den”. En bok om Sveriges förre ärkebiskop KG Hammar (2004). KG Hammar anser i boken att Simone Weil beskrev hans religiösa sökande under studietiden: ”Hon skrev ungefär att om det är av omsorg om sanningen vi gör motstånd mot Gud, så är det precis vad Kristus vill. Han vill att vi föredrar sanningen framför honom. Om vi följer den vägen att vi letar efter sanningen så hamnar vi förr eller senare i Kristi armar. Vi är alltså inte befriade från ständiga omprövningar, om vi vill leva vårt liv med Kristus i en värld som ständigt söker ny sanning”. (s. 33).
Jag tycker att allt motstånd mot Gud t.ex. i form av osanning, självbedrägeri och synd är våra val att vända oss bort från Gud. Jag vet inte om Kristus vill det, men tyvärr finns det inte någon annan möjlighet för människor. Det bästa man kan göra är att be om förlåtelse och sträva efter sitt bästa.
SvaraRaderaOm man är troende, ser man det då som ett offer att man väljer bort den del av friheten som innebär möjligheten att vända sig bort från Gud? Det verkar ju nästan motsägelsefullt att svaret skulle vara "ja".
SvaraRadera