Milbank fortsätter diskutera inkarnationsläran. Jag måste ärligt säga att denna tes är rätt vag för mig, men det kanske beror på att det han försöker uttrycka inte är lätt att uttrycka i ord.
[Inkarnationslärans] verkliga bekräftande ligger i att den tillåter oss att föreställa oss en fridfull, fullkomligt barmhärtig Gud som inte kan tvinga oss men ändå inte kan släppa taget om oss.
Detta är en vacker beskrivning av den kristna gudsbilden, men sambandet förblir mig lite oklart. Någon annan som har förslag? Den sista delen i tesen är klarare.
Likaså genom att föra oss tillbaka mot berättelsen, genom att blinda oss till tillfälligheternas spel, antyder den att gudomlig godhet inte är någon allmän avsikt, utan alltid något som antar en mycket specifik "form", något som är omöjligt att skilja från estetisk harmoni.
Väldigt fri översättning igen. "Also, by returning us to the narrative, by tying us to contingency, it suggests that divine goodness is no generalized intention". Det att Gud blev människa innebär att vi för att tala om Gud hela tiden förs tillbaka till berättelsen om Jesus och därmed till livet i hela dess oberäknelighet - teologin kan inte vara en metafysisk teoribildning utan historia, kött och blod. Guds godhet är inte vad som helst "gott" det är denna specifika handling med mänskligheten. Och denna specifika berättelse om hur Gud handlar med sin värld uttrycker en harmonisk skönhet som vida överstiger t.ex. en sekulär berättelse om världen.
Jag förstår inte hur du tänker i den sista meningen: ”hur Gud handlar med sin värld uttrycker en harmonisk skönhet”. Är detta ett sätt att ”främmandegöra” (tes 10) det kristna för att få upp ögonen på något nytt synsätt i kristendomen och är vi därmed tillbaka i diskussionen i tes 9 om musik och skönhet? Jag måste medge, att jag åter tycks ha tappat tråden. Har de här tankarna hos Milbank något att göra med hur man löser teodicé-problemet dvs. varför Gud tillåter så mycket ondska i världen om Gud är allsmäktig? Åtminstone jag tror inte, att Gud ville att människor skulle dö i tsunami-liknande katastrofer.
SvaraRaderaNä, det är inte riktigt det som åsyftas - att kristendomen skulle ha en beskrivning av verkligheten som en harmonisk utopi. Det som menas är att kristendomens berättelse om verkligheten - som ju innehåller en hel del lidande, inte minst på korset, är en berättelse som beskriver verkligheten i all dess mångfald och motsägelse som är vacker och harmonisk.
SvaraRaderaALltså såhär. Enligt en sekulär berättelse är t.ex. en förståndshandikappad människa en människa som bara i begränsad utsträckning kan leva upp till det som vi räknar som ett mänskligt liv. (detta är förstås bara en av många möjliga sekulära berättelser, men en som verkar vara rätt vanlig). I den kristna berättelsen är en förståndshandikappad en person som fått en speciell uppgift att uppenbara en sida i Guds kärleksfulla förhållande till skapelsen, som ingen annan "normal" kunde utföra. Det innebär inte att man förskönar den förståndshandikappades liv, men man ser den i ett annat sammanhang som gör detta liv mycket vackrare - och ev. mera meningsfullt både för den förståndshandikappade och dess omgivning.
Blev det alls klarare?
Jag tycker att Milbank helt enkelt men på ett krångligt sätt säger att kyrkan är Kristi kropp. Milbanks tes handlar ju om att "läran om inkarnationen ... säkrar den praktiska relationen mellan kyrkan och Jesus" (s. 76 i S&S). Kyrkan har traditionellt uppfattas som Kristi kropp, t.ex. 1 Kor 12:12- och Joh 15. I synnerhet understryker 1 Kor 12:15-18 det hur Gud håller fast vid "lemmarna", ibland även mot deras vilja. "Symbiosen" mellan Jesus och kyrkan beskrivs även Joh 15:4-5 (ett biologiskt uttryck kan väl accepteras i samband med denna liknelse om vinträdet och dess grenar).
SvaraRaderaJag kommer också att tänka på abortfrågor mot ljuset av Milbanks och Patriks texter. Avsikten med dagens fosterdiagnostik är att avslöja "defekter" hos barnet och om dylika upptäcks ställs föräldrarna inför en mycket svår situation: skall barnet aborteras eller har det rätt att bli fött (och förverkliga den roll Gud har reserverat för barnet)?
Jag är glad om Milbank faktiskt ger sitt stöd till det senare alternativet.
Joh 9:1-3 pratar om en blindfödd man på vilken Guds gärningar skulle uppenbaras.
Milbank diskuterar inte etiska frågor mycket. Däremot gör Hauerwas det ofta och som jag ser det konstruktivt - han kritiserar användandet av rättighetesspråk i sammanhanget (moders rätt till sin kropp vs. fostrets rätt till liv) och betonar utgående från kyrkans vana att döpa spädbarn att kristna välkomnar barn utan att bedöma om de uppfyller några kriterier på "normalitet".
SvaraRaderaTack för det utförliga svaret. Kodordet i detta sammanhang tycks vara ”berättelse” som borde få lamporna att lysa hur man ska tolka Milbanks text
SvaraRaderaYep, berättelse är ett viktigt begrepp, mitt emellan metafor och beskrivning.
SvaraRaderaJaa hörni, man får verkligen hålla tungan rätt i munnen och tanken skarp när man går in i de här begreppena. Det är inte så lätt att få fram betydelsen, det öppnas olika tolkningsvägar som verkar möjliga, men så lätt att förstå är det inte. Börjar inse att det ligger något i att hålla sig till en berättelse (åt gången åtminstone)för att kunna skapa mening.
SvaraRadera