Slutet närmar sig

Först, grattis till Peter, tvåa i mål!

I övrigt går bloggarna heta, vilket är kul. Många av er har säkert ett intensivt veckoslut framför er. Jag har också rätt fullt upp men tänkte komma in och se till att ni har de bra då och då. (Jag har också mycket att göra innan period tre och grundkurserna börjar, så jag behöver undantagsvis jobba lite på söndag. Men bara för att det inte skall uppstå missförstånd så har jag sedan vår kurs slutat läst åtta Hauerwas böcker + ett par andra, vilket torde vara personligt rekord. Så om vi är många som sitter i Reuter på söndag kan vi ju beställa pizza eller nåt när det behövs.) Glöm inte att det är tredje advent - en timme i kyrkan bör ni nog kunna kosta på er.

För er som har tid - kommentera de andras blogginlägg. Det är säkert intressant att läsa vad andra skriver om samma böcker som ni läst, och lärorikt också. Kommenterandet kan påverka vitsordet!

Hauerwas åt folket

Eftersom ni nu är flera som läser The Peaceable Kingdom,och tiden är... umm.. knapp, så grävde jag fram ett exemplar till av den. Notera att det andra exemplaret är orange.

Dagens Hauerwas

Students, as consequence, approach curricula not primarily as students but as consumers. Teachers are expected to present in class in an objective fashion various alternatives. Is asked, "Which one do you think is true?" the teacher is expected to say, "That is not my task. I am trying to help us understand the best options so that you can come to a reasonable judgement on your own." Students are thus further inscribed into capitalist practices in which they are taught to think that choosing between "ideas" is like choosing between a Sony or a Panasonic. It never occurs to them that the very idea they should "choose" is imposed. (Dispatches from the front, 13)

Känns detta bekant?

Dags för slutspurt

Ok, den första av er är i mål - Grattis till Linus! Frågan som vi då bör ställa oss hur han lyckades med detta? Svaret är att han läst ett kapitel så gott som varje dag, det är så man måste göra.

Sen förra veckans update har det inte hänt så där jättemycket tyvärr vilket innebär att det börjar bli lite småstressigt.

• En av er är i mål. 
• En av er har 21 poäng. Dvs knappa tio poäng i veckan framöver. Lugnt.
• En av er har 20 poäng. Det betyder knappt tio poäng i veckan framöver. Inga problem, speciellt som personen i fråga har börjat med den absolut svåraste boken på listan - det är nedförsbacke härifrån.
• En har kring 15 poäng. Lite över en poäng per dag grävs, ungefär 12 poäng i veckan.
• En har 12 poäng. Lite mera kvar, drygt 13 poäng i veckan behövs.
• En har 10 poäng. Femton poäng per vecka, Det innebär att det är dags att sätt på ett kol
• En har snart 10 men har inte skrivit om alla föreläsningar. Som ovan, plus de där föreläsningarna
• Två har kanske 4 poäng. Om detta skall lyckas gäller det att nu börja sätta in ett pass varje dag där man åstadkommer minst två poäng gärna mera.
• Övriga har inte skrivit något ännu, så om ni vill ha några sp gäller det att börja läsa. 

Jag kan ha räknat fel nånstans, men det ger väl en ganska god bild av läget.

För att förekomma frågor om extra tid har jag flyttat fram deadline två dagar dvs till söndag den 12. Det är inte så stor skillnad för mig ifall ni jobbar över helgen. Därefter gäller detta. För varje dag som går efter deadline drar jag av ett helt vitsord. Så om du blir klar på måndag och jag bedömer dig vara värd ett B så får du ett C. Detta innebär att du teoretiskt sätt kan arbeta fram till fredagen men då måste du ha "A-nivå" för att bli godkänd. Jag skulle inte rekommendera att försöka. Eftersom vi också har haft så lång tid och arbetet inte är av karaktären att man kan lämna det till sista kvällen så har jag svårt att se hur sådant som sjukdom kan spela någon större roll, men om något händer kan jag kanske vara flexibel. Dock inte så att jag skulle acceptera att ni tänkt jobba ihop 36 poäng på söndagen men fick snuva.

Ni tycker säkert jag är iriterande för att jag tjatar, men det här är viktigt. Dels för att jag gärna vill se att så många som möjligt av er kommer igenom kursen, det bygger upp min självkänsla, men mera betydelsefullt för detta är riktig träning i att vara teolog. Att vara teolog är just detta, att man klarar av att läsa en ganska stor mängd under en tid och klarar av att reflektera kring det man läst. Dvs det kan faktiskt vara viktigare här att ni klarar av att bygga upp den arbetsdisciplin som krävs för att klara av denna uppgift än kursens konkreta innehåll. Enough said.

Jobba på...

Ok, jag har räknat lite på hur mycket jobb ni har gjort och hur mycket ni har kvar... I stora drag har ni skrapat ihop följande poäng - observera att inga poäng ges för halva böcker, (med undantag av artikelsamlingarna), men detta är en indikation av hur långt ni hunnit.

• En av er har nästan 25 poäng. Drygt fem poäng i veckan blir inget problem.
• En av er har nästan 20 poäng. Det innebär att med knappt en poäng per dag klarar du detta galant. Ca 7 poäng per vecka.
• En har kring 14 poäng. Lite över en poäng per dag grävs, ungefär 8-9 poäng i veckan.
• En har 12 poäng. Lite mera kvar, drygt 9 poäng i veckan behövs.
• Två har 10 poäng. Tio poäng per vecka, det vill säga lika mycket som du gjort hittills varje vecka. Helt möjligt. 
• En har snart 10 men har inte skrivit om alla föreläsningar. Som ovan, plus de där föreläsningarna
• En har kanske 4 poäng. Här gäller det att sätta på ett kol. 12 poäng i veckan börjar redan vara ganska mycket. 
• Övriga har inte skrivit något ännu, så om ni vill ha några sp gäller det att börja läsa.

Det här är ni förstås medvetna om själva så ta det här bara som ett utslag av min omsorg om er - dvs att jag inte tycker ni skall förlora sömn i december genom att stormplugga de sista två dagarna... :)

Diskussion mellan John Milbank och Stanley Hauerwas

En mycket intressant och aktuell diskussion mellan två giganter i nutida teologi. De talar bland annat om varför de inte blivit (romerska) katoliker, om den pågående(?) "intelektuella väckelsen" i nordamerikansk och europeisk teologi och dess förhållande till den karismatiska väckelsen i syd, och om kontakten mellan teologi och sekulära tänkare.

Milbank: "The secular world is never interested in liberal theology, why would they be?"

Huerwas: "Most types of lust today are forms of greed. You just never get enough."

Om skillnaden mellan deras teologiska metoder:
Hauerwas: "Well, John wants to win, I just want to survive..."
Milbank: "Oh, I definitely want to win. There is nothing wrong with winning. ... I do want to win but I probably won't survive..."

Inte så mycket politisk teologi, men tillräckligt för fyra poäng för den som lyssnar och bloggar.

Jean Vanier och Hauerwas

När Hauerwas får frågan om hur kristet motstånd mot liberalism, kapitalism och vål ser ut konkret pekar han ofta på Jean Vanier's L'arche-kommuniteter, där förståndshandikappade lever ihop med människor som tar hand om dem.

I det senaste avsnittet av det fantastiska australiensiska radioprogrammet Encounter får ni hela berättelsen. Fyra poäng för den som lyssnar/läser och bloggar. Men det här programmet kan ge er betydligt mera än så...

Kristendom och politik: en kommentar

Lars Herzberg skriver:

Kristdemokraternas ordförande Päivi Räsänen anser att Finland ska prioritera kristna flyktingar. Lutherska kyrkan anser att flyktingar ska väljas enligt skyddsbehov.

Där har vi skillnaden mellan ett kristligt parti och en kristen kyrka i ett nötskal.

Ännu om litteratur

Jag glömde presentera en bok, som jag närmast tagit med för att den är på svenska: Ola Sigurdson, Det postsekulära tillståndet. Den är i stort sett en ingående översikt över aktuell teologi, med fokus på vad talet om postsekularitet och religionernas återkomst i det offentliga rummet kan betyda. Han driver inte någon egen tes särskillt starkt, men boken fungerar bra som introduktion till en mängd olika tänkare. 

Om helgonen

Ibland kommer man på det man vill säga för sent.

Diskussionen kring var vi hittar dessa människor som kan fungera som mästare i den kristna livet, människorna som har förmågan att lära oss fungera moraliskt, tycks mig vara frågan om hur vi känner igen helighet.

(Tyngdpunkten igår blev för mycket på officiella ämbetsutövare - även om dessa säkert också behöver vår respekt etc.)

I kyrkans historia, om vi undantar lutherdomen då, så har alltid helgonen spelat denna roll. Då tänker jag närmast på levande helgon. Helgon är helt enkelt kyrkans namn på de som har den erfarenhet som krävs för att vägleda andra. Samtidigt måste man vara försiktig, för det här är en relativ sak, och talet om helgon ger oss ofta bilden av något absolut, fullkomligt. Så behöver det inte alls vara, huvudsaken är att den som leder har gått lite längre på vägen.

Så hur känner vi igen helighet idag? Heliga är människor som förvärvat ett visst mått av de kristna dygderna (vi får ta det på en annan kurs), och jag tror att idag är ingen dygd viktigare än gästfriheten, förstått som förmågan att skapa gemenskap. Den typen av människor gäller det att hålla upp ögonen för, där "lär" man sig massor.  Jag sätter "lära" inom citationstecken för det känns ju inte så, utan man bara gläds över att inkluderas i gemenskapen. Samtidigt är mötet med sådana människor utmanande, man ser sina egna brister. Sällan dock så, tycker jag, att man känner sig misslyckad, utan snarare så att man ser sin egen väg bättre.

Tack för en fin kurs, och lycka till med läsningen!

Lite mera om hoppet

En av orsakerna till att jag tvingar er att blogga är att tankar får struktur när man skriver ner dem. Det är alltså mycket nyttigt att inte nöja sig med att ha "förstått" något eller känna att man lärt sig något, utan att verkligen försöka formulera vad det är man har insett.

Så för att sammanfatta det jag försökte säga igår angående det kristna hoppet:

Hopp skiljer sig från optimism genom att det i stället för att grunda sig på mänsklig förmåga att förutsäga framtiden (grund för optimism - och pessimism) bygger på en tro på att Gud har framtiden i sin hand och att vi aldrig kan överblicka konsekvenserna för våra handlingar. Ni vet butterfly-effekten och allt det där.

Alltså. När en sekulariserad men miljömedveten människa köper ekologisk mjölk bygger värdet i denna handling på en bedöming om dess eventuella nytta - leder det till bättre tillvaro för kossor, mindre beroende av fossila bränseln och renare östersjö? Om svaret är ja är det en god handling, om svaret är nej, är det inte det. Dvs det sakliga konstaterandet att en liter mjölk hit eller dit inte spelar någon roll är för denna person avgörande.

För en person som lever i ett kristet hopp har samma handling en annan innebörd. För en sådan människa är handlingen värefull helt enkelt för att det är rätt sak att göra - kan man välja ett alternativ som är bättre för kossor, människor och miljö bör man göra det, även om den praktiska nyttan kanske är marginell. Kristna hoppas att denna handling skall ha goda konsekvenser, dvs litar på att Gud styr historien så som han vill. Att göra det goda är för en kristen inte knutet till nyttan detta goda gör utan till det faktum att kristna människor är kallade till att vittna om vad det goda är, dvs att vittna om Guds rike.

Obs: detta skall inte uppfattas som en etisk teori, dvs en teori om vad som är en god handling, utan just som en illustration över vilke betydelse kristet hopp har.

Litterturlistan

Ok, så här kommer detta fungera: Ni väljer fritt från listan nedanför, sådant som intresserar er. En stor del av materialet kommer att presenteras under kursen, och resten i slutet av den.

Inom parentes efter varje rad finns en siffra som säger hur många poäng ni får för att läsa den boken. Ni skall läsa material så att ni samlar ihop minst 40 poäng. Förutom att läsa böckerna (eller lyssna på ljudfilerna/se på videon) skall ni givetvis blogga om det ni läser. När det gäller böcker så skriv ungefär ett blogginlägg per kapitel eller så, inte ett för hela boken. Ni bör själva hålla reda på dessa poäng och meddela vad ni läst i en lista inför deadline (10.12)

Ni skall också följa med och kommentera varandras blogginlägg. Så får ni tips om sådant som är intressant, och åtminstone en liten inblick i sådant som ni inte själv läser. Förhoppningsvis får vi också se intressanta diskussioner mellan de som läser samma texter.

Denna lista lever ännu, så kontrollera med jämna mellanrum ifall något nytt kommit till. (Jag försöker desperat hitta något skrivet av kvinnor, konstigt vad det skall vara svårt). Om ni har förslag på annan litteratur, fråga mig, det kan gå!

Jag har delat in litteraturen i tre kategorier, lätt, medelsvårt och svårt. Inom varje kategori motsvarar poängen i stort sett sidantalet.

Lätt

• John Howard Yoder: Jesu Politik (8 på svenska, 10 på engelska (2:a upplagan))
• John Howard Yoder: What Would You Do? (4)
• William Cavanaugh: Being Consumed (5)
• Radioprogram om Augustinus Guds stad (4)
• Radioprogram om Politisk Teologi, främst Carl Schmitt (4) 
• Amy Laura Hall: Conceiving Parenthood (11) 
• Patrik Hagman: Artikel i Flumen saxosum sonans om Martyrer, asketism och Liturgi i den tidiga kyrkan (2)

Medelsvårt

• William Cavanaugh: Theopolitical Imagination (5 - Eftersom vi alla läser första delen under kursen)
• William Cavanaugh: Torture and the Eucharist (15)
• Artiklar ur The Blackwell Companion to Political Theology (1 per artikel)
• Ideström (red.): For the Sake of the World. Swedish Ecclesiology in Dialogue with William T. Cavanaugh. (8)
• Oliver O’Donovan: The Desire of the Nations (15)
• Stanley Hauerwas: The Peaceable Kingdom (12)
• Stanley Hauerwas: After Christendom? (12)
• Artiklar ur Hauerwas: A better Hope (2 per artikel)
• Artiklar ur: Davis, Milbank Zizek (red.): Theology and the Political (2 per artikel)
• Rowan Williams: Why Study the Past (9)
• Ola Sigurdson: Det postsekulära tillståndet (16)
• Arne Rasmusson: The Church as Polis (18)
• Youtube: Föreläsning av Hauerwas om Bonhoeffer (5)

Svårt

• Graham Ward: The Politics of Discipleship (20)
• Artiklar ur: John Milbank: The Future of love (3 per artikel)
• Philip Goodchild: Theology of Money (20)
• Youtube: Föreläsning av Slavoj Žižek: Materialism and Theology (åtta delar) (5)

I de böcker som jag rekommenderar att ni väljer artiklar ur har jag i allmänhet kryssat för vissa i innehållsförteckningen som jag rekommenderar. Följ dessa rekommendationer. ;)

Så var finns dessa böcker? I mitt rum tills vidare - om ni vill ha någon bok genast kan ni komma och fråga efterden. Så småningom flyttar jag dem till kafferummet där jag sätter dem på en speciell hylla. Dessa böcker får inte föras bort, så om ni inte får tag på ett annat exemplar bör ni läsa dem i Reuterska huset eller kopiera. De flesta böckerna är mina egna. Några har jag lånat för att de skall finnas tillgängliga. Av de som är mina egna finns många men inte alla vid ÅAB. Om ni lånar dem från biblioteket, panta inte på dem utan tänk på att andra kan behöva dem.

Radioprogram om Augustinus och Guds Stad

Som semi-frivillig ytterligare introduktion till nästa veckas föreläsning kan ni alltså lyssna på detta eminenta radioprogram från Australienska ABC (Nej, jag tror inte Radio Vega har något liknande på gång). Som sagt får ni detta till godo, om ni bloggar om det, som en del av "litteraturläsningen" för kursen. Mera info om detta inom kort.

Encounter: Grace and the City

Här finns också hela programmet transkriberat om ni har lättare att följa med text.

Påminnelse

Kom ihåg att vi börjar 15.10 idag (och framöver!)

Bloggandet än en gång

Jag har en vag uppfattning att det ännu är oklart vad jag vill att ni skall göra med era bloggar. Därför upprepar jag mina instruktioner än en gång.

1. Efter varje föreläsning ska ni skriva (minst) ett inlägg på ca 2000 tecken där ni funderar och reflekterar på den föreläsning som ni varit med på och på den/de texter som behandlats. Det är smartast att göra detta så fort som möjligt efter föreläsningen medan det hela är färskt i minnet. Kommentera gärna varandras inlägg och diskutera vidare!
2. Före varje föreläsning vill jag också att ni kort, på några rader kommenterar den text ni läser inför den föreläsningen, t.ex. lyfta fram något som är speciellt intressant eller svårt.
   
3. När ni kommer igång med läsningen av övrig litteratur skall ni diskutera och kommentera den på era bloggar. Närmare instruktioner kring detta kommer snart.
   

Är detta klart nu? Detta är alltså examinationen för denna kurs, inget extra tillägg som är frivilligt.

Text för föreläsning tre

Tack för diskussionen igår - hoppas den fortsätter på era bloggar!

Till nästa vecka vill jag alltså att ni skall läsa kapitel sex ur denna bok. Kommentera texten kort när du har läst den (före föreläsningen!).

Här är en suddig videosnutt med författaren.

Politisk Teologi

Idag startat höstens kurs i politisk teologi, som till en del kommer att försigå på bloggar. Här kommer en lista på deltagarnas bloggar att komma upp. In order of appearance:

• Ville Kavilo
  
• Oscar
• Peter
• Håkan
• Nils
• Linus
• Emma
• Ville Väänänen
• Daniel
• Claus
• Marco
• Maria
  

PS: kom ihåg att ta med bibeln till nästa föreläsning!

Kurssammanfattning

Kursen är nu avslutad - jag skall försöka få bedömningarna klara denna vecka, men jag vågar inte lova - jag har en väldigt fullspäckad vecka framför mig. Men jag vill redan nu ge lite allmän feedback.

Min utgångspunkt för denna kurs var dels att utmana er - det material ni studerat är på en mycket hög nivå, snarare doktorandnivå en cum-laude. Dels ville jag skapa en kurs där undervisningsformen motsvarade innehållet. Då tänker jag inte så mycket på att använda modernare teknik (material i ljud och videoform, bloggar) som just möjlighet att välja material själv, och att själva skapa former för reflektion kring materialet.

Överlag måste jag säga att ni presterat över mina förväntingar. Som i alla kurser finns det en spridning mellan studenterna, men de toppar ni nåt i vissa av era texter når man nästan aldrig på andra kurser. Ni har slagit mig med häpnad flera gånger med era ambitiösa, intelligenta och kreativa inlägg. Av denna orsak måste jag justera vitsordsskalan neråt för att få rum med ett nytt högsta vitsord. På de tidigare kurserna har A betydigt ungefär "Självständigt och kritiskt kunnat tillägna sig litteraturen. På denna kurs blir det B - A betyder här "Genuint kreativt förhållningssätt till kursens tematik." (så om du får C på denna kurs motsvarar det B i de tidigare osv.) När jag bedömer er kommer jag att beakta aktivitet (både hur mycket material ni verkat ha tillägnat er och hur mycket ni skrivit), nivån på det ni skrivit, och er aktivitet i att kommentera andra bloggar.

Jag är glad över att ni har gripit er an så olika typer av material, och att ni har insett att allt inte är för alla. Jag tycker själv inte alls om alla de tänkare vi behandlat (vid det här laget är det säkert klart vilka). Intressant är också hur vissa, t.ex Coakley delat er. Överlag uppfattar jag denna kurs som ett bevis för att det är möjligt att behandla aktuell teologi även i teologiska grundstudier - vilket många lärare inte anser.

Bäst är att åtminstone vissa av er frimodigt har använt er av material som jag inte gett er - letat vidare i de författares produktion som ni tyckt om eller relaterat det till helt andra saker, som filmer och tv-program. Denna attityd är otroligt viktig för den som idag vill studera teologi på riktigt - det går inte idag att bara vänta sig att man skall serveras en teologisk utbildning. Man måste själv vara aktiv. (Om detta är en bra eller dålig sak kan diskuteras - och diskuteras mycket i posmodern teologi).

Jag vill ännu uppmana er att gå in på moodle sidan och dels rösta på den bästa bloggen (ställningen är i detta nu delad) och fylla i feedbackformuläret som nu är öppet. Jag meddelar vem som vann i samband med att jag mailar era vitsord.

I övrigt vill jag bara tacka er - jag har lärt mig massor på denna kurs - vissa av de tänkare ni behandlat har jag bara läst flyktigt tidigare och jag har därför fått ut mycket av era tankar. Speciellt vill jag tacka Olav, Jussi, Jana, Margit och Juhani x2 som hängt med i hela detta block - det har varit en verklig förmån att få studera med er under dessa kurser. Jag hoppas vi stöter på varandra igen i framtiden - varför inte i TF:s korridorer?

Rösta fram den bästa bloggen!

Nu kan du gå in på moodle-sidan och rösta på den blogg du tycker bäst om - du får använda vilka kriterier du vill.

Kursen avslutas på söndag, och även om jag nu är klar med Mibank, så kommer jag ännu att kommentera lite och sammanfatta i början av nästa vecka, så kom gärna förbi och läs det.

Jag hoppas att det dyker upp ett feedback-formulär på moodle sidan också - använd gärna fältet för övriga kommentarer för att beskriva err upplevelse av denna kurs upplägg (fri litteratur och bloggar). Om formuläret inte dyker upp, så kan ni också kommentera här eller direkt till mig per e-post.

Milbanks tes 42

Jag skall resa bort imorgon, så jag måste ta den sista tesen nu.

Skapelsen befinns alltid vara en given "ordning", men stadd i utveckling. Som Guds gåva tillhör skapelsen också Gud, den är i Gud (tillsammans med oändligheten av alla artikulationer som kan finnas) som logos. Men befintiliga harmonier, befintiliga "utsträckningar" av tid och rum, ger ständigt upphov till nya "intentioner", till Andens förehavanden för att främja kreativa uttryck, nya temporala undersökningar av skapelse ex nihilo, som människor högst medvetet deltar i.

Detta sammanfattar vad Milbank velat komma fram till i denna lilla sammanfattning av den kristna teologin. Guds ordning är inte statisk utan levande, den omformas ständigt i nya harmonier, precis som ett musikstycke som ständigt förändras. Denna dynamik möjligörs av Guds treenighet - för att pressa bilden lite kunde man säga att musik kräver att det finns ljud (fadern) ett tonsystem (sonen som logos) och en kreativitet i användandet av dessa toner (Anden). Vi människor deltar i detta skapande, som är ex nihilo efter som det är Guds skapande vi deltar i. Detta säger förstås en hel del om betydelsen av mänskligt skapande, men den poäng Milbank vill göra är just att vårt skapande sker som ett deltagande i Gudsskapande, det är inte skillt från Gud.

Det sätt på vilket erkännandet av en transcendent/ontologisk möjlighet till "deltagande" gestaltas sker just i tilliten att vi ständigt kan se det estetiskt "rätta" tillägget, när det uppstår, i våra lingvistiska och symboliska skapelser (som med sitt specifika innehåll är ett kriterium för att kunna godkänna oss själva). Och så översätts för oss "tro på den treeniga Guden".

Här landar vi alltså: i en slags utsaga om vad det är att tro på den treeniga Guden. Att tro är att delta i detta ständiga skapande, att lära sig känna igen de rätta tonerna som bidrar till att försköna harmonin - och att finns sitt eget värde i denna förmåga. Så det Milbank talar om är givetvis inte bara det vi vanligen tänker på med kreativitet -utan hela det sätt vi lever våra liv. Om man vill formulera det som en uppfodran, vilket Milbank inte gör: Lever du ditt liv så att du bidrar till skönheten i Guds skapelse? I så fall är du "i" Gud. Men kanske också tvärtom - men då får man vara försiktig så man inte tar det som en utväg för att bortse från det Milbank sagt: Lever du i gemenskap med Gud - då bidrar du till skapelsens skönhet.

Milbanks tes 41

Citerar tesen i dess helhet.

"Vägen", som är frälsande, är bara den följdriktiga skapelsehändelsen. Det är därför Augustinus har rätt när han tänker att den "ekonomiska" trinitariska serien som utgörs av Fadersrösten - Kristus - Kyrkan för oss avslöjar en trinitarisk ontologi som tillåter oss att beskriva den universella mänskliga händelsen i och genom tiden. I denna framställning av deltagande i treenigheten (framställd som "treeniga spår" i själen) upprätthålls den historiska förmedlingen av treenigheten mer av Augustinus än av andra, just eftersom han gör denna process till den metahistoriska kontexten för all historisk verklighet, och så klokt och nödvändigtvis skymmer dess singularitet: den är inte bara en enda uppenbarelsehändelse inom en ordning som egentligen är fullkomligt annorlunda.

Milbanks ärende i denna tes är att argumentera mot ett vanligt påstående att Augustinus treenighetslära är bristfällig eftersom han närmast skulle se treenigheten som ett återkommande mönster t.ex. i människosjälen. I motsats till detta menar Milbank (och jag tror han har rätt) att Treenighetsläran för Augustinus helt enkelt uttrycker något om hur allt varande är uppbygt och hur historien fungerar, så att allt som händer läses i ett trinitariskt perspektiv. Guds treenighet innebär att allt Gud gör och skapar är färgat av denna treenighet. Därför är Kyrkan, förstådd så som Milbank besktivit den i de föregående teserna, en naturlig fortsättning på Guds skapande.

Milbanks tes 40

Det är för frestande att idag börja i den lätta ändan av dagens långa tes:

Debatter om uppståndelsens historicitet med "liberala versus konservativa" och så vidare har ingen plats i postmodern teologi.

Kanske man kunde säga att hela orsaken till att den kurs överhuvudtaget existerar finns i detta löfte. Men hur kom vi hit?

Som vi har sett innebär treenighetsläran för Milbank "inklusionen av det tolkande svaret" i kristendomens Gudsbild. Detta tolkande är "vägen" som är en gemenskap, kyrkan. Fortsättningsvis vänder sig Milbank mot en teologi som försöker fånga in Gud och sätta Gud på formel. Eftesom vägen är en gemenskap

[finns det] en historisk Kristushändelse inte bara som en avbild av Fadern, utan också som en relation till Fadern, vilken är osynlig och verkligen bara "föreställd" i språket, som enbart kan göras närvarande som relaitioner inom kyrkan och som inkluderar dess "ursprungliga" relation till Jesus i hans egen relation med den traditionella föreställningen om en Fader-Gud.

I Kristi död och uppståndelse etc. är det inte bara så att vi som psalmen säger "ser vi vem Gud är". Det är därutöver så att vi genom denna händelse i historien har en relation med Gud, som vi språkligt bara kan beskriva, men i verkliga relationer kan upprepa och bindas samman i inom Kyrkan, eftersom Kyrkan är fortsättningen på den gemenskap som lärjungarna hade med Jesus.

Att gå "vägen" är att rikta in sina begär så att man blir en del av det "konstverk" som är denna fullkomliga gemenskap med Gud, en "kontinuerlig muslialisk serie".

Följaktligen är Kristus vägen, men det är också Kyrkan, och båda är "verkliga" som kulturella "meningshändelser".

Poängen är alltså inte att diskutera Kristi uppståndelse som en historisk händelse. Eftersom kyrkan finns har Kristus uppstått (på något vis), annars är Kyrkan obegriplig. Därför är både den liberala och den konservativa positionen ett misstförstånd av kristen historiesyn.

Milbanks tes 39

"Vägen" är inte teoretiskt känd utan måste konstitueras genom omdömet i den upprepade kontruktionen och iakttagandet av exempel, vilka inte kan bli bokstavligt imiterade om de skall bli genuint "upprepade".

Denna första mening i dagens långa tes innehåller två poänger. För det första att vägen inte är teoretiskt känd. Det vill säga, kristendomen kan inte reduceras till en teori om vare sig verkligheten, Gud eller människan. Kristendomen är något pågående som vi gör, inte något vi primärt tänker. I stället är den ett upprepande (en Derrida-laddad term) av de förebilder som "gått vägen före oss", och detta är den andra poängen - det går inte att exakt imitera, det vore att förfalska - jämför med en konstnär som gör en kopia av en annan konstnärs verk - en förfalskning, med en som gör en tolkning, låter sig inspireras - det senare fallet kan vara en sann upprepning.

Så vad betyder det att "upprepa" Kristus? Milbank säger att Kristus som grundare av kyrkan inte bara är den som först gått vägen, utan också

kyrkans fullt realiserade kollektiva karaktär som ännu skall komma, och han kommer själv att innefatta all kosmisk verklighet.

(Kosmisk har new-age-övertoner på svenska - Milbank använder det helt enkelt i sin grekiska betydelse: allt som är skapat.)

Igen gör alltså Milbank rörelsen bort från det indivudella mot det kyrkliga - det är kyrkan i sin eskatologiska fullkomning som upprepar Kristi liv. Milbank beskriver det som ett mönster - vi individer spelar en roll att bidra till att Kyrkan upprepar det mönster som finns i Jesu liv.

Korrespondensen mellan Kristus och Gud, eller logos identitet med hela hans "livsmönster" (vilket är vad persona verkligen inbegriper, inte något fysiskt "element"), blir bara begriplig inom den större kontexten av den kyrkliga "vägens" korrespondens med Gud.

Alltså: Det "gemensamma" mellan Fadern och Sonen i treenigheten, och det "gemensamma" mellan gudomligt och mänskligt i Kristus, motsvarar det "gemensamma" mellan Gud och Kyrkan. Ingen enskilld individ kan bli så lik Gud. Och här gör Millbank en viktig poäng om kristen människosyn:

För våra livs "mönster" eller "sammanhang" tillhör aldrig oss själva, de "fullbordas" inte vid vår död, utan kan upprepas, och till och med förverkligas mer fullkomligt, av andra. Detta är i högsta grad sant för ett mönster som anses vara kanoniskt normativt, som eskatologiskt sammanfallande med allas våra identiteter, såsom allomfattande möjligt att upprepa och därmed som "gudomligt".

Som de säger i Fight Club: "You're not a precious little snowflake". Människans högsta värdighet består inte i hennes individuella unikhet - vilket är vad vår kultur säger oss - utan i vår förmåga att upprepa detta livsmönster och därmed bli del av ett större mönster: kyrkan som är lik Gud.

Milbanks tes 38

Allt begär är gott så länge det är ett otåligt begär (ett begär efter mer) som drivs av oändlig brist, "målets" dragningskraft.

I dagens tes behandlar Milbank närmare Augustinus syn på begär, och passar på att korrigera ett av de mest problematiska misstagen i modern protestantisk teologi, den förmenta skillnaden mellan "eros" och "agape". Eros-kärlek beskrivs då som begärande kärlek, kärlek som motiveras av något i den man älskar; Agape-kärlek som givande kärlek som inte alls är beroende av några egenskaper hos den so älskas. Denna tes formulerades på 30-talet av den svenska lundateologen Anders Nygren och fick så stor genomslagskraft att den än idag förekommer i vigseltal i hela den protestantiska världen. Tyvär är idén helt åt skogen.

OK, där finns ett korn av sanning: Den kristna kärleken är annorlunda än den grekiska som hade ett element av att vilja äga som är frånvarande i den kristna tanken. Men att ur det göra en skillnad mellan eros och agape är helt fel. I NT nämns inte eros, utan agapo (älska) och agape (kärlek) används om alla former av kärlek, både dålig och bra. Till exempel står det att "fariseerna älskar att ha de bästa platserna i synagogan" Ordet är agapein och uttrycker väl just det Nygren menar eros står för.

Men det är inte bara ett semantiskt problem. Tanken är förstås att Guds kärlek är agape-kärlek, och att det är ett uttryck för Guds nåd att den inte är beroende av vår godhet. Mycket Lutherskt. Problemet är att verkligt existerande kärlek bland människor alltid innehåller ett element av begär, och därmed blir klassad som dålig kärlek.

Eftersom den tidiga kyrkan inte hade någon sådan här modern avsky mot begär tvingades Nygren beskriva hela den tidiga kyrkan (med undantag för Irenaeus) som mer eller mindre avfallen - den hade ersatt det kristna agape-motivet med det hedniska eros-motivet, eller i Augustinus fall, skapat en syntes av dem. Först med Luther gör det sanna kristna agape-motivet comeback.

Augustinus tänker givetvis inte alls i dessa termer. För honom är inte begär per definition onda utan frågan är hur våra begär är riktade och formade. Som Milbank skriver:

För Augustinus går kristendomen utöver detta genom att förena "målet" med "vägen", vilket betyder en ständigt pågående historisk bedömning av begäret som välordnat, inte bara med hänsyn till oändlig njutning, utan också genom ett särskillt selektivt mönster av begränsad använding.

I vårt begär, som då det är välordnat är riktat mot Gud själv, är Gud själv aktiv som den som drar oss till sig. ("målets dragningskraft"). Att vi alldrig blir tillfredställda - alltid vill ha mer av Gud, är det som man menar med deus semper major, Gud är alltid större.

För att beskriva de välordnade begären återvänder Milbank till bilden av musik:

Eros lämpliga förkärlek, de "rätta harmonierna" inom en musikalisk sekvens, svarar ensamt för att denna sekvens "fortsätter" mot det oändliga målet.

Hurudan musik Augustinus tänkte på vet jag inte, och jag misstänker att Milbank har klassisk musik i tanken, men jag tänker på hur det fungerar när jag "jammar" i mitt band, dvs improviserar. Så länge vi håller oss till en tonart, och en viss ackordföljd kan vi improvisera och hålla på "för evigt" (titta, jag börjar använda citationstecken som Milbank). Vårt spelande är ordnat, därför uppstår harmoni. Om någon av oss bara följde sin egen spontana vilja och spelade noter som inte passade ihop skulle det hela bryta samman.

Milbanks tes 37

Milbanks tankar blir allt mer komplexa, och det börjar vara svårt att upprätthålla det korta formatet och ändå uttrycka något väsentligt. Kontexten för dagens tes är en omfattande diskussion kring människosyn som kontrasterar den grekiska och i modeniteten förhärskande tanken att människan är en framför allt tänkande varelse (Jag tänker därför är jag) mot en kristen/Augustinsk syn som säger att människan framför allt är en begärande varelse (Jag älskar, därför är jag). Milbank pekar på att detta har trinitariska implikationer.

Medvetandet är bara upplyst av det gudomliga logos om också vår "föreliggande" [preceeding] energi och våra "frambrytande" [emergent] begär korresponderar mot Fadern respektive Anden.

I tes 36 konstaterade vi att kunskap för Augustinus är en process där Gud upplyser vårt sinne. Detta är alltså något som sker trinitariskt.

Vi vet vad vi vill veta och trots att allt begär är "välinformerat" begär formar begäret sanningen bortom varje logisk ordnings omedelbara implikationer, och återger så ett kristet logos som ett fortlöpande verk såväl som en "konstnärlig" process.

Krånglig översättning igen. Poängen är det som Milbank säger först - vi vet det vi vill veta, dvs begär föregår kunskap. Begär är visserligen inga kaoskrafter utan påverkade av vår kunskap, så att det finns en växelverkan mellan begär och kunskap, men det är ändå våra begär som formar sanningen, i en process som är konstnärlig. Detta är alltså Augstinus tankar, och Milbank visar att de sammanfaller med den mera uppluckrade synen på sanning som förekommer i det postmoderna. Till sist ytterligare en av Augustinus grundtankar:

Om allt som "är" dessutom är gott och sant kan ingen positiv verklighet vara falsk some ett "misstag", eller som "icke-korrespondens", utan bara falsk enbart som en bristfällig närvaro som inbegriper bristen i ett olämpligt begär. Det är alltså begäret, inte grekisk "kunskap", som förmedlar verkligheten till oss.

När något är falskt handlar det alltså om att något inte i tillräckligt hög grad är upplyst av den treenige Guden, vilket alltså inte bottnar i ett missförstånd eller något språkligt misstag, utan i ett begär som är fel riktat. Vi har alla begär och de är alltid på, men de kan vara riktade på olika saker - om man hårddrar det, antingen på oss själva eller på Gud. Falskhet handlar om missriktade begär, inte om att våra begrepp inte korresponderar med verkligheten. Om vi inte förmår förhålla oss till verkligheten på ett sätt som är sant beror det på att vi begär fel, inte tänker fel.

Milbanks tes 36

Vi börjar komma in på slutrakan på den här kursen - det gäller nu för er att välja vilka tänkare ni ännu vill hinna bekanta er med, gärna på grundval av andra deltagares inlägg. Kom också ihåg att ni skall rösta fram den bästa bloggen - vi återkommer till det efter Påsk.

I Milbanks artikel är slutrakan ett motlut - själv har jag fallit av någonstans här när jag läst den tidigare, vi skall se om det går bättre den här gången.

Milbank beskriver Augustinus psykologi, i termer som jag associerar med Deleuze, Badiou och det gänget, som jag alltså inte läst. Målet är treenighetsläran. Jag har bara läst knappt halva Guds Stad (jag tar mig igenom den långsamt), så min kännedom om Augustinus är inte heller den bästa, men jag gör så gott jag kan med vad jag har. Början är i alla fall rätt klar.

Det mänskliga medvetandet "korresponderar" inte med verkligheten, utan uppkommer i en process som ger upphov till "betydelseeffekter".

Alltså i motsats till den moderna bildteorin är människans medvetande inte ett avbildande av en verklighet "där ute", utan medvetandet uppkommer i sinnets möte med verkligheten, upplevd som meningsfull. Enligt Augustinus är detta är sätt som Gud verkar vi världen, ett eko av Faderns skaparkraft.

När vi formulerar denna mening gör vi den till en del av språket är detta en "sanningshändelse". Sanning är alltså nåt som "händer" oss, inte en korrespondans mellan utsaga och verklighet. Tänk igenom detta en stund - det är en idag populär ståndpunkt som jag känner en viss attraktion till. Hos Augustinus är vårt beskrivande av verkligheten alltså inte ett beskrivande av något som finns där före vi beskriver det, utan det handlar om en process där Gud "upplyser" oss, där

kunskapen "kommer till ytan" som en lärandeprocess, vilken är sann om den är gudomligt "upplyst" - den är inte en kunskap om ett objekt utanför den processen (Gud är denna process, i dess oändliga rikedom).

Milbanks tes 35

Dagens tes är extremt kryptisk, Milbank hänvisar till Deleuze som jag inte läst, så jag vet inte riktigt vad jag ska säga...

"Att vara Treenighetens avbild" betyder att "människor" är ögonblick av särskilt intensiv och adaptiv "återerinring" i den temporala processen, även om en sådan återerinring är grundläggande för den temporala processen i sig. Ett närvarande ögonblick "är" i sitt upprepande kvarhållande av det förgångna, men i denna "hågkomst" undflyr det på en nivå det temporala kontinuumet och slutar som en "betydelse" som har en fri förmåga till anpassning och utbredning.

Alla ord inom citat är referenser till begrepp hos Deleuze utom det första som kommer från Augustinus, så när man inte känner till det innehåll Deleuze sätter i dessa begrepp är det svårt att förstå vad som är meningen här. Så vitt jag förstår det säger Milbank helt enkelt att människan i sin förmåga att minnas (som Milbank varit inne på) utgör en avbild av Gud som treenig som beskriven i tes 33. Det här är en grundläggande Augustiniansk poäng, att människan i sitt själsliv liknar treenigheten. Den andra meninginen säger, tror jag, att vi använder sådan minnen för att ge sådant som händer mening, oberoende när det händer...

Lite lost här, kanske bra att även läraren på kursen gör denna erfarenhet... ;)

Milbanks tes 34

Gud som treenighet är följaktligen själv gemenskap, till och med en "gemenskap i förändring" [community in process], oändligt förverkligad, bortom varje fattbar motsättning mellan "fullkomlig aktualitet" och "fullkomlig potentialitet". En trinitarisk ontologi kan därför vara en differentiell ontologi på ett sätt som överträffar den aristoteliska actus purus.

Den första delen av denna tes är ganska klar, men mycket viktig. Allt det tal om gemenskap som har föregått denna tes för alltså fram till denna tanke, att Gud själv är gemenskap. Och en gemenskap som är levande, inte en statisk, teoretisk gemenskap. Sedan börjar Milbank polemisera med Aristoteles - eller snarare den teologi som bygger på honom, snarare än på Augustinus.

Detta är numera trinitariskt allmängods, och inte unikt för Milbank. Han har emellertid mycket mera att säga om treenigheten.

Milbanks tes 33

Idag måste jag ge en egen översättning - jag undrar om det eventuellt är så att den svenska översättningen i boken går tillbaka på en tidigare version av Milbanks artikel.

Treenighetsläran utrycker tron at Gud är, "i sig själv", även om han också negativt går utöver detta, i kontinuitet med hur vi har föreställt oss att han förhåller sig till mänsklighetens historia. Här föreställer vi oss att talat en gång ett Ord, som förenar alla andra ord, och att han kontinuerligt åstadkommer en yttersta förening av alla andra ord genom att artikulera ett mångfaldigt svar på detta ena Ord.

Om vi översätter "tillbaka" till mera traditionellt språk, Gud Fadern uttalar sitt skapande Ord och världen blir till. Detta skaparord är Gud Son, som blir människa, och sammanfattar allt som skapat är i sig själv i Guds Ord, logos. Han grundar Kyrkan, som i den Helige Andes enhet formulerar en mängd olika svar på detta ord.

Här finns alltså två "skillnader" som Milbank uttrycker det, dels mellan Gud som uttalar Ordet, och Ordet självt, mellan Fadern och Sonen; dels den mellan Ordet som blev uttalat, och tolkningen av detta Ord, dvs. en skillnad mellan Sonen och Anden. Denna andra skillnad är nödvändig, annars skulle vi tänka oss Gud som en enskilld individ, ungefär som en människa som kan agera, och vars handlande går tillbaka på ett förnuft. Men det att även tolkandet av denna handling ingår i Gud själv innebär att Gud inte är som en människa (om en människa nu verkligen är sådan), utan något mycket mera dynamiskt, Någon som omfattar mycket mera än det en "person" kan åstadkomma.

Detta är nu abstrakt, Milbank förklarar vad det innebär i kommande teser. Stay tuned!

Milbanks tes 32

En konsekvens av det som sades i tes 31.

Om det onda i sanning övervunnits i den perfekta harmoni som genomsyrar Kristi liv i gemenskapen med sina efterföljare, liksom i denna gemenskaps språk om vilket vi erinrar oss, så innebär detta inte att vi härigenom besitter något slags gnosis, i betydelsen av en given formelartad visdom som vi måste recitera ellet magiskt åkalla. Tävrtom tillåter oss detta språk att undfly den dominerande verkan från mänskliga diskurser som utan undantag inordnar alla skillnader och nya tilldragelser i befintliga kategorier.

Alltså, det att kristendomen utgör ett språk, ett sätt att tala om verkligheten inklusive Gud, snarare än fasta formler som försöker beskriva verkligeheten, gör att kristendomen kan undvika den rigiditet som alla tankesystem leder till, där allt ordnas in till ett enhetligt mönster där skillnader tonas ner, och nya händelser inte blir begripliga.

Försoning betyder att förändringen tillåts flöda igen, att logos verkligen bara talar med sin verkliga avsikt i de ständigt nya formuleringarna av vårt svar. Den heliga Anden är förbunden med denna mångfald av gensvar. Men de formar alla den kontinuerliga entheten i Kristi kropp.

Milbanks tes 31

Nu skiftar Milbank bild, och börjar prata om kristendomen som ett språk i stället för en berättelse. Dessa är kompletterande bilder. Dagens tes i sin helhet:

I minnet av Kristus erhåller vi frälsningens språk, inte formler för hur vi skall använda det språket. Kyrkan måste på ett kreativt sätt skapa sitt eget gensvar till Kristus för det universella offer hon har att utföra. Detta är skälet till att det finns ett verk av Anden som kan särskiljas från Sonens, även om detta svar självt är idealt och oändligt uppfyllt inom själva gudomen.

Först vill jag påminna om att det offer Milbank här talar om är kyrkan som förverkligandet av en fullkomlig gemenskap (tes 24).

I övrigt börjar Milbank nu på allvar ta sig an treenighetsläran. Den första distinktionen är viktig. Evageliet ger oss ett språk, ett sätt att tala om frälsningen, det säger oss inte vad vi skall säga. Kyrkans tal om Gud kan alltså inte reduceras till att återberätta bibeln, utan att använda dessa berättelser för att tala om Gud i den tid hon lever i. Men språker som bild är nog vidare här, det innefattar allt kyrkan gör. Allt detta blir ett språk på vilket kyrkan svarar Kristus.

Men det här är inte en ren dialog, där Gud talar först och människorna svarar sedan. Gud är delaktig även i kyrkans gensvar, i den Helige Andes närvaro.

Milbanks tes 30

Milbank fortsätter diskutera inkarnationsläran. Jag måste ärligt säga att denna tes är rätt vag för mig, men det kanske beror på att det han försöker uttrycka inte är lätt att uttrycka i ord.

[Inkarnationslärans] verkliga bekräftande ligger i att den tillåter oss att föreställa oss en fridfull, fullkomligt barmhärtig Gud som inte kan tvinga oss men ändå inte kan släppa taget om oss.

Detta är en vacker beskrivning av den kristna gudsbilden, men sambandet förblir mig lite oklart. Någon annan som har förslag? Den sista delen i tesen är klarare.

Likaså genom att föra oss tillbaka mot berättelsen, genom att blinda oss till tillfälligheternas spel, antyder den att gudomlig godhet inte är någon allmän avsikt, utan alltid något som antar en mycket specifik "form", något som är omöjligt att skilja från estetisk harmoni.

Väldigt fri översättning igen. "Also, by returning us to the narrative, by tying us to contingency, it suggests that divine goodness is no generalized intention". Det att Gud blev människa innebär att vi för att tala om Gud hela tiden förs tillbaka till berättelsen om Jesus och därmed till livet i hela dess oberäknelighet - teologin kan inte vara en metafysisk teoribildning utan historia, kött och blod. Guds godhet är inte vad som helst "gott" det är denna specifika handling med mänskligheten. Och denna specifika berättelse om hur Gud handlar med sin värld uttrycker en harmonisk skönhet som vida överstiger t.ex. en sekulär berättelse om världen.

Milbanks tes 28 och 29

Igen två teser som hör ihop.

Milbank diskuterar nu inkarnationens betydelse, dvs att Gud blev människa.

Uppståndelsen handlar om det vardagligas varaktighet och läran om inkarnationen placerar Gud i det vardagliga, även om det handlar om en "förhärligad" vardaglighet.

Det vardagliga låter lite för specifikt, engelskan har helt enkelt "the ordinary", det vanliga. Det innebär, bland mycket annat, att vi inte kan tänka oss tro som en flykt från det vanliga livet, utan Att Gud är i det vanliga. Enligt Milbank innebär inkarnationsläran en kritik av olika försök att "metafysiskt formulera den gudomliga fullkomligheten".

Man kan göra klumpiga försök men slutligen liknar Guds fullkomlighet mest detta enskilda liv, som i historien nästan förlorats ur sikte.

Att försöka på ett teoretisk plan beskriva Gud kan aldrig lyckas, det är Jesu liv som är det bästa som kan åstadkommas. I tes 29 lägger Milbank till ännu en iaktagelse.

Gud går att finna allra mest i detta liv, igenkännbart som likt vårt eget, samtidigt erkänt som unikt "annorlunda", eftersom vi förstår det som dömande över alla andra liv.

Samtidigt som vi kan se att Jesus var en människa som vi, som åt och drack, älskade, grät, led och dog, är det också radikalt annorlunda eftersom kyrkan uppfattar att det är enligt detta liv som alla andra liv skall bedömas.

Milbanks tes 26 och 27

Jag behandlar dessa två tillsammans för annars blir det missförstånd.

Millbank ställer frågan vad det betyder att uppståndelsen är en del av det minne kyrkan bevarar av Jesu liv. En vanlig idé bland kristna är att uppståndelsen är ett bevis för att Jesus var Gud. Milbank är inte övertygad.

Och inga särdelse goda "bevis" återstår, blott ett upptecknande av några starkt vidhållna personliga vittnesmål. Vad vi har är minnet av en gemenskap, av "vardagliga" samtal, av ätande och drickande, som skall fortskriva bortom döden. Utan detta element skulle vi knappast ha något minne av ett tillstånd av "fullkomlig" gemenskap, eftersom sådan vanligen förhindras av naturens krafter som vi känner dem, i synnerhet döden.

Alltså: Den kristna idén om naturen är större än verkligheten. Den begränsas inte av "realiteter". Det här skulle lätt kunna (miss)förstås som ren idealism, en flykt från verkligheten. Det kunde också (miss)förstås som att uppståndelsen blir en fiktion som uttrycker en vacker tanke. Det är emellertid inte det Milbank menar. Tes 27:

Att minnas uppståndelsen, att hoppas på den universella uppståndelsen, är en "politisk" handling, ty det innebär det yttersta avvisandet av alla negationer av gemenskap. Vi förväntar oss den försonande återkomsten av alla dem som dött: de oskyldiga, de skyldiga, det förtryckta och förtryckarna.

Milbank knyter tillbaka till om kristendomen som vägran att exkludera för att skapa gemenskap. Att tro på Kristi uppståndelse är inte ett test på vår förmåga att tro på det osannolika utan ett sätt att förhålla sig till verkligheten - "politiskt" i betydelsen att det innebär ett väldigt speciellt sätt att se på hur gemenskap bör fungera. Kristendomen är inte "realistisk".

Milbanks tes 25

I en händelse som ser ut som en tanke diskuterar Milbank idag bibelsyn.

Kristendomen handlar primärt om detta hopp om gemenskap. Men den erbjuder mer än ett hopp. Den minns också den fullkomliga gemenskapen som en gång exemplifierades på Galileiska sjöns stränder.

På vilket sätt minns kristendomen detta och vilken roll spelar detta minne? Här är Milbank igen provocerande.

Vi äger ju inte några minnesfragment i stället för den uppståndne Kristi "verkliga närvaro" [eng. real presence], utan dessa fragment är den verkliga frälsande närvaron. (Patriks kursiveringar)

Alltså: Detta minne är inte som minnet efter en vän som dött, ett slags substitut (ok, den bilden haltar betänkligt men ni förstår vad jag menar). Kristus är verklig närvarande, på samma sätt som i nattvarden tycks Milbank mena, i Kyrkans läsning av bibeltexten. Det är denna närvaro som frälser oss. Hur?

Inom hela det traditionens nätverk som de hör hemma i förser de oss med ett nytt språk för gemenskap. Kristendomen hävdar att berättelserna om Kristus visar vad kärlek är - en svår och krävande praktik som kräver mer skärpa, stil och riktiga idiom än ett enkelt "välmenande". Vad vi här möter är logos, det äkta livets förlorade harmoniska mönster, som nu kan vinnas åter. (Milbanks kursiveringar)

Vad är det som behövs för att gemenskap skall kunna fungera? Räcker det med att man vill ha ett gemensamt liv? Att man älskar varandra? Knappast, även om det är vår tids romantiska myt, i bjärt kontrast med skillsmässostatistiken. Det som behövs är ett språk och sätta att hantera konflikter, en idé om hur man som människa bör vara för att gemenskapen skall fungera. Allt detta menar Milbank att kyrkan hittar i Bibeln, i de "minnesfragment" av Jesu liv som där finns bevarade. Här kommer Milbank mycket nära Hauerwas, som ju är en av Milbanks influenser.

Milbanks tes 24

Dagens tes är viktig, för den kopplar ihop Kristi offer med individen och med kyrkan. Den "fråga som inte ställts" som tesen är ett svar på skulle kunna formuleras såhär: "OK, att Kristus dog för att Gud i sin kärlek tog ondskan på sig själv kan jag förstå, men vad har det att göra med mig och mitt liv?"

Enligt Milbank säger "den traditionella spekulationen" att

[f]ör den tidiga kristendomen står det dock klart att Gud lider av motsägelse till dess att var och tar på sig det offer som redan gjorts av Kristus.

(Engelskans "suffers a contradiction" har inte så mycket ton av lidande som i svenskan, det Milbank diskuterar är alltså inte frågan om Gud lider eller ej).

Denna koppling mellan Kristi offer och "mitt" kan emellertid förstås på olika sätt. Min uppfattning är att i moderniteten med dess individualism tenderar vi tolka detta i termer av att individen genom att tro på något vis blir delaktig i Kristi offer. Jag säger inte att detta är fel, men Milbank har en annan betoning, som jag tror är viktig.

"Inkarnationen" har följaktligen ingen betydelse annat än som "början", som grundandet av kyrkan, en ny sorts gemenskap av kärlek till nästan och av förlåtelse, som en plats för att göra detta offer möjligt. För Augustinus är det kyrkan som är det adekvata offret till Gud, med andra ord förverkligandet av en fullkomlig gemenskap. Inkarnationens och korsets centrala plats motsäger inte på något sätt sanningen att frälsningens viktigaste element är skapandet av en fullkomlig gemenskap.

Så vi återkommer alltså till Milbanks tanke om kyrkan som en annorlunda gemenskap. I den förståelse som jag skissade upp ovan tänker man ofta kyrkan som närmast sekundär, som den plats där individen får hjälp att tro. Men enligt Milbank, och Augustinus, är det alltså kyrkan själv, gemenskapen, som är det viktig, medan individen är sekundär (inte det samma som oviktig). Det är alltså inte genom att individen "tror" som hon blir delaktig i Kristi offer, utan genom att hon blir en del av en gemenskap som tror tillsammans.

Milbanks tes 23

Lång och krånglig text idag. Milbank gör en teoretisk utvikning där han diskuterar hur postmodern teologi arbetar, samtidigt som han för vidare tanken om Jesu lidande och kyrkans lidande från tes 22.

Först talet om spekulation. Milbank säger på sant augustinskt vis (kom ihåg rubriken på hela artikeln "postmodern kritisk augistinianism":

Ondskan kan inte fullt ut betrakta sig själv som ond, varför bara det obefläckade goda, Gud själv, fullt ut kan drabbas av ondska - inte i evigheten, som är bortom allt lidande, men i den mänskliga skapelsen. Därav nödvändigheten av deus homo.

Milbank säger att denna tanke om orsaken till att Gud blev människa, som också visar på Milbanks tydliga platonska orientering, är en spekulation, "en teoretisk komponent som ett postmodernt angreppssätt kan erkänna faktiskt 'lyfter sig' från de narrativa källorna". Idén att endast Gud som det totalt goda är det ända som verkligen kan drabbas av det onda helt och hållet, och bara om Gud blir människa, finns inte direkt i bibeln, men "blir ändå autentiskt genom själva djupet i den bild av Gud som blir resultatet".

Milbank för alltså in ett estetiskt argument för den klassiska teologins giltighet, ett mycket postmodernt drag. Kort sagt: kristendomen är sann för att den är så vacker. Den är en spekulation, men en mycket vacker sådan. Det postmoderna här består i ett ifrågasättande av det exklusiva moderna sanningsbegreppet, som bygger på en korrespondens mellan språket och verkligheten. Här knyter postmodernismen an till antikens syn som betonade vikten av de tre "trancendentalerna" sanning, godhet och skönhet, och sambandet dem emellan.

Milbank gör sedan ytterligare en eller två postmoderna poänger, beroende på hur man ser det.

En postmodern angreppsvinkel måste dock samtidigt [som den ser värdet i det estetiskt tilltalande] göra rättvisa åt den narrativa, praktiska, sociala nivån än vad som tidigare varit fallet.

Jag har i mina föreläsningar bland annat lyft fram modernitetens ide om kristendomen som själens frälsning som ett exempel på detta drag i moderniteten som det postmoderna kan hjälpa oss gå bortom. Milbank lyfter fram synen på Jesus.

Men om vi erkänner Jesu lidandes fullkomliga natur kan detta bara betyda att det är mer närvarande 'på utsidan', i hans handlingar och ord, och också i de ord andra använder och som utgör skildringen av Kristus. Det är bara den Kristus som är skildrad och tolkad som frälser oss, och denna förmedling döljer inte någon mera ursprunglig, 'av sig själv närvarande' Kristus - en sådan Kristus skulle bara vara en asocial vålnad.

Det här är alltså den postmoderna kritiken av det autonoma subjektet applicerad på Kristus. Inte heller han hade någon personlighet "i sig" skilld från de relationer han ingick i, de handlingar han utförde, de människor han hjälpte. Det är just dessa bilder, tolkade av de som följde honom som "är" Kristus. Det moderna projektet att nå bakom texten till den sanne Jesus kan inte lyckas för det finns inget där.

Den sista poängen Milbank gör i denna tes (varför klämmer han in allt detta i samma text?) är öppenheten i allt teologiskt tal och handlande. Eftersom det ovanstående gäller om Jesus är varken den kristna praktiken, eller teologin som tolkar denna, den slutgiltiga sanningen om Gud, utan just en spekulation.

Ingenting rättfärdiga denna spekulation utom den själv och sättet på vilken den berikar de berättade historierna och intensifierar den uppfattade betydelsen av kristen praktik.

Det här kunde uppfattas som ren pragmatism - det är sant för att det fungerar. Men det är inte riktigt så. Tanken är att berättelsen och praktiken faktiskt är verkligheten själv inte en beskrivning av den, se tes nummer tre.

Milbanks tes 22

Här vill Milbank tillbakavisa ett vanligt missförstånd kring Jesu offerdöd.

Självklart handlar det inte här om ett blodsoffer till Gud. Korset föregås av förkunnandet av gudsriket. Kristus erbjuder i sanning gudsriket åt mänskligheten och korset är följden av att människan avvisar erbjudandet.

Dethär visar enligt Milbank vad "synd" innerst inne handlar om, att avvisa detta erbjudande, att "vägra ta emot Guds kärlek". Dessutom visar Kristi död vad ondska är, nämligen något meningslöst, obegripligt. Det finns ingen poäng med Jesu död.

Här introducerar Milbank ett viktigt begrepp som han fortsätter använda framöver. Han säger att detta tal är en "spekulation" inom teologin. Vad han menar är att detta tal inte bygger på något fast utan logiskt utan är del av en berättelse som bedöms med andra kriterier. Vilka skall vi återkomma till.

Milbanks tes 21

Kort tes idag:

I en värld som domineras av ondska och våld är självuppoffring för Gud och andra oundvikligen behäftad med lidande. Detta är skälet till att Kristi fullkomliga självuppoffring för Gud i sin kärna inrymmer lidande.

Det här torde vara ganska klart, även om det förstås får en att fundera på vad det betyder att vara kristen idag - mitt lidande för Gud har varit rätt begränsat. Men det viktiga här är förstås kopplingen mellan den troendes självuppoffrande och Kristus.

Milbanks tes 20

Citerar texten i sin helhet.

Under denna nomadhistorias lopp förvandlas också offret. I kristendomen slutligen framställs Gud som om han endast bad oss att offra vår egen fria vilja, i ett återgäldande av kärlek till honom. Det handlar inte längre alls om någon självdestruktion eller självklyvnad, utan snarare om ett självförverkligande, ett offer som samtidigt är vårt mottagande av varats fullhet. Det handlar om att ta emot Gud: om "gudomliggörelse".

("varat" borde igen vara med stor bokstav)

Nu kom vi in på knepigare ämnen. Jag antar att många idag skulle säga att, ok, klart att det är bättre än att offra djur och människor, men att "offra sin fria vilja" låter också ganska otrevligt... Milbanks kommer att fördjupa detta framöver, men här är kristendomen nog benhård. Det sanna livet så som kristendomen förstår det - Varats fullhet, frälsningen, gudomliggörelsen, vad du än vill kalla den, nås bara genom att man offrar något av sig själv, det vill säga den aspekt av ens frihet som innebär möjligheten att vända sig bort från Gud.

Att detta inte är något lätt eller okomplicerat blir klart i följande teser.

Milbanks tes 19

Idag bara ett förtydligande av det Milbank sade i tes 18. Det finns ett samband mellan förmodern religion och postmodernism, ett slagt dialektiskt förhållande, i syn på våld och exkluderandet av den andre. Här är bibeln på en annan linje då mani den kan

spåra den långsamma utvecklingen av ett motstånd mot den våldsfaktor som är utmärkande för alla mänskliga normer. Bibeln övertar gradvis syndabockens roll och börjar fördöma all hämnd mot dem som i första ledet våldsamt uteslutit sina bröder (Guds beskydd av Kain).

Här är Milbank otydlig, han skriver "It [the Bible) gradually takes the part of the scapegoat". Jag undrar om det inte bör tolkas som att "den gradvis ställer sig på syndabockens sida", snarare än den översättning Lindsten ger, som är obegriplig.

Som ni förstår är detta resonemang en inledning till en Kristologi, som Milbank utför i dialog med en omfattande postmodern diskussion kring offer och just syndabocken.

Milbanks tes 18

Den form av dualism som Milbank beskrev i den förra tes mellan kaos och ordning, beskrivs som hednisk och förmodern. Nu pekar han på ett samband mellan den typ av förmodern hedendom och postmodern hedendom (många postmodernister tänker sig vara nya hedningar), men här finns en skillnad. I postmodernismen dekonstrueras denna skillnad mellan harmoni och kaos genom att man pekar på något mera grundläggande som föregår både lugnet innanför och kaoset utanför.

Eftersom kristendomen inte tror på denna dualism är den inte möjlig att dekontruera på detta sätt.

(Håll ut, det här börjar betyda något så småningom!) :)

Milbanks tes 17

Direkt fortsättning på föregående. "Syndabockens" logik är inte den mångfalld av skillnader som Milbank förknippar med kyrkan utan dualistisk: det inkluderade och det exkluderade. Och så länge något är exkluderat finns det hela tiden nya konflikter "utanför stadsmurarna". Detta kallar Milbank för en traditionell typ av våld. Rättslig monoteism (legal monotheism) är fångat i ett sådant tänkande, och Kristendomen missförstår sig ofta som just en sådan rättslig monoteism, men tydligt exkluderande natur.

Men kristendomen motsäger sig alla former av våld.

[D]et förmoderna våldet i form av lagen, det moderna våldet i form av normer och subjektiva "rättigheter" liksom det postmoderna våldet som är total avsaknad av normer.

Milbank menar att man i Bibeln ser ett gradvis avståndstagande från dessa typer av dualistiskt våld. Kristendomens tro på skapelse ur intet emotsäger den bild av verkligheten som bygger på ett ordnat "innanför" mot ett kaos "utanför" i konflikt med Gud. Enligt kristen skapelsetro finns det inget utanför. Men om man skall hålla sig till en strikt monoteism blir även detta problematiskt eftersom Gud då blir självtillräcklig, utan öppenhet för den andre och därmed utan kärlek. Så pekar Milbank framåt mot treenighetsläran.

Milbank tes 16

Nu inleder Milbank en ny tråd, där han utvecklar tanken om kristendomen som en anti-våldspraktik, genom att undersöka synen på offer. Tankeräckan leder så småningom fram till en diskussion kring Jesu frälsargärning.

I denna tes har Milbank egentligen inte någon poäng utan inleder bara resonemanget genom en religionshistorisk beskrivning av "syndabockstemat" som alltså finns i många religioner. Tanken att gemenskapens skuld överförs på något (ursprungligen en människa -> människoofffer) som sedan offras/exkluderas för att gemenskapen skall hållas ren. Även om människooffer försvinner tidigt ur de flesta religioner finns tanken kvar att de som stupar i heliga krig utför en sådan funktion. Också "den rena asketiska själen som blivit likgiltig inför störande sinnesrörelser" kopplar Milbank in här, jag är inte riktigt på det klara med varför, det kanske visar sig senare.

Milbanks tes 15

Denna tes är antagligen det bästa Milbank har skrivit, så jag citerar den i sin helhet fast den är ganska lång:

Ett sätt att försöka säkra freden är att dra gränser runt "detsamma" och utesluta "det andra"; att främja vissa praktiker och vägra erkänna alternativ. Detta kännetecknar de flesta statsformer och de flesta religioner. Men kyrkan har missförstått sig själv när den gör likadant. För poängen med att ersätta lagen [supersession of the law] är att ingenting som är verkligt positivt blir exkluderat - inte någon som helst skillnad - utan bara det negativa, det som förnekar och för bort från varat, eller, med andra ord, det våldsamma. Det är emellertid sant att kristna förnimmer ett våld som inte normalt erkänns som våld, nämlighen allt som hämmar en persons förmåga att älska och föreställa sig den gudomliga skönheten. Detta hämmande betraktas som att det har sitt ursprung i godtycke. Men det rör sig inte om någon egentlig exklusion; kristendomen skall inte dra gränser, och kyrkan är den paradoxen: en stad av nomader.

Meningen i mitten är igen svåröversatt, så här lyder originalet:

For the point of the supersession of the law is that nothing really positive is excluded - no difference whatsoever - but only the negative, that which denies and takes away from Being: in other words, the violent.

Milbank pekar i denna text på det som är utmärkande för de flesta mänskliga gemenskaper: att de skiljer på vi och dom. Även kristna gör ofta detta, men Milbank menar alltså att kyrkan missförstår sig själv när den gör så. Paulus tal om att Kristus är lagens slut tolkar Milbank alltså just som att det inte längre är möjligt att definiera gemenskapen så. Att ha gemenskap i Kristus, är inte att exkludera det som är utanför, för allting som verkligen finns till ("really positive") är Guds, som har skapat det. Det som finns utanför är endast det negativa, det destruktiva, det våldsamma, och här stöder sig Milbank på den definition av ondska som brukar tillskrivas Augustinus, dvs det onda är brist på det goda, i sig är det ingenting. Olycklit är att översättningen tappat bort den stora bokstaven på "varat" - den signalerar kopplingen mellan "Being" och Gud.
Så kristendomen är alltså en gemenskap som inte bygger på något våld, inte ens det våld som upprättandet av gränser mellan vi och dom innebär. (I motsats till Hauerwas är Milbank dock inte pacifist - hans tes är att i vissa situationer är det mera våldsamt att passivt betrakta våld utan att ingripa) Men för kristna är det också det en form av våld, att "hämma en persons förmåga att älska och föreställa sig den gudomliga skönheten". Detta är en typ av våld som är inbyggt i det sekulära - tänk på alla sekulära bortförklaringar av kärlekens om inners inne egoistisk, eller motiverad av rädsla eller bara en kemisk obalans i hjärnan osv. Sådant tänkande tar kyrkan avstånd från. Men det är inte avståndtagandet som sådant som definierar kyrkan utan just dess gränslöshet: en stad av nomader.

Den viktigaste implikationen av detta sätta att se på kyrkan är att kyrkan verkligen sviker sitt innersta väsen när den på olika sätt utesluter olika grupper av människor. Jag behöver säkert inte ge något exempel.

Milbanks tes 14

Det Milbank gör i denna artikel är alltså att skissa på en teologi som tar sin utgångspunkt i kyrkan, i stället för i ett teoretiskt resonemang kring Guds egenskaper eller människans natur. I denna tes pekar han på att Augustinus gör något liknande när för honom allt tal om Gud är "omöjlig att skilja från tanken på himmelriket, på ord och 'musikaliska lagar' som kommer från himmelriket".

Augustinus tal om två städer, den himmelska och den jordiska innebär just detta som Milbank har försökt redogöra för i de föregående teserna, att den himmelska staden är verklig fred, men närvarande i den fallna världen, och därmed aldrig helt skiljbar från den.

---

Och så får vi väl alla passa på att gratulera Jana vars tystnad på denna kurs har fått sin lyckliga förklaring!

Milbanks tes 13

Ännu en kort en:

Gemenskapens som verklig fred, som musikalisk skillnad, blir i faktisk mening framförs, idealt föreställd och - i båda dessa avseenden - reflekterad.

Här får jag lov att gå till "grundtexten"

The community as substantive peace, as musical difference, is actually performed, ideally imagined, and in both these aspects, contemplated.

Det är ingen lätt sak att översätta en sådan här text! Början är rätt klar (även om "verklig" är en hel del mera vagt än "substantive"): I gudstjänsten sker två saker. Gemenskapen som fred framförs, nästan som ett drama, när vi alla går till samma bord. Men här finns ett glapp mellan gemenskapen sådan den verkligen är och sådan den borde vara. Vi "föreställer" oss gemenskapen - en exaktare översättning är ju "fantisera" men inget av de svenska orden motsvarar riktigt engelskans imagine som har smak av att välja se världen på ett visst sätt. Tanken är antagligen att vi genom att öva oss att föreställa oss möjligheten till gemenskap som fred blir kapabla att leva så.

Den sista biten är jag inte säker på att är rätt översatt. Lindsten tänker sig antagligen att han fortfarande talar om teologin - då blir reflekterad det som sker. Men jag tror Milbank är kvar i gudstjänsten, där vi kontemplerar innebörden i denna gemenskap som vi framför och föreställer oss.

Milbanks tes 12

Tes nummer 12 är så kort att jag citerar den i sin helhet.

Om Gud bara kan förses med innehåll genom en gemenskap, så är talet om Gud inte enbart en fråga om ord, utan också om bilder och fysiska handlingar. De är alla uttryck för "Gud".

Detta är väl ett förtydligande av tes 11, att teologin bör beakta allt vad kyrkan gör, inte bara vad den säger. Det här är möjligen en viktig punkt som man önskar att t.ex. media skulle greppa - att kyrkan inte är lika med dess linje, formulerad av biskopar och kyrkomöten, utan att kyrkans väsen finns i det den gör.

Milbanks tes 11

Milbank fortsätter förtydliga sin syn på teologin som reflektion kring den kristna praktiken. Han kommer fram till följande måhända överraskande tes.

Gud är som gemenskapen är och han är än mer lik idealet, det gemenskapens mål som ligger implicit i dess praktiker.

Här kommer Milbank snubblande nära ett sekulariseringsteologiskt sätt att tänka: att "Gud" är lika med kyrkan. Men föhållandet är omvänt. Den kristna gemenskapen, och framför allt det ideal för gemenskap som finns nedlagt i dess praktik är ett gensvar på Guds handlande med människan. Det är därför Milbank säger att "om teologin inte reflekterar kring det unika med den kristna gemenskapens normer har den egentligen ingenting att tänka på". När en postmodern teologi har det höga anspråket att tala om Gud är det gemenskapens sätt att leva - eller exaktare: det sätt den strävar efter att leva - som utgör materialet för dess undersökning.

Nu kan man fråga sig: bibeln då? Milbank diskuterar inte den här, men jag tror att hans svar skulle vara att bibelläsningen är en central del av den kristna praktiken. Att rycka ut bibeln ur dessa sammanhang i en gemenskap som läser den vore emellertid ett allvarligt misstag. Det skulle innebära en omedveten förnekelse av att Gud handlar i sin kyrka, eller om man vill uttrycka det mera tillspetsat, ett slags bakvänd Gud-är-död-teologi som erkänner att Gud har handlat en gång - i bibelns tillkomst - men inte handlar mera.

Introduktioner till Hauerwas och till RO uppladdade

Jag beklagar att det dröjt (utlandsresor, sjuka barn, svårtillgängliga scanners) men nu har jag satt upp de två artiklar om Hauerwas resp. Radical Ortodoxy jag utlovade på närstudieträffen. De finns på "internetresurser" sidan på moodle. Jag rekommenderar att ni alla tittar på dessa två texter. Jag beklagar också att lite text blev bortskuren pga en liten scanner, men jag tror nog ni hänger med i texten i alla fall.

Dokumentär om Judith Butler

På grund av tidsbrist blev den feministiska sidan av postmoderniteten åsidosatt på närstudiedagen (men det är alltid så!). Jag hade tänkt tala om Sarah Coakley, som vissa av er nu har läst. Hon behandlar den amerikanska filosofen Judith Butler, kanske den mest inflytelserika postmoderna feminsisten, eller snarare queer-teoretikern. I denna dokumentär redogör hon för sitt tänkande på ett ganska lättfatligt sätt. Hon pratar också en del om sina judiska rötter. Dokumentären är på franska, men består till största delen av intervjuer med Butler på engelska.

Milbanks tes 10

Här förtydligar Milbank något talet om musik och kyrkan, men börjar med en metodisk kommentar:

I redogörelsen för den kristna praktiken, vilket är teologins uppgift, försöker man sätta fingret på det specifika, det särskiljande i denna praktik genom att "främmandegöra den" och finna ett nytt språk för denna skillnad, ett spårk mindre befläckat med det alldeles för välbekanta i alltför många ord, vilket tenderar att dölja det unika hos kristendomen.

Detta är mycket intressant, men jag är inte säker på att jag kan förklara varför... Jag har på denna och tidigare kurser varit inne på att typiskt för modern teologi var att man försökt översätta kristna doktriner till ett allmänmänskligt språk (Lögstrup, Tillich etc.) Här verkar Millbank säga detsamma. Men det finns några viktiga skillnader. För det första är det den kristna praktiken som skall "översättas". Det är i sig ett postmodernt tema. För det andra, och det är viktigare, om moderna teologi tenderade medla mellan det kristna och det allmänmänskliga, så att skillnaderna utslätades, är här syftet det motsatta, att "främmandegöra". Detta är alltså orsaken till att Milbank använder så mycket postmodern jargong - för att skaka om oss så att vi när vi inte har det trygga kristna språkbruket att falla tillbaka på på allvar ställs inför kristendomens radikala annorlundaskap.

Det Milbank sedan säger om kyrkan som musik är ganska klart så jag bara citerar:

För kristendomen innebär sann gemenskap frihet för människor att vara annorlunda, att inte bara vara funktioner i en fast konsensus, och den vägrar ändå vara likgilitig.

Här är skillnaden emot det liberala samhällets ide om gemenskap. I dagens pluralistiska samhället får man visserligen vara annorlunda (till en gräns som kommer betydligt tidigare än man ofta påstår), men denna "tolerans" bygger på likgiltighet om den andres särart. Här har kristendomen enligt Milbank en unik tanke som uttrycks i den kristna praktiken.

Milbanks tes 9

I det här ganska långa stycket (läs det!) formulerar Milbank sitt kanske tyngsta argument för kristendomens överlägsenhet över andra postmoderna diskurser. Grundtanken är denna. En sekulär postmodernism måste (enligt Milbank) sluta i en nihilism som innebär att det enda som avgör vilken "sanning" som blir gällande i en viss situation är naken makt - förmågan att påtvinga andra sin "sanning". Det enda den sekuläre postmodernisten alltså kan hoppas på är en fredlig reglerad samexistens, det som Milbank kallar en "resignation inför en reglerad konflikt", en situation lik det kalla kriget, där olika makter bara avhålls från öppet våld av olika orsaker, men inte söker närma sig eller förstå varandra.

Här har kristendomen ett bättre alternativ, menar Milbank. Enligt en klassisk kristen syn på världen - en förmodern ontologi - så är alla skillnader mellan olika ting som finns till beroende av att allt uppräthålls av Gud. Och precis som Kyrkan existerar i alla folk och länder och kulturer, så tror kristendomen på att alla skillnader är möjliga att harmoniera i "Kristi kropp", utan att assimelera dem så att skillnaderna försvinner. Här alluderar alltså Milbank till Paulus tal om att vi inte längre är judar, greker, män, kvinnor, slavar, fria. Poängen med det bibelordet är ju inte att dessa skillnader försvinner, utan att de inte - i Kristus - längre är avgörande.

Milbank hänvisar till bilden av musik - som ju är ett fenomen där skönhet när olika toner inte tvingas bli samma ton utan tillsamman skapar en harmoni vars skönhet är större än de enskilda tonerna var för sig.

Milbanks poäng är alltså att sekulär postmodernism i grunder är våldsam. Endast kristendomen kan bli postmodern - eller egentligen är postmodern från början - för att den förmår tänka skillnader utan att ta till våld.

Det finns mycket mera att säga om detta och de följande teserna behandlar frågan närmare.

Milbanks tes 8

Nu börjar det hända saker.

Men är detta verkligen allt som kan sägas? Att kristendomen befinner sig "på samma nivå" som andra praktiker eller andra diskurser? Inte riktigt.

Så här långt har Milbank egentligen inte gjort något annat än vad teologer under hela den period som vi kallar moderniteten försökt göra, nämligen att visa att kristendomen inte är nonsens utan lika betydelsefull som andra vetenskaper och synsätt, låt vara genom att använda andra postmoderna argument Nu går Milbank ett steg längre och försöker visa att kristendomen faktiskt är en bättre berättelse om världen än de andra som står till buds.

Först pekar han på att kristendomen har ett bättre utgångsläge än andra religioner och ideologier eftersom den kristna traditionen egentligen inte tror på att saker och ting är vad de är i kraft av sig själva (essenstialism). Detta är grundläggande i den moderna metafysiken som postmodernismen tar avstånd i från. Genom att kristendomen tror på skapelsen ur intet lär den att allting är vad det är endast i kraft av att Gud upprätthåller det. Kristendomen har alltså en väldigt dynamisk syn på verkligheten, som gör att mycket av den postmoderna kritiken mot tron på givna absoluta sanningar (så som könsidentiter, iden om en mänsklig natur osv) inte träffar kristendomen.

Men det finns ännu mera att säga.

Ljudfiler från Närstudiedagen

Nu finns ljudfilerna från närstudiedagen uppe på moodle-sidan. Speciellt ni som inte var med bör lyssna på dem så fort som möjligt!

Milbanks tes 7

Jag ser att de flesta av er har kommit bra igång med läsandet och skrivandet. Har nu kommit hem från ett symposium i Oslo där vi stött och blött förhållandet mellan teologi och postmodernitet i ett par intensiva dagar.

I tes 7 för Milbank i ett annat perspektiv, nämligen sin syn på teologi.

Den kristna Guden kan inte längre tänkas som en Gud som i första hand skådats, utan snarare som en Gud som först tillbetts, först föreställts, först inspirerat till vissa handlingar, först benämnts, som som vi alltid redan tänk kring, objektiverat, även om det oundivikligen bristfälliga med denna objektivering måste göras tydligt.

Det här handlar om det som man kallar teologins vändning till praktiken. I moderniteten tänkte man sig gärna (och igen, den här tanken omfattas av både konservativa och liberala) att läran är normativ för praktiken. Gemensamt för en lång rad olika postmoderna teologier är att man vänder på detta förhållande och tänker sig att det som kyrkan gör är normerande för reflektionen. Man brukar till exempel prata om "first theology" som är gudstjänstfirandet och "second theology" som är den teologiska reflektionen kring detta firande. Den franske katolske filosofen Jean-Luc Marion går så långt att han säger att bara biskopen (som den som presiderar över nattvardsfirandet) kan vara teolog i egentlig mening. Dvs det är i de kristna handlingarna som kristendomens kärna ligger, inte i teoretiska formuleringar av denna kärna.

Milbanks tes 6

Här konstaterar Milbank bara att det resonemang han fört i de första teserna leder till att postmodern teologi inte börjar med någon redogörelse för subjektet och därmed är fri från diverse teorier om människan (Freud, Marx Sociologin). Men den postmoderna vägen är inte utan utmaningar. Seriös postmodern teologi måste ta på allvar att historien inte heller är något fast och klart utan att det sätt vi beskriver historien också är påverkat av vårt perspektiv, en "genomgripande perspektivistisk historicism, vilket är vad intellektuell postmodernism egentligen handlar om".

Så ställer han en fråga som han kommer att ta sig an härefter:

Om kristendomen bara är ett av många möjliga perspektiv, varför då tro på något av dem? Är inte varje perspektiv en maktstrategi, varje diskurs ett medel för att befästa just den diskursen? Postmodernismen tycks leda till nihilism (förnekandet av alla värden, PH:s anmärkning), låt vara av en "positiv" sort, och hylla tillfälligheter och godtycke som det verkligt goda.

Jag skall på en resa de närmaste dagarna så jag återkommer på måndag.

Milbanks tes 5

Nu börjar det bli krångligt på allvar. Tes fem kan sägas behandla förhållandet mellan det enskillda och det allmänna. Eftersom den yttre världen ("externaliteten", betydligt mera krångligt ord på svenska en på engelska) inte är något fast och givet utan något som ständigt förändras i.o.m. att det nätverk av relationer där vi själva ingår och som skapar denna värld kan den beskrivas som en process.

Milbank hävdar att alla kulturer och "religioner" ser sin verklighet som en del av denna process som helhet (I kristendomen den skapade världen som ingående i evigheten). I den sekulära postmodernismen erkänner man detta "som ett spel". Och hår kommer Milbanks centrala påstående. Även att på ett postmodernistiskt vis hävda att allt vi säger och gör är godtyckligt, dvs inte grundat i någon "evighet", är i sig en spekulation om förhållandet mellan det enskillda och det allmänna.

Därför kan vi sätta upp den kristna spekulationen om att livet i denna värld avspeglar än verklig evighet som är Guds liv som på alla sätt jämnbördig med den postmodernistiska ståndpunkten. Bägge är på samma sätt ogrundade och omöjliga att bevisa.

På det sättet blir för Milbank den yttre världen igen utgångspunkten för teologin, som i det förmoderna, men nu "i form av en nödvändig 'fiktion' som rör den osedda relationen mellan tid och evighet och inte som en redogörelse för en 'observation' av denna relation." En fiktion i denna mening inte som någon påhittat utan som en berättelse som vi behöver för att kunna förstå vårt liv.

Så menar sig Milbank kunnat visa att den som accepterar postmodernismen också måste acceptera kristendomen som ett fullgott alternativ. Milbank har mera att säga om detta så vi får återkomma till förhållandet mellan dessa två alternativ.

Milbanks tes 4

Tack för senast! Hoppas närstudiedagen var givande - ni kan gärna beskriva era intryck i era bloggar!

Tes fyra inleds med en fras som blivit utmärkande för radikalortodoxin:

Det företräde som ges åt strukturella relationer tillåter teologin att göra en sorts halvvändning tillbaka till förmoderniteten.

I motsats till det moderna, tar en postmodern teologi alltså inte sin utgångspunkt i subjektet (eftersom det inte kan anses vara stabilt utan bestämt av den berättelse det ingår, se tes 3), utan i stället talar teologin om det som är utanför subjektet. Men det är inte fråga om en direkt återgång till det förmoderna, som såg världen som en "organiserad rumslig värld av substanser, släkten och arter". Här visar Milbank hur radikalortodoxin är påverkad av den moderna och postmoderna filosofin, så hellre ser världen som något i ständig omgestaltning, som ett nätverk av relationer som ständingt omförhandlas och omformas.

Medan den förmoderna teologin alltså strävade efter att beskriva denna yttre värld, att i språket "representera" den, strävar den postmoderna teologin att aktivt delta i denna process (för att föregripa tes 5) och påverka hur "världen" fungerar och ..ja, skapas.

Milbanks tes 3

Så långt är det ganska klart. Tes nummer tre behöver man nog läsa igenom ett par gånger för att få grepp om.

Inom postmoderniteten finns oändligt många möjliga versioner av sanning, vilka inte går att skilja från särskillda berättelser. Objekt och subjekt är vad de är så som de framställs i en berättelse.

Vad är då detta? Att det finns oändligt många möjliga sanningar är väl det man ofta vulgärt förknippar med postmodernt tänkande. Jfr Manic Street Preacher's albumtitel "This is my truth, show me yours". Men det är inte den poängen Milbank vill göra här, utan just hävda att dessa olika sanningar är förankrade i olika berättelser. Vad betyder detta?

Man flaggar idag, så låt mig ta Finlands flagga som exempel. Vilken är sanningen om Finlands flagga. Är det en symbol för det med blod vunna fosterlandet? En symbol för en modern välfärdsstat? Eller för en kultur? Ett "brand"? Eller kanske en symbol för nationalstatens förtryck av dess medborgare? Även om vi själva knappast omfattar alla dessa "sanningar" kan vi säkert tänka oss att det finns människor som anser att alla dessa är sanna.

Poängen här är alltså att vilken "sanning" man tror på beror på vilken berättelse man sätter in den i. Ingår sanningen i en nationalromatisk berättelse om ett "folk" och dess "frihet"? Eller i en berättelse om en stat som konkurrerar med andra stater? Eller i en klasskampsberättelse? Osv.

En berättelse karaktäriseras av att det finns ett subjekt i den, en huvudperson. I dessa exemplen är subjektet inte det samma, ("folket", staten eller klassen), men objektet, flaggan är detsamma. Den postmoderna poäng Milbank vill göra är att dessa subjekt och objekt inte kan tänkas skillda från den berättelse man sätter in dem i, utan det är just det sätt de förhåller sig till varandra i en viss berättelse som gör dem till vad de är.

Vilken relevans det här har för teologin får vi se i nästa tes.

Milbanks tes 2

"Med detta slut upphör också teologins moderna predikament" skriver Milbank. Han gör två poänger. För det första behöver teologin i det postmoderna inte lämngre arbeta utgående från de ramar som det sekulära vetenskapssamfundet accepterar utan kan - i likhet med andra vetenskaper - arbeta utgående från sin egen logik. Så kan teologin åter bli ett "tal om Gud" i stället för "tal om tal om Gud". Vi kommer att närmare diskutera vad dessa sekulära ramar innebär på närstudieträffen på lördag.

För det andra menar Milbank att den moderna teologins utgångspunkt - subjektet (den subjektiva tron, erfarenheten, upplevelsen, moralen osv) inte mera kan utgöra en "grund" på vilken man kan bygga teologi. Även detta kunde uppfattas som ett hot - och är det mot den typ av modern teologi som Milbank kritiserar. Men Milbank menar att just genom att överge denna falska grund kan teologin tala om Gud på ett sätt som inte reducerar Gud till en aspekt av människan, utan kan vara genuint transcendent.

Millbanks tes nr 1

I denna serie kommer jag blogga mig igenom Milbanks artikel Postmodern kritisk augustinianism: En Kortfattad summa i fyrtiotvå svar på frågor som inte ställts. Artikeln finns i Sigurdsom & Svennungson (red.): Postmodern teologi, en introduktion. Kommentera gärna och ställ frågor om något fröblir oklart.

Så här skriver Millbank i det första "svaret":

Modernitetens slut, som ännu inte är fullbordat utan fortsatt pågår, innebär slutet på ett enhetligt sanningssystem byggt på ett universellt förnuft som talar om för oss hur verkligheten är.

Väldigt mycket viktigt i denna mening. För det första begreppet postmodern, som alltså inte skall förstå som något som kommer i tid efter moderniteten, som en era, utan snarare handlar om en förändring i sättet att tänka som ifrågasätter grundläggande aspekter av modernitetens sätt att tänka. Denna förändring pågår, och vi är idag samtidigt moderna och postmoderna, i olika aspekter av våra liv och våra sätt att tänka.

Den mest grundläggande förändringen som Millbank lytfter fram är att förnuftet inte längre ses som något självklart och tillgängligt för alla, utan de "sanningar" som vi kommer fram till med förnuftet är beroende av vem vi är, av vår historia, av vår position i samhället osv. Detta innebär att vi inte längre kan eftersträva ett "enhetligt sanningssystem" som alla borde omfatta.

Detta är grunden för att postmodernismen ofta anklagas för att vara relativistisk, och i vissa fall är det sant, men åtminstone för Milbank handlar detta inte om ett program utan en beskrivning av vår situation. Vi kan inte längre åberopa ett allmänt förnuft för att etablera vad som är sanning. Som vi skall se ser inte Milbank detta som ett hot för den kristna teologin, utan som en möjlighet.

Välkommen till kursen i postmodern teologi!

Hej och välkomna till min kursblogg. Här kommer jag att kommentera intressanta inlägg som ni deltagare gör och tipsa om ytterligare resurser ni kan ha använding för på kursen.

Jag skall också försöka mig på att kommentera artikeln av John Milbank som finns i boken Postmodern teologi, stycke för stycke. Artikeln är mycket bra men rätt knepig, så på det här sättet hoppas jag kunna ge er en grundlig inblick i Millbanks teologi. Vi får se hur det går! Jag skall försöka skriva varje vardag så kom tillbaka ofta!